Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en månad har i hufvudstadens kretsar
ej talats om någonting annat än delta
djerfva försök att åstadkomma en
arkeologisk och musikalisk återuppståndelse,
och man väntade sig underbara ting
deraf. Grånade män, som under åratal
aldrig satt sin fot på teatern, kunde man
om aftonen d. 4 Fehr. få se på den alldeles
öfverfylda A pol lo-teatern: musikvurmar
som sutto der allvarsamma och sträfva,
lika de gamle öfverstarne i Scribes
komedier, och som nu brutit det löfte de gjort
sig sedan lång tid tillbaka, att afhålla sig
från den moderna konstens bacchanaler.
Många af dem hade med sig ett trasigt
och neddammat exemplar af partituret.
Emellertid tilldrog sig alldeles motsatsen
af livad man väntat. Oaktadt alla
ansträngningar af en ung energisk
kapellmästare äfvensom af konstnärerna,
oaktadt det korta bifallet på några ställen,
hvilket endast en gång blef entusiastiskt,
har operan under publikens gäspningar
och likgiltighet — kanske för alltid, gått
i grafven, olyckligare än textbokens hjelte,
som alla ansågo för död under det han
lefde i ett mörkt fängelse. Verdis
uttalande »Låt oss återvända till det gamla»
har denna gång ej funnit rätt tillämpning.
Naturligtvis har man skjutit skulden dels
])å publiken, hvars smak säges vara
för-derfvad af den nyare musiken, dels pä
sångarne, hvilka, det må erkännas, icke
synnerligen utmärkte sig. Emellertid har
ingen röst höjt sig för att begära ett
återgifvande med bättre krafter, och
ingen har kunnat bevisa att Beethovens
enda opera innehåller så mycket skönt,
att hon kunnat motstå tidens verkningar.
Många ha blifvit djupt skakade i sin
tro, och mången entusiast förklarar nu
hvad man redan sade för 70 år sedan:
kompositören af nionde symfonien
saknar all föreställning om menniskoröstens
tekniska användande’. Naturligtvis kan
detta ej i någon mån förringa mästarens
odödliga ära; alla Beethovens biografer
hafva ju också berättat, att han ej vidare
vågade sig på att skrifva en opera. Un- !
der ett ögonblicks förvillelse hade han
förälskat sig i ett subjekt, som tycktes
honom lämpligt för scenen, och
egensinnig, som han var, utan att tänka på
möjligheten att misslyckas, sökte han under
tolf runda år att lappa ihop sin opera.
En lång tid tjenade honom hans stora
namn som pass — men i våra dagar
förmår ej Fidelio ens på det tålmodiga
Tysklands teatrar att locka folk. Operan
lefver nu endast i arkiven och
biblioteken. Ingenting af Beethovens genius
visar sig i den olycklige Fidelio ;
förgäf-ves försöker han att svinga sig mot höj-
den. Annars van att såsom örnen höja
sig upp i rymden, stannar han lågt nere,
rör sig med modulationer af gamla skolan
och plundrar till och med — han eljest
den mäktige skaparen af nya
konstformer — sina föregångare; det är, tycker
man, som sökte han, för att med nödig
effekt kunna sluta en scen, att erinra sig
den neapolitanska skolans förlegade
kadenser och taga fram reminiscenser ur
Don .Inan och ’Trollflöjten . Han
tref-var hit och dit, alldeles som då han
sökte den idealaste och renaste formen
för symfonien och det ej lyckades honom
i de tvä första emancipera sig från Haydn.
Operan hade genom Mozart fått sitt
ädlaste och högsta uttryck — nu måste
han gå en ny, obeträdd bana; att finna
denna var Italien förbehalletf!). Den store
konungen för symfonien, sonaten,
qvar-tetten måste afträda den melodramatiska
spiran åt melodiernas fruktsamme
uppfinnare, åt Gioacchimo Rossini. Med ett
drama sådant som den Gudomliga
komedien hade hans ande på örnvingar
höjt sig mot solen. Instängd i ett
groteskt fängelse af färgad väf, der tenoren
slagen i bojor, sjunger en romans, hans
hustru förklädd till tjenare skyndar till
hans bistånd för att befria honom, hvarpå
båda qvittra en kärleksduett, — kunde
Beethoven endast frambringa någonting
medelmåttigt. Frid vare med hans
store ande! Och under
vördnadshetygel-ser för det mest lysande musikaliska snille
verklen frambragt nedsänka vi liket
under tystnad i en ärofull graf, för att
aldrig mer bringa det i ljuset.»
Från Upsala.
Den 31 April.
■Het Lundska operasällskapet
ef-terträdde i slutet af förra månaden
del Berndtska å härvarande teater, der
det gaf trenne representationer, rätt väl
besökta och rätt ifrigt applåderade.
Re-pertoiren upptog »Den vilseförda», »Fra
Diavolo» och »Kärleksdrycken». Af dessa
tre livar för sig rätt typiska operor,
utfördes den sistnämda, Donizettis
förtrollande lilla juvel, utan fråga allra bäst.
