Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leonora Signora Cari, fruarna
Röder och Romani, Trebelli samt fröknarna
A. Jacobsson och Ås.
Fernando Signor Bentarni, hrr
Skou-gaard Severini, Strandberg ocli Odmann.
Balthasar hrr Behrens ocli Ström- 1
l)erg.
Don Gaspar lir Ohlsson.
Inez fröknarna Landelius, Videberg i
och fru W. Strandberg.
Vid forestående återuppförande äro
rollerna sålunda fördelade:
Kung Alphonzo hr Forstén, Leonora
fröken Almati, Fernando hr Ödmann,
Balthasar hr Strömberg, Don Gaspar hr
Ohlsson och Inez fru W. Strandberg.
Dansen, som är af Theodore, utföres af |
hr Sjöblom, fru Lund, fröken Rosén samt
damer af Corps de ballet.
Loremo.
Robert Schumanns opera
»Genoveva».
"Qjienna enda operakomposition af
Schu-mann gick för första gången öfver
scenen i Leipzig 1850 (25 Juni), men
kunde ej gifvas mer än två gånger till,
ehuru Schumann sjelf dirigerade de båda
första representationerna. Efter ännu en
representation i Weimar, som ej hade
bättre framgång, hlef operan nästan
förgäten. Först sedan Schumanns andra
tonskapelser tillkämpat sig ett så högt j
anseende inom musikverlden, började ton- |
konstens vänner känna en liflig åtrå att
äfven göra bekantskap med detta hans
operaverk, och dess återupptagande be- j
traktades nu såsom en hedersskuld till den I
snillrike komponistens minne, en skuld
som man med rätta väntade att pieteten
för detta minne borde återgälda. Denna
väntan blef småningom uppfyld, i det
teatrarne i Munchen, Garlsruhe, Berlin,
Wien, Hamburg återupptogo operan men j
utan att lyckas förvärfva henne några ,
vänner. Endast i Leipzig lyckades det
bättre än förut, och i Wiesbaden under
kapellmästaren Jahn blef »Genoveva»
verkligen en repertoaropera. Senast har hon
blifvit upptagen på hofoperan i Dresden.
Den kritiska domen öfver operan är
länge sedan efter noggrann undersökning
på välgrundade skäl faststäld, så att i
detta afseende någonting nytt ej fins att
framställa, men några närmare notiser
om detta för den musikälskande
publiken mindre bekanta verk af den bekante
mästaren torde kunna vara af intresse för
dem, som känna och värdera hans andra
kompositioner, hvarföre vi här vilja egna
någon uppmärksamhet åt detsamma.
Efter det Schumann i de flesta
musikfack skapat betydande saker, greps han |
— sedan år 1840 — af ett lifligt begär
att också försöka sig med operan — en
verksamhet som i öfverensstämmelse med j
hela hans individualitet hittills förefallit ]
honom motbjudande — och att här verka
reformatoriskt. I sin anteckningsbok hade
han noterat några och tjugu operaämnen
utan att dock komma till något bestärndt
val. Han liknade härutinnan Mendelssohn,
ty äfven denne saknade denna afgjorda
särskilda talang för operan, denna
oemotståndliga lust, som griper friskt till verket
utan allt för stora betänkligheter.
Slutligen valde han det för dramatisk
bearbetning olämpliga episka stoffet i
Genoveva-legenden. Denna innehåller alla roman- |
likens faktorer, och detta eggade honom.
Hufvudsakligen likväl blef han bestämd J
derför genom Hebbels drama »Genoveva»,
för hvilket han kände öfverdrifvet stor be-
undran. Schumann vände sig för
erhållande af text till målardiktaren R.
Rei-nick i Dresden. Denne ville, med riktig
känsla af att han icke kunde
åstadkomma en poetiskt verkande Genoveva utan
hennes vistande i skogens enslighet, utan
sin Schmerzenreich och hinden,
förnämligast hålla sig till sagan och Tiecks
bearbetning; slutligen fogade han sig efter
Schumanns härifrån afvikande mening.
Hans behandlingssätt af ämnet behagade
emellertid ej Schumann; en
underhandling med Hebbel ledde ej till vinnande
af hans hjelp, och sålunda företog sig
Schumann att ändra texten efter eget
omdöme. Denna ändring blef så
väsentlig, att Reinick ej vidare ville erkänna
sig såsom författare, och sålunda blef det
tryckt på texten »efter Tieck och Hebbel».
Den senares tragedi var hufvudsakligen
lagd till grund för libretton, ehuru
företrädena i lians dikt beklagligen gingo
förlorade i operatexten.
