Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der nere vid Donaustranden hade
inspirerat Beethoven till denna tjusande idyll
— prakten, majestätet och glansen i den
norska naturen har gripit den norske
musikern och låtit honom lägga in i bilden
af den skära idyllen en underström af
vemodigt högstämdt allvar. Härigenom
göts der en ursprunglig friskhet öfver den
ljufva tonmålningen af oförgätlig verkan.
Likaledes kom der ett lif och en
styrka öfver den fantastiska stormscenen,
der kapellmästaren icke skydde att
använda alla honom till huds stående medel
för att få en så sann tolkning som möjligt.
Så som Pastoralsymfonien här
fram-ställes fattar man till fullo hvilken
själs-frändskap det är emellan Beethoven och
de moderne mästarne. Han höjde sig
öfver samtidens småfuttiga petigt
utpyntade konstverk och hemtade sin
inspiration från naturens stora, rikt
instrumen-terade orkester, och återgaf inspirationen
i sanning, och i denna sanning hafva
män som Wagner, Berlioz, Boito m. 11.
arbetat vidare.
1 Tschaikowskys andante cantabile
för stråkorkester gaf Johan Svendsen ett
glänsande bevis på till hvilken grad af
fulländning denna musikgenre kan bringas.
Den breda, fulltoniga sången verkar som
,kornme den från ett enda jätteinstrument,
speladt af mästarhand.
Cher ubin is praktfulla
Anakreon-ouverture blef till en förtrollande lin och
luftig väfnad, sprittande och fängslande.
Det är en öfverlägsen ro öfver
Svendsens taktpinne; aldrig märker man någon
nervositet hos mannen, aldrig någon
uppjagad onaturlig effekt, men när lians
instrumenter jubla i fulltonig entusiasm, då
ser man hur det är han som häfver den
fram genom sin styrka, — öfvertygelsens
och hänförelsens makt ligger i taktpinnens
fasta kraftiga rörelse, liksom pianissimots
ljufva renhet gungar i dess mjuka,
behagliga svängningar.
Och ännu ett, kapellisterna veta att
denna skarpa hjerna är i stånd att följa
hvars och ens arbete, att hans öra icke
en sekund är döft för någon ton, och
under en sådan anförare somnar man
icke på sin post.
Den främmande konstnär, som denna
gäng uppträdde, var en mycket bekant och
högt skattad tysk tenor Anton Seholt.
Det var ett lyckligt grepp att här
presentera fullgod tenorsång. Danska
publiken suckar efter en tenor — operan
måste nöja sig med en romans-sångare
från vådevillen i hjeltetenorpartier eller
för länge sedan utsjungna tenorer af 3:dje
eller 4:de rang eller i yttersta nödfall
tyska skriktenorer af tvifvelaktig rang.
Hr Schott besitter ett utmärkt skönt
instrument — styrka djup och klarhet
i toner som välla fram utan spår af
ansträngning. Han är företrädesvis
Wagner-sångare och sjöng med oförliknelig
bravur och entusiasm en Liebeslied ur »Die
Walkure». I Beethovens: »An die ferne
Geliebte» fick den der bekanta tyska
smäktande sentimentaliteten litet för
mycket bugt med honom, men i Sfhumanns
och Schuberts sånger tonade hans
stämma rik, varm och naturlig.
De filharmoniska konserterna äro fester
i Kjöbenhavns musikverld — publiken
med kungafamiljen i spetsen infinner sig
fulltalig, festklädd och i feststämning.
Allt är idel öra och begeistring — och
detta med rätta.
Kjöbenhavn i Maj 1886.
John Biikelund.
–––•»––-
Från Upsala.
O. D.-konserten, af mig i korthet
förra gången omnämnd, bjöd i år bland
annat på Mendelssohns vackra musik till
»Oidipus», ganska talangfullt utförd af
sällskapet, särdeles om man tager de
besegrade svårigheterna i betraktande. I
öfrigt bjöd programmet på diverse soli
och körer, mer eller mindre lyckligt
åter-gifna, och till sist på F. Pacii präktigt
humoristiska »Warnung vor dem Wasser»,
prestationernas kulmen, tolkad som den
blef nemligen med klarhet, kraft och
sprittande abandon. Man har gjort den
iakttagelsen att den bachanaliska stilen
ligger syperbt väl för detta sällskap, dess
dryckesvisor gå alltid med beundransvärd
verve. Också sätter det goda sällskapet
dem vanligtvis på programslutet. Slutet
godt, allting godt . . .