Sällskapets primadonna, fru Alma Lund,
som icke gick rätt lyckligt i land ined
den lungsigtiga Violettas förtviflade agoni
och — koloratur eller den koketta
Zer-linas raffinerade gentilesse, visade sig
der-emot helt till sin fördel som den
visserligen litet behagsjuka, men i grund och
botten trofasta Adina, hvars sångparti
artistens rena, väl skötta stämma med
dess flera särdeles runda och klangrika
toner gjorde rätt mycken heder. Direktör
Lund, som ej gick ut med Fra Diavolos
tenorparti och aristokratiska elegans, var
deremot mera lyckad som den godmodige
sergeanten i Donizettis opera, der lians
välklingande, ehuru något ostadiga
bary-lonstämma var på sin rätta plats. För
Germonts fordrande parti i »Den
Vilseförda» egde hr L:s uppträdande ej nog
grandezza och värdighet. Tenoristen, hr
Lindblad, eger goda röstmedel, timbren
liknande Arvid Ödmanns, och sjunger ej
utan känsla. Som de flesta lyriska
tenorer är hr L. ingen skådespelare, hvilket
värst skadade hans liardt när orörliga
framställning af Verdis passionerade Alfredo
Germont. En rätt god sekundadonna
eger sällskapet i fröken Lindström, som
bland annat med ej oäfven talang utfört
lady Pamelas parti i »Fra Diavolo». Goda
röster disponerar sällskapet äfven i herrar
Sandberg och Forslund, begge dessa
herrar förut välkända härstädes, och en
komiker i hr Lundin, lorden i »Fra
Diavolo» m. m. Inöfningen af de
särskilda operorna synes vara ledd med
mycken omsigt, och om sällskapet ännu
ej kan prestera ett ensemblenummer, så
lyckadt som dess föregångare i
»Barbe-rare»-fina!en, så är det dock på god väg.
Erkännande förtjena dessa sällskap begge
i lika hög grad för sitt nitiska och
framgångsrika arbete att böja den musikaliska
smaken i landsorten.
Konsertlifvet underhölls underförra
• månaden af sällskapet »Arion» med tvenne
| mycket besökta sångtillställningar, af hvilka
den förra upptog åtskilligt gammalt nytt,
som väl förtjenar höras om, såsom Ottos
här i staden för ett par decennier ofta
hörda Barcarolle m. m. Derjemte hann
filharmoniska sällskapet att ändtligen i
slutet af vårmånaden bli färdigt med sina
»Höststormar», Heises på 70-talet i
Stockholm ett par gånger gilna körverk.
Solopartiet var uppdraget åt frök. Selma Ek,
som emellertid vann största bifallet för
sina romanser, ehuru det tyckes som
rösten ej kommer till sin fulla rätt med
det sångsätt, hvaröfver denna sångerska
förfogar. Mot slutet af konserten vände
det goda sällskapet på sin fjerding och
lick derur upp Tannhäusermarschen,
hvarmed det för ej så länge sedan trakterat
sin publik. Till sällskapets beder må
emellertid bifogas att publiken alls ej
kände sig frestad att anse stycket som
någon utgångsmarsch.
Under innevarande April månad har
ett enskildt sällskap, det högt lysande
S. H. T., liaft en intressant musikafton,
hvartill äfven andra än sällskapets
ledamöter välvilligt fått tillträde. Det är
be-j kant att idel Wennerbergiana upptog
musikprogrammet och deribland främst att
nämna »Auerbachs Keller», en originel och
karakteristiskt utpreglad komposition,
visserligen med flera bizarra än sköna drag,
men också innehållande detaljer af
klingande inspiration. Här är ej platsen att
nämna något om utförandet.
Svårigheterna voro tätt hopade, de flesta dock ej,
som det tycktes, öfver förmågan.
Ännu en intressant musikafton
erbjöds allmänheten Lördagen den 17 April,
då frök. Almati och hr Eugéne Ysaye
liöllo en talrikt besökt konsert, dervid
j assisterade af hrr S. Smith och T. Ysaye,
j af hvilka emellertid hr S. lyste genom
sin frånvaro. Lejonparten af det i
all-| mänhet särdeles lifliga bifallet tillföll med
rätta hr Eugéne Ysaye, som denna afton
j var synnerligt väl disponerad och
föredrog sina Bach- och Vieuxtemps-nummer
med all den intagande innerlighet och
[ omedelbarhet, som utgöra den unge
violinistens förnämsta konstnärsegenskap.
Min-I dre framstående var hans spel i
Wieni-awskis Folonäs, der en mer beherskad
och finessfullt glättad elegans är af nöden,
samt i Bragas Serenad, der bristen på
saftig och mergfull ton gjorde sig
kän-bar. 1 denna sistnämda intagande
komposition föredrog frök. Almati med myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
