Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med det ena af de skaldestycken, som då
upplästes samt, längre fram i detta
nummer, den vackra sång som inledde
högtidligheten och hvars ord och musik
härstamma från två af Grönhamns äldsta
ungdomsvänner. Grönhamns egen enkla
melodiösa sång, som sjöngs vid
högtidlighetens slut, ha vi ej haft tillfälle att
här införa. Vi förutskicka här en kort
skildring af hans lif och verksamhet.
Johan Peter Cronhamn var en
kojans son, som genom studier, till största
delen på egen hand, och genom en
jern-fasl vilja, förenad med ospard flit, bröt
sig en bana. Han föddes den 7 Maj
1803 vid herresätet Dömestorp i Östra
Karups socken af Halland och upptogs
vid fyra års ålder såsom eget barn af
morbrodern Lars Cronhamn i Lund, hvars
namn han af erkänsamhet antog. Sedan
han inhemtat nödiga skolstudier i en
privat latinskola, sattes han vid tio års ålder
i lära hos en gördelmakare i Lund, der
han dock blef så misshandlad, att han
rymde derifrån och upptogs åter af
fosterfadern.
Han egnade sig sedan åt
glasmästar–yrket men studerade också på egen hand
musik, så att han blef antagen som flöjtist
vid södra skånska infanteriregementet —
fastän utan lön. Det var dock en annan
framtid som väntade den energiske och
intelligente ynglingen. Genom välvilligt
beskydd af skriftfadern, den berömde
prosten Schartau, hvars på en gång
allvarliga och kärleksfulla ledning gjorde ett
djupt intryck på den själfulle och känslige
unge mannen, bereddes honom vid 18
års ålder plats som biträdande lärare i
Lunds fattigskola, hvarpå han fick
anställning ett par år som ordinarie lärare
i ett par folkskolor i skånska landsbygden.
Men detta var blott ett trappsteg framåt
i Cronhamns utveckling.
När hans välvillige beskyddare dog
1825, tappade Cronhamn icke modet
utan kastade renseln på ryggen och
vandrade upp till Stockholm. 1 Musikaliska
akademien fullkomnade han här sina
musikaliska studier, blef belönad med
liera silfvermedaljer och tog
organistexamen med höga betyg. Aren 1827—37
var han organist i Skeppsholms kyrka.
Med Cronhamns sinne för
mångsidighet var dock denna sysselsättning
ingalunda tillfyllest. Han inträdde i tullverket
1829, der han oförtrutet arbetade i
omkring 20 är, endast med albrott af några
terminers studier vid Upsala universitet,
der han medhann både student- och
ka-meralexainen, efter hvilkas absolverande
han skyndade att vinna inträde i
kammarrätten. Här avancerade han till
revisor och tog afsked med pension 1870.
Hans befattning som tjensteman
hindrade emellertid ej hans verksamhet som
musiker.
Redan 1842 kallades han till lärare
vid Musikaliska akademien i
elementar-och korsång, och följande är till ledamot
af samma akademi. Vidare blef han, som
sagdt, 1860 akademiens sekreterare.
Cronhamn hade dessutom tid öfrig
för mycket annat, han stiftade och ledde
under en föjld af år så väl ett
sånginstitut som ett par sångsällskap, han reste
på uppdrag af Oskar 1 till 1851 års
verlds-exposition i London för att studera nya
uppfinningar af musikinstrument,
hvaröf-ver han utgaf en beskrifning, och han
besökte 1853 Tyskland för att studera
der-varande musikläroverks organisation.
Hans nit och förtjenster lönades af
Carl XV med Vasaordens riddarstjerna
och af Oskar 11 med guldmedaljen Literis
et Artibus, som öfverlemnades till honom I
1873, på hans 70-åriga födelsedag.
Utom de ofvannäinda musikverken har
Cronhamn utgifvit solosånger: Romanser,
Nya militärsånger, Sånger för barn;
Qvar-tetter: Fosterländska sånger, Militärsånger,
Hymn »Till Svenska folket», 3 sånger,
60 sånger af Rellman, redigerat den
mycket spridda sångsamlingen »Sjung» ete.
Af hans sångqvartetter hafva några,
såsom »Bröder, hörden I signalen» och
»Krigarn hvilar sig i mark och skog», vunnit
ofantligt stor popularitet.
Begåfvad musikskriftställare, verkade
Cronhamn under en följd af år som
konstkritiker i åtskilliga af Stockholms dagliga
tidningar och har i Musikaliska
akademiens handlingar nedlagt bevis på sin
förmåga som minnestecknare.
Hans glada och vänsälla väsen
tillvann honom jemväl såsom enskild person
de allmännaste sympatier.
En tärande kräftsjukdom bröt 1874
den annars in uti sena ålderdomen liflige
och kraftige mannens helsa, och den 15
Juni 1875 satte döden en gräns för hans
verksamma lefnad.
