Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägsna. En teater vid Kungsgatan kan
ännu mindre göra anspråk på att vara
behöflig för den stadsdel, der densamma
är belägen. Huru vi då se saken, finna
vi alltså intet behof af nya teatrar
här-städes förefinnas. Tvärtom skulle de
endast skada de nu befintliga utan att kunna
gifva oss något bättre i stället, orli såsom
affärsspekulation skulle sådana företag i
vår tid vara mer än dåraktiga. T-T.
––––––-
t
Wilhelm Lagercrantz.
Hvad var det i mannens gerning uti Jifret,
Hrars namn inunder korset här stor skrifret,
Var det i Hildurs lek han rykte runnit,
Kom häfden värdar sedan lian försvunnit?
§
O nej, ej der hans rätta plats ri finne;
Det är på annat fält lian rest sitt minne,
På fredligt fält, der annat ljud ej höres
Än källans sorl och björkens lock, som rtires.
Der trifdes han i unga dagar redan,
Der mången älsklig ton han diktat sedan,
Som oss förnöjt; der skall han länge dröja
Och slägten, un ej födda, der förnöja. —
Och vill da mera om lians gerning veta,
Välan, ej länge du behöfver leta;
Spörj hvem du råkar, konstnär, konstnårinna,
Och om hans nit för dem du svar skall finna. —
Pä detta allt han slumre ljuft och drömme,
Och hrad som vän han varit vi ej glömme;
Kring grafren qrittre vingadt sungarslägte,
Och rårens blida vindar kring den flugte!
Sigge Sparre-
––-1–––-
En praktisk man gaf sin son följande,
på mångårig erfarenhet grundade råd med
afseende på lians val af följeslagerska
genom lifvet:
»Min son», sade han, »du måste
alltid komma i håg att allra först fråga
dig för om din utkorades
favoritkompositör, ty genom det förskaffar du dig en
ypperlig gradmätare på hennes sanna
väsen och verkliga karaktär! Svärmar din
tillbedda för Liszt och Wagner, så är
hon äregirig och högtflygande, for
Beet-hoven, så är hon opraktisk, för
Offen-bach, slarfvig och tanklös, för Strauss,
Suppé och Millöcker, ytlig, för Gounod,
egenkär, för Chopin, passionerad och
flyktig, för Vcrdi sentimental, och
svärmar hon slutligen för von Flotow, så är
hon som folket är mest. Men lyckas
du träffa på en ung flicka, som utan
någon särskild förkärlek för någon bestämd
kompositör kan klinka »En jungfrus bön»,
»Klosterklockorna» och andra sådana der
små »nätta» stycken på pianot, så kan du
vara nästan alldeles säker på, att iion
förstår både det ena och andra i köket
och i hushållet. Och henne skall du
genast fria till!» — »Med vilkor» — borde
han ha tillagt — »att aldrig vidare spela
dem.»
FÖLJETONG.
Faust och Georgina.
Fr en berömd tonsättares lefnad af
Ernst Montanas.
(Forts’)
.*%Strax efter sedan Gounod lemnat
Eng–•>>3 land och återvändt till Paris, fick
man läsa i »Gaulois» om hans förhållanden
i London en artikel, som många trodde
vara inspirerad af Gounod, och i hvilken
Georgina framstäldes som en Delilah, som
skurit håret af Simson-Gounod och
kommit honom att förgäta hustru och barn.
Endast såsom en skugga af sitt förra jag
hade han nu, som det sades, återvändt
till Paris efter att hafva till slut lyckats
bryta sina bojor.
Hvilka orsaker som föranledde den
berömde tondiktarens plötsliga brytning
med hans beundrarinna veta vi ej.
Årslånga förhandlingar blefvo förda mellan
båda parterna, men utan resultat. Mrs
Weldon nöjde sig dock ej allenast med
att ropa: »Charles, jag ryser för dig»,
utan såsom en praktisk engelska stämde
hon den flyktade »Simson» med fordran
på skadeersättning.
Under det denna process pågick hade
mannen till betnälta dam, med hvilken
det efter allt utseende ej var så lätt att
komma öfverens, fått klart för sig att
han kunde draga nytta af hennes
verkligen något besynnerliga uppförande i
ändamål att bli af med henne. Det finnes
nämligen, ehuru man knappast skulle tro
detta möjligt i ett för sin frihet så
pri-sadt land som England, en lag, enligt
hvilken någon kan på blotta vittnesintyget af
två läkare och medgifvandet af
dårhusstyrelsen sätta en för honom obeqväm
person såsom vansinnig in på ett dårhus.
