Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.Sol var i lynnet, sol ut i hans blick,
lians väsen pregeln bar af fryntligheten,
Med öppen famn han gick mot menskligheten
Och allas kärlek han till gengäld lick;
Och, idealen trogen till det sista,
Han kunde ej sin glada tillit mista.
Han stod pä vakt vid skönhetens baner
Och pä dess altar sina oliér lade,
Han ärligt gaf det bästa som han hade
Och giit sin själ deri — hvad vill du mer?
Och pa sin vakt, sä kärleksfull och trägen,
För mangen konstens son han visat vägen.
Allt hvad han verkat pä sin jordestlg
I tacksam hågkomst göms och hälls i ära,
Derom de manga vittnesbörd ju bära,
Som här kring bautastenen enat sig,
Fastän i ro den gande länge hvilat
Och elfva värar öfver griften ilat.
Vär vän vi firat; ömt en dotters hand
Stält fram för oss de välbekanta dragen,
Stält honom sjelf sä lefvande i dagen,
Och talarn minnets eterneller band.
Skönt sängen klingat, och i toner unga
En gränad bard hans Requiem hörts sjunga.
[-Bernadotte—Bonaparte—Beet-hoven.-]
{+Bernadotte—Bonaparte—Beet-
hoven.+}
c’Gtjnfler denna rubrik läses i tidningen
»Vikingen» för 1 maj följande:
»Nyligen liar man åter fått i gång en
sägen om generalen Bernadotte —
föremålet för så otaliga falska historiska
meddelanden : först i periodiska skriften »Ur
dagens krönika», nu senast i Stockholms
Dagblad förmäles, hurusom Bernadotte
af beundran för konsuln Bonaparte
förmått Beethoven att skrifva sin Symfonia
Eroica såsom hyllning åt den
sistnämnde. Historien säger oss att Bernadotte
vid den uppgifna tiden var högst
förbittrad på Bonaparte, som genom intriger
hos Directorium fått ändring i Bernadottes
nyss gifna bestämmelse såsom anförare
för armén i Italien. Det är således
alldeles otroligt att han skulle velat
bereda denne motståndare en hyllning.
Bernadotte uttalade just på den tiden stor
harm öfver att ha blifvit utnämnd till
minister i Wien i stället för det vigliga
armébefälet. Beethovens stora »ifver vid
kompositionen» synes också kunna sättas
i tvifvel, då han behöft sju år dertill.
Han skulle, heter det, varit färdig att
lem-na arbetet till Bernadotte, som skulle
medföra det dediceradt till konsuln, men ändrat
beslut då Bonaparte gjort sig till kejsare.
Bernadotte var år 1797 endast en
kort tid minister i Wien, Bonaparte blef
kejsare 1804; således hade Beethoven
tagit sig sju års tid för sitt odödliga
mästerverk. Ämnet dugde likväl till en
af de många sagorna om generalen
Bernadotte.»
Med rättande af några misstag i detta
»Vikingens» uttalande, såsom att man
»nyligen fått i gång» denna sägen
(hvilken är nära 50 år gammal) samt att
Bernadotte var »1797» i Wien (hvilket
bör vara 1798), luta vi för öfrigt åt
»Vikingens» åsigt och tro, att historien
är, om icke bevisligen oriktig, så dock
åtminstone skäligen apokryfisk. Till det
af »Vikingen» andragna speciella skälet
kommer redan det allmänna och kända,
att förhållandet mellan Bonaparte och
Bernadotte alltid var temligen spändt,
och att BernadoFe, som vid den tiden
ännu omfattade republikens sak, uttalade
farhågor för Bonaparles ärelystna planer.
Slutligen är hela historien om
ursprunget af eroican endast grundad på
Schindlers meddelanden, hvilka ofta visat sig
otillförlitliga. Då sägnen emellertid
allmänt tagits för god, ej blott i
»Dagbladet» och »Ur dagens krönika», utan äfven
i kommen t ariorna till »Oskar Fredriks
högtidstal» och många andra svenska
kompendier, kan ju saken vara värd en
undersökning, hvarvid vi stödja oss dels
på Schindler sjelf, dels pä Beethovens
förnämste biograf, Alexander Wheeloek
Thayer.
* *
*
Jean Baptiste Bernadotte kom som
fransk ambassadör till Wien den 5 Febr.
1798. Då etiketten icke tillät ett
främmande sändebud att i denna officiella
egenskap göra eller mottaga besök, så
länge han ej formligen var presenterad
vid hofvet, så lefde generalen under
första tiden helt stilla. De som sågo
honom, berömde honom såsom artig,
lugn och blygsam, och hans båda
sekreterare Gaudium och Freville såsom
mycket bildade. En tredje person i hans
följe var violinisten Rudolph Kreutzer.
