Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör och utgifvare: FRANS J. HUSS.
Expedition: Klara V. Kyrkog. 19.
Stockholm den l Juni 1886.
Pris: Helt år 6 kr. Löaurr 30 öre.
Annon9pris 10 öre petitrad.
Hvad skola vi spela?
éjj^fjetta är en fråga som den
pianospe-lande, hvilken är mindre bevandrad
i detta instruments literatur, ofta nog
måste framställa till den som eger en
intimare och vidsträcktare bekantskap med
densamma. Särdeles i landsorten och på
landsbygden, der man ej får höra så
mycket musik och ej eger tillfälle att, såsom
i de stora städerna, genom lånbiblioteken
rikta sin erfarenhet i detta afseende, är
bristen på ledning vid val af musikalier
känbar. Då dertill kommer att musikens
historia eller kunskapen om musikverldens
tilldragelser och personligheter icke får
räknas till de ämnen, som ingå i
skolbildningen, huru musikälskande vi än äro
i vårt land och huru mycket än en
sådan kunskap borde med nödvändighet ingå
i en god humanistisk bildning, så är det
ett obestridligt faktum att flertalet af dem
som idka musik, speciell pianospelning,
allt för litet känna till tonkonstens alster
från äldre till nyaste lid eller de
tonsättare af högre eller lägre rang, från
hvilka dessa hafva sitt ursprung.
Beetho-ven, Mozart och Haydn äfvensom Bach
och Händel äro väl namn som alla
mu-sikidkare känna till; de förras sonater och
fyrhändigt satta symfonier äro ju allmänt
spridda och att dessa musikens stormän
icke längre lefva och komponera veta väl
de flesta. Men vill man känna det
historiska vetandet på pulsen tror jag att
flertalet af dem som spela deras nämda
verk skola bli svaret skyldiga om man
frågar efter deras födelse- och dödsår, deras
lefnadsöden och verksamhet i sin helhet.
Likaså i fråga om de tonsättare af
rang hvilka efterträdde dessa. För en
30 å 40 år sedan var det säkert många
fler af våra musikdilettanter som kände
till Hiinten och Ch. Mayer än
Mendels-sohn och Chopin, ehuru den förres »Lieder
olme Worte» snart vunno popularitet, och
ännu ges nog mången som tjusas af Theela
Badarzewskas »Jungfrubön» men aldrig
spelat en not af Robert Schumann, en
för dem obekant storhet, att nu icke tala
om senare komponister hvilka gjort sig
ett namn inom pianisternas verid.
Musikundervisningen går också ofta i den
riktningen att det medelmåttiga eller simpla
salongskramet framhålles framför de
klassiska och gedigna musikverken, och då de
flesta af de många, som i vår tid spela
piano, väl icke komma högre än till
medelmåttornas nivå, skulle man kunna tycka
att sådan musik vore god nog åt en sådan
dilettantism, men detta är dock en falsk
åsigt. Det blifver alltid orätt att bjuda
stenar i stället för bröd.
Det musikaliska sinnet skall odlas med
god säd; låt vara att anlagen ej äro så
stora, talangen omärkbar; den skicklige
musikläraren, som har aktning och
kärlek för sin konst, förmår ganska mycket
om han verkligen förstår och vill bryta
mark i oländig trakt och odla smaken
för det sköna hos sina lärjungar.
Många, som slå sig på musiklärareyrket, hafva
dock sjelfva ej begrepp om det verkligt
sköna i musiken, de hafva sjelfva till
billigt pris blifvit undervisade för ytlighet
och gifva sedan ifrån sig hvad de ega.
Oni pianoliteraturen känna de föga mer
än hvad som hör till deras egen
elevrepertoar. Tidningarna redogöra
visserligen för livad nytt som kommer ut från
våra musikförläggare eller i
musikhandeln, men mycket af detta är
naturligtvis beräknadt för den lägre
dilettantismen, jag skulle vilja kalla den
Badar-zewska-publiken. Äfven den skall födas,
ehuruväl den mera förtjenade att
förödas, naturligtvis i egenskap af
konstid-kande. Hvad sålunda af förläggarna
ut-gifves och annonseras i tidningarne det
kritiseras ju också i dessa, och dermed
ha vi väl en fingervisning om hvad vi
ha att välja? Ja väl, och vi förutsätta att
kritiken är sann och noggrann, men hur
ofta ha vi väl en sådan ledning att
tillgå. Nästan hela vår musikmarknad
koncentreras i julmarknaden, då sådan
brådska är rådande på alla kanter och
tidningarna så öfverlastas med annonser
och anmälningar, att få lägga märke till
livad som säges om ett och annat. 1
all synnerhet fruktar jag att våra
qvin-liga pianister föga ge sig ro att då
studera kritiken. Och dessutom, hvad som
hos oss utgifves är ju en obetydlighet
emot hvad den stora musikmarknaden
erbjuder, likasom dagens nyheter i denna
väg är en droppe i hafvet mot allt hvad
som förut sett ljuset och kan bli
föremål för vårt val. Icke endast lärjungen
är här vid lag i behof af ledning; äfven
de flesta af dem som kommit öfver
lärjungens ståndpunkt och sjelfva skola välja
sig musikalier skulle nog vara
tacksamma om de blefve presenterade för goda
musikförfattare, som kunde gifva dem
ett intressant, lärorikt och angenämt
sällskap. Ja, hvad skola vi spela? det
är frågan; och för denna frågas
besvarande äro ju en musiktidnings spalter mera
lämpliga än någon annan tidnings. Detta
ämne hör också till vår uppgift och vårt
program, särskildt för detta år, ehuruväl
vi först nu kunnat börja infriandet af
detta löfte. Ämnet är vidlyftigt och
kräf-ver tid att behandlas mångsidigt och
koncist; fullt uttömmande är naturligtvis
omöjligt, om icke i en särskild bok, som
ej skulle blifva af så ringa omfång. En
mindre sådan har emellertid utkommit
af den bekante tyske musikern Carl
Reinecke: Was sollen wir spielen? Briefe
an eine Freundin.* Innehållet af denna
skola vi i en följande artikel redogöra
för och i sammanhang dermed och till
fullständigande af der gjorda uppgifter
fortfarande i några artiklar söka egna
oss åt detta ämne, i förhoppning att
dermed kunna vara till nytta för våra läsare.
Vi afsäga oss likväl från början en påflig
ofelbarhet i fråga om det rika ämnets
behandling och skulle gerna se att
andras erfarenhet i denna sak äfven
yttrade sig i våra spalter i form af goda
undervisningar och råd — till allas
gemensamma bästa. H.
* Att nu icke tala om en och annan förr
utgifven »Rathgeber» i detta ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