Herr Weldon, som på några år ej sett
sin fru, skickade henne en dag helt
enkelt på halsen två läkare, Winslow och
Rutherford, som skulle förklara henne för
vansinnig.
Utan att ana något ondt satt den
arma frun i sin salong, då de båda
Esku-lapsönerna läto anmäla sig hos henne
och började ett samtal om spiritism och
andra, saker, för att på grund af denna
konversation utfärda en attest, som skulle
intyga att hon var förryckt.
En hel månad var hon nödsakad att
formligen förskansa sig för att undgå ödet
att med våld föras till dårhuset. Nu stämde
hon sin man, och i Juli 1884 föll domen
i detta mål. Juryn tillerkände mrs
Weldon en skadeersättning af 1,020 pund och
likaså vann hon i en annan process mot
doktor Winslow, som varit oklok nog att
uttala sina åsigter om hennes själstillstånd
i ett bref till m:r Weldon och i en artikel
i British Medicinal Journal, en
skadeersättning af 500 pund.
1 Maj 1885 föll ändtligen domen i
målet mellan henne och den otacksamme
komponisten, sedan denne genom sin
advokat förut offentligt återkallat alla sina
mot den stränga damen framstälda
anklagelser och dessutom erbjudit henne en
godtgörelse af 1,640 pund. Hon afvisade
detta förslag, och juryn bestämde också
den henne tillkommande skadeersättningen
till 10,000 pund.
Denna dom väckte naturligtvis allmänt
uppseende; den framkallade i
pariserpressen en storm af ovilja, och tidningarna
sprutade eld och lågor emot det brittiska
rättsväsendet. Henry Rochefort i
synnerhet fröjdade sig öfver att få ge de
hatade engelsmännen på pelsen och satte
in i »Intransigeant» en artikel, hvari de
engelska domarena figurerade som
fick-tjufvar, skälmar och bedragare m. m.,
under det mrs Weldon skymfades som
en gammal liexa och megära. Gonnod
kände sig derföre skyldig att skicka
mannen af »Lanternan» en särskild
tacksam-hetsskrifvelse. Denna hade följande
lydelse :
»Bäste herr Rochefort! Helt nyss
läste jag i ’Intransigeant’ en energisk och
modig potest mot den mera enfaldiga än
nedriga dom, genom hvilken ’rättvisan’ i
England utsett mig till sitt ofTer. Jag
har ej den äran att personligen känna
er och är för er, utom genom mina verk,
fullkomligt främmande. Ni har alltså höjt
er röst endast i sanningens tjenst; men
jag måste offentligen tacka er för detta
offentliga bevis på harm, hvilket kommer
min sak och min karakter till godo i allas
deras tankar, hvilka kunnat låta sig
narras genom den dom som blifvit fäld af
denna pseudojustice utaf hatfulla och
fa-riseiska hycklare, i jemförelse med
hvilka den trolöse Odysseus endast var en
lättsinnig skälm. Att påstå och föregifva
sig tro, att jag skulle vara författare till
en afskyvärd, emot mig för elfva år sedan
skrifven artikel, * nej, det är dock allt
för galet, en förbrytelse insvept i dumhet.
Ser ni: satan gäller vanligen för att vara
ett slughufvud, men det är en villfarelse
— han är i grunden ett dumhufvud. Med
bästa tack förblifver jag er
Gounod.»
Fru Weldon försökte nu att draga
praktisk nytta af denna dom och lägga beslag
på det honorar som Gounod erhöll för sitt
på musikfesten i Birmingham gifna
oratorium »Mors et Vita», men denna fordran
bifölls ej af rätten. Detta oaktadt ville
ej Gounod under sådana omständigheter
personligen infinna sig i Birmingham, utan
ditskickade endast sin fru jernte son och
dotter, hvilka fingo glädja sig åt det
en-tusiastika mottagande hans nyaste verk
rönte i England. Hans Richter från Wien
anförde oratoriet, såsom förr blifvit nämdt,
efter att ha på resan till Birmingham
besökt Gounod i Paris och rådfört sig med
honom. Vi ha förut i denna tidning
om-nämt ryktet att kompositören till »Faust»
för att hämnas på mrs Weldon och den
engelska rättvisan skulle komponera en
parodi »Satania», hvari hjeltinnan sades
skola vara en lätt igenkänlig
karrikatur-bild af Georgina, men ett sådant
förfarande är uppenbarligen Gounod ovärdigt;
också har detta rykte ej bekräftat sig.
Hans antagonist led i alla fall sitt straff.
* Denna artikel i »Ganlois» var
undertecknad af Alliert AVolff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