Sålunda blef texten i dramatisk
hållning, karakteristik och motivering
misslyckad, och musiken, så poetiskt tänkt, så
innerligt och ädelt uttryckt den än var,
kunde ej skyla detta fel. Den skiljer sig
i stilen föga från musiken i »Paradies
und Peri» och »Der rose Pilgerfahrt».
Med förundran finner man alt
»Tann-häuser» och »Loliengrin» — oaktadt han
afgjordt förklarade sig mot Wagner —
utöfvat ett starkt inflytande på Schumann,
dels i afseende på den formella
behandlingen, dels i blandning af den
deklamatoriska sången med ariosot och uteslutande
af recitativet, äfvensom rörande orkesterns
förhållande till sångstämmorna. Men
verkan hlef en helt annan: Schumanns fasta
och uttalade öfvertygelse, att hans parti- I
tur ej innehöll en text, som icke var helt j
och hållet dramatisk, var en sjelfförvillelse. \
Ty Schumanns högre begåfning fattades |
just den specilikt dramatiska talangen
äfvensom kännedomen om scenen och den
deraf beroende skolade tekniken för
scenisk komposition. Dessa för operan
oumbärliga egenskaper kan man också
svårligen söka hos Schumann, ja man kan
säga alt han med sin egendomliga, i stark
subjektivitet utpreglade och åt det innersta j
själs- och känslolifvet hänvända natur alls |
icke hade rätt begrepp om dessa
egenskaper. Ty han märkte dem icke såsom
mäktiga produktionsfaktorer hos
Meyer-beer — hvilken han alls icke räknade
till »konstnärerna» —, icke hos Wagner,
och han upptäckte dem ej heller hos de
franska och italienska operakomponisterna,
hvilka med sin talang, ofta den mest |
ytliga, men som af naturen tyckes tillhöra j
dem, i så afundsvärd grad öfverträffa de
tyska komponisterna — några få men
lysande undantag oberäknadt.
Lifskraften hos operan »Genoveva» —
så vida den samma kan bevaras —
ligger ej i den dramatiska betydelsen, utan
endast i det rent musikaliska innehållet;
detta ha vi för tonkonstens vänner velat
framhålla. Må de derför njuta af de
särskilda musikstyckena i operan, men ej
med allt för kritisk stränghet betrakta
operan i sin helhet såsom sådan.
Konst och ädelmod. En vacker
pendant till legenden om Paganini och
tig-garmusikanten omtalas från Paris i
följande berättelse, som dertill lär ega den
fördelen att vara sann:
En morgon hade en »sångerska» gått
in på gården till ett hus vid rue Sertier
och började att med hes och darrande
stämma sjunga den omtyckta sängen: »Nous
avions vingt ans, c était le printemps»
(Vi voro tjugo år, det var vår). Dessa
ord klingade som ett hån uti den arma,
frysande gamla qvinnans mun. Intet
fönster öppnades och ingen hand sträckte
sig ut för att kasta ned det efterlängtade
sousstycket. Mekaniskt sjöng den gamla
vidare, den allt svagare och mera
darrande stämman nekade slutligen att göra
tjenst, och plötsligt föll den olyckliga
utmattad af hunger och umbäranden, med
en djup suck ned på gårdens kalla
stenläggning.
I samma ögonblick liändc det sig, att
en af husets unga invånare, mademoiselle
Anne Dronsert, elev vid konservatoriet,
kom gående ned för trappan. Hon såg
den stackars qvinnan sjunka till marken,
ilade genast till hennes hjelp och
bestänkte hennes panna med kallt vatten.
Då den gamla återfått sansen, omtalade
hon snyftande sina lidanden, och genast
upprann i hufvudet på den högsinnade
flickan en idé. Hvem kunde veta, om ej
äfven hon kunde i en framtid, såsom nu
den gamla, få gå och sjunga på
gårdar-ne? ... En minut derefter uppstego
klangfulla, friska toner af en kraftig
sopranstämma, och förtjusta öppnade husets
invånare sina fönster. Leende sträckte då
den unga konstnärinnan, bedjande om en
gåfva, ut sin hand, pekande på den arma
tiggerskan vid sin sida. Den unga damen
hade sjungit Gounods »Ave Maria» och
sjöng derpå en aria ur »Afrikanskan».
Husets invånare blefvo emellertid så glada
öfver att få höra en så sällsynt
gårds-konsert och på samma gång så rörda
öfver den unga sångerskans ädelmod, att
ett verkligt regn af en- och
tvåfranes-stycken dansade ned på gårdens
stenläggning. Mademoiselle Dronsert böjde sig
raskt ned och upplockade denna
egendomliga kollekt, och den dermed
lycklig-gjorda gamla qvinnan kunde nu lemna
gården med 65 francs i sin ficka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