Allting godt kunde man med fog
säga om den utomordentliga musikaliska
högtidsstund, som fru Neruda gladde
stadens — alltför få — musikvänner med
i slutet af April. Visserligen var det en
afsaknad att ej få höra konstnärinnan i
något mer framstående klassiskt nummer
än de visserligen vackra, men relativt
mindre betydelsefulla Mo/.artska
Variationerna i d-moll, men den ädla anda, den
storslagna stämpel, fru N. förlänade äfven
rena virtuosstycken, gaf dessa nytt, rikt
intresse. Med genialiskt fin frasering och
charmant kolorit återgafs ett större
konsertnummer af Vieuxteinps, med
klingande, mjuk sångbarhet Nardinis
intagande gamla Larghetto. Leelairs
Tam-hourin, senast här spelad af Sauret,
förstod den snillrika konstnärinnan att
af-vinna nya, intressanta sidor, och i
Wie-niawskis Mazurkor inlade hon all den
finess och eleganta humor, som den store
kompositören-violinisten sjelf det gjorde.
Rik poesi utmärkte hennes innerligt
själfulla föredrag af broderns elegiskt
gripande »Berceuse slave» och i »La ronde
des lutins» prunkade hela hennes
prakt-glänsande virtuositet, ej så mycket för
sin egen skull, som icke mer för att
tydliggöra den pikanta kompositionens
egendomligt trolska stämning.
Konstnärinnan, syn- och hör-barligen väl
disponerad, hade den i sanning utmärkta
artigheten att gifva icke mindre än tvenne
rätt långa nummer utom programmet.
Hänförelsen hos den — som en deltagare
naivt sade — »lilla, men naggande goda»
musikpubliken var ofantlig. — Systern,
fröken Olga, hade att dras med det
olydiga och tredskande Gillepianot, som
förtar all doft från saker af finkänsligare
art, Chopin I. ex. Det minst grannlaga
af Chopinstyckena, som frk. N. spelade,
en »etude», lyckades derför också bäst.
Frk. O. hade oturen att i
»Tarnbourin»-ackompagnementet komma af sig, hvilket
doek snart reparerades, och i ett annat
nummer rasade plötsligen noterna ned
från sin plats och flögo ut öfver
estrad-golfvet. Lika qvickt flög herr
notvända-ren efter de bångstyriga rebellerna, som
beundrande lagt sig ned för den stora
violinistinnans fötter; denna drog sig
allt-jemt spelande, fryntligt småleende något
ät sidan, de förflugna fångades och komrao
åter på sin plats just i samma minut de
skulle llyga ut öfver hela salongen — i
tonernas luftiga skrud. Aucun.
Ett porträtt af Joseph Haydn.
Gui-seppo Carpani, en kunnig och bildad
italienare, uppehöll sig 17f)G i Wien, der
han lärde känna den odödlige tonsättaren
Haydn och slöt med honom ett trofast
vänskapsförbund.
Det förtroliga umgänge, som liäraf
uppkom, föranledde honom sedan att
offentliggöra en samling bref, i hvilka man
finner flera intressanta detaljer om Ilaydns
lefnadsförhällanden, och ur hvilka vi låna
följande anekdot.
Prinsen af Wales, sedermera konung
Georg IV, önskade sig ett porträtt af
Haydn: han lemnadc detta uppdrag åt
målaren Reynolds, och Haydn, som visste
att tillbörligt uppskatta en sådan ära,
begaf sig till konstnärens atelier.
Reynolds, som föresatte sig att af detta
porträtt göra ett mästerstycke, sökte att
upplifva Haydns något slappa drag, för
att gifva ett idealt uttryck åt bilden af
den man, som hela England beundrade.
Haydn deremot, som var anspråkslösheten
sjelf, gjorde icke den minsta ansträngning
att gifva sitt ansigte ett lifligare uttryck,
och när vid flera förnyade försök alla
bemödanden i denna väg blifvit fruktlösa,
begaf sig Reynolds till prinsen, för att
för honom tydliggöra omöjligheten att af
Haydn erhålla en lyckad afbildning; han
anhöll derföre enträget att blifva befriad
från det smickrande uppdraget, emedan
han fruktade att utförandet skulle skada
hans redan stadgade rykte. Prinsen
be-tjenade sig då af en krigslist för att
komma målarens erkända talang till lijelp.
Han uppmanade Haydn att för fjerde
gången intaga den tröttsamma ställningen,
af hvilken han redan var mer än mätt.
Då hans fysionomi äfven nu förblef
lugn och liflös, tryckte Reynolds oförmärkt
på en fjeder, ett förhänge föll, och en
hvitklädd ung flicka framträdde, fattade
Haydns hand och sade på tyska till
honom: »O, huru lycklig är jag icke att
här träffa dig, min älskade vän!»
Den gladt öfverraskade Haydn dröjde
icke att omfamna sin landsmaninna, och
Reynolds var så lycklig att se detta
själfulla uttryck breda sig öfver Haydns
anletsdrag, hvilket nu gjorde hans porträtt
till ett fullkomligt lyckadt och allmänt
bekant mästerstycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