Bernadotte hade då just fylt 34 år,
Kreutzer var 32; båda voro de gamla nog
för att efter sin smak och bildning kunna
uppskatta Beethovens genius och glädja
sig åt hans sällskap. Då dessutom
generalen var son af en advokat från
provinsen, sä låg i deras härstamning ingen
så stor skilnad i rang, att den ju kunde
förhindrat ett otvunget umgänge mellan dem.
Att Beethoven således verkligen
umgicks hos ambassadören, är i och för
sig ganska sannolikt. Men nu till
Schindlers berättelse. 1 första upplagan af sin
Beethovensbiograii säger denne: »Första
idén till eroican skall egentligen vara
utgången från general Bernadotte, hvilken
då var fransk gesandt i Wien och mycket
värderade Beethoven. Så hörde jag från
liere af Beethovens vänner. Äfven grefve
Moritz Lichnowsky, som ofta var med
Beethoven i Bernadottes sällskap, har
meddelat mig det.» Vidare tillfogar han, att
Beethoven ännu 1823 »lilligt erinrade sig
alt Bernadotte verkligen hos honom väckt
första idén till Symfonia eroica». Dess
värre har Schindler i tredje upplagan af
samma biografi förringat tillförlitligheten
i sina egna hågkomster genom att
ytterligare utbrodera saken på följande sätt
(kursiveringen af undertecknad): »1 hans
(Bernadottes) för notabiliteter af alla stånd
öppna salong syntes ock Beethoven,
hvilken redan förut gifvit sig tillkänna såsom
stor beundrare af republikens förste
konsul. Från denne general har den tanken
utgått, att Beethoven borde i ett tonverk
fira tidsålderns störste hjelte. Ej långt
efteråt (sic!) hade denna tanke utvecklat
sig till handling.» I det vidare förloppet
af denna symfonis historia ger Schindler
långa utdrag ur Beethovens eget exemplar
af Schleiermachers öfversättning af Plato.
Beethoven ville — menar Schindler —
liafva allting inrättadt efter Flatos
republik och trodde att Napoleon ämnade
göra så med Frankrike; »deraf hans
entusiasm för Napoleon».
Att tanken på Bonaparte såsom
förste konsul haft inflytande på symfoniens
form och innehåll, då Beethoven
ändtli-gen grep sig an med kompositionen, och
att tonsättaren någon gång i sitt lif
bildade sig ett slags politiskt system efter
1’lalo, äro två saker för sig. båda
mycket antagliga. Men huru litet de
sammanhänga med det föregående och med
hvarandra, inses lätt deraf, att
Bernadotte länge sedan var aflägsnad från Wien
innan den konsnlariska regeringsformen
antogs i Paris, och alt å andra sidan
Symfonia eroica uppfördes i Wien innan
Schleiermachers Plato i Berlin hade
lem-nat pressen!! A. L.
Tredje filharmoniska konserten
i Kjöbenhavn.
,wohan Svendsen är otvifvelaktigt för
närvarande den kraftigaste
stödje-pelare för musiklifvet i den danska
huf-vudstaden. Här är icke tillfälle att tala
om hans verksamhet vid operan, hvars
orkester han gjort till en mönsterorkester
— det kräfver sitt särskilda kapitel.
De s. k. filharmoniska konserterna,
som hafva honom att lacka för sin
tillvaro, måste betecknas såsom
hufvudsta-dens noblaste musikfester. Idéen med
dem är att bringa fram musikaliska
mästerverk af större intresse och
der-jemte göra publiken bekant med mera
framstående utländska musikvirtuoser.
Detta har gjort att under de år
Johan Svendsen varit här ett ganska
akt-ningsvärdt antal af europeiska
musikstorheter gästat Kjöbenhavn, . hvarjemte de
filharmoniska konserterna alldeles afgjordt
höjt nivån för musikprestationerna i
allmänhet härstädes.
Den senaste konserten upptog
Pastoralsymfonien som liufvudnummer. Jag
tror att man får söka länge efter maken
till utförande. Det geniala mästerverket
lyftes till en höjd, hvarpå alla dess rika
skönheter frarastodo i en genomskinlig
klarhet, som både bländade och tjusade.
Det ligger en sann trollmakt i denne
mans taktpinne; det är rent
beundrans-värdt hur han förmår .liksom mejsla ut
de olika detaljstämningarne, så att man
kan följa alla leden i en konstfull
komposition, han beherrskar hvarje
instrument, hvarje nyans, hvarje den minsta
småsak, och det icke minst
beundransvärda dervid är att man aldrig hör friare
toner, aldrig känner en varmare, friskare
totalverkan än i de arbeten som komma
fram under Johan Svendsens ledning. 1
»Scenen vid bäcken» nådde mästerskapet
höjdpunkten: här kände man att tvenne
konstnärsandar möttes i djupaste
förståelse — *den lilla sorlande bergbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1886/0077.html