* *
sk
Den minnesvård öfver Cronhamn, som
nu höjer sig öfver hans graf på Nya
kyrkogården, aftäcktes den 7 Mars på
middagen i närvaro af konungen, den
hädangångnes anhöriga, Musikaliska
akademiens preses och en del af dess
embets-och tjenstemän, k. teatrarnes f. d. chef,
hof-marskalken af Edholm, och den nuvarande,
direktör Willman, samt många af
artisterna derstädes, musikvänner och andra
den aflidnes personliga vänner samt för
öfrigt ett mycket stort antal åskådare ur
alla samhällsklasser.
Sedan konungen anländt, uppstämdes
af en blandad kör under kormästaren A.
Edgrens ledning förra hälften af en
högtidssång med ord af professor H.
Säther-berg och musik af direktör 1. Dannström.
Musikaliska akademiens nu varande
preses, justitierådet Åbergsson, trädde
derefter fram till den ännu af ett täckelse
dolda vården och erinrade i ett kort
tal om Cronhamns lifsgerning,
framhållande att han i den dubbla
egenskapen af musiker och embetsman inlagt
stora förtjenster, som i tacksamt minne
bevarades af vänner och lärjungar och
åt hvilka de velat gifva ett synligt
erkännande genom den nu resta vården.
Vid tonerna af förutnämda sång, af
hvilken senare delen nu utfördes af
be-mälda kör, föll täckelset från minnesvår-
den. Denna utgöres af en 13 fot hög
granitsten i bautastensform, öfverst å
framsidan prydd med en forgyld stjerna,
under hvilken synes en bronsmedaljong,
framställande Cronhamns lyckade porträtt,
modellerad af dottern Estella. Derunder,
enligt den hädangångnes föreskrift, en
lyra med brustna strängar. Under
namnet, födelse- och dödsår samt data läses:
»Vänner och lärjungar reste vården».
Dennas baksida bär inskriften: »Jag vet
att min förlossare lefver», hvilka bibliska
ord äro hemtade från Händeis berömda
oratorium »Messias».
Sedan sången tystnat, framträdde hr
Knut Almlöf och uppläste af F. Hedberg
författade verser och derefter uppstämde
kören en af Cronhamn komponerad sång
(en serenad, med nu något ändrade ord).
Efter dennas slut reciterade direktör
Willman ett af revisor F. Tammelin
förfat-tadt vackert poem, hvilket i tryckta
exemplar utdelades till de närvarande.
Härpå följde slutligen vårdens
bekransning, som inleddes af konungen sjelf,
hvilken dillade den praktfulla, med
guld-fransprydda blåa och gula sidenband
sammanhållna krans, som sändts från
prinsessan Eugenie. En annan ståtlig krans,
med inskrift »Från Musikaliska akademien»,
frambars af justitierådet Åbergsson. Bland
öfriga kransar, som nedlades kring
vården, märktes: från musikaliska
konstföreningen, från dramatiska och musikaliska
artisternas pensionskassa, från Dagens
Nyheters redaktör, från Post- och Inrikes
tidningar, från Mathilda och Frithiof, Axel
och Estella, fru Tammelin, f. Bock, fru
Gelhaar, f. Ficker, m. fl.
Till sist må nämnas att den kör, som
så väsentligt bidrog till den vackra
högtidligheten, bland sig räknade flera af
våra yppersta röster, såsom fröken
Al-mati, fm Edling, fröknarna Andersson,
Wellander och Karlsohn, hrr Odmann,
Lundqvist och Strömberg, samt kgl.
teaterns båda kapellmästare och dessutom
medlemmar af Stora teaterns kör*. De
nämda verserna af revisor Filip
Tammelin hade följande lydelse:
I minnets Pantlieon viil ställas kan
Den veteran, livars aska göms härunder,
Och derför hedras lian på goda grunder:
En rastlös konstnärssjäl, en viinsäll man,
En Idid gestalt som skapad att försona
Och värd i allt förtjenstens segerkrona.
Ett barn af solig Maj alltjcmt tian var,
Om ock i armods låga koja boren,
An i sin lefnads höst en bild af våren;
Ty en kompass uti sitt bröst han bar,
En fast, osviklig ledsven in i diiden:
Tron på en Gud, som styrer lifvets öden.
* Att konservatoriets elever, som vi hört
lära varit villiga att öppna den högtidliga
akten med »Ave verum corpus» af Gounod, lyste
genom sin frånvaro, väckte allmän och rättvis
förundran, helst den aflidne i lifstiden ej allenast
var akademiens ledamot, mångårige lärare och
embetsman, utan dessutom under en tid af 30
—40 år sjelf liestridt kördirigentplatsen. Öm
minnet af akademiens bortgångna framstående
lärare så litet bedras, kan man verkligen sätta
i fråga om ledningen af detsamma äro i rätta
händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
