Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur J. A. Josephsons dagbok.
^om fortsättning på våra utdrag ur
^5 förra delen af N. P. Udmans
intressanta bok »Ur en svensk tonsättares lif»
meddela vi några dylika — uteslutande
yttranden af Josephson sjelf — ur den
nyligen utkomna senare delen.
Genom en af Jenny Lind jämte
Giin-ther arrangerad konsert fick Josephson
1844 respengar till utlandet, och senare
liek han på Jennys egen bekostnad
utsträcka resan till Italien. Det är att
märka att, ehuru Josephson redan då
vunnit popularitet som tonsättare, så skänktes
ett af honom sökt resestipendium åt en
annan, derpå nekades honom ett bidrag
af allmänna medel, och synes
Musikaliska akademien tvä gånger hafva afslyrkt
(!) förnyade stipendiiansökningar, att döma
af en J:s anteckning från julen 1846:
»Det var för ett år sedan, ett par dagar
före jul, som jag mottog ett bref, som
berättade mig Musikaliska akademiens
af-styrkande i fråga om min inlemnade
sti-pendiiansökan. Dagens post har bringat
mig förnyade underrättelser af samma
innehåll» (sid. 213).
Emellertid fick han som sagdt privat
understöd till sin resa, och det är från
denna resa som följande intryck datera sig.
Om den nordiska musiken yttrar han
sig på följande rent af profetiska sätt:
»Danmark och med Danmark Norden
representerades således denna afton af
tvenne sina mest betydande tonsättare,
Hartmann och Gade. Musiken har
arbetat så länge i det öfriga Europa blott för
att arbeta, och af de otaliga produkterna
har dock ett så litet antal varit
medvetande och fria, att utan tvifvel den från
Norden kommande tonströmmen bör låta
nya fält uppgrönska och nya blomster
uppspira. Konsten hemtar nya krafter j
frän nordlanden, och den gamla folkvi- J
san och de gamla sagorna ympa ny kraft
och ny styrka i den gamla stammen.
Skulpturen och målarkonsten har vunnit
åt Norden lysande ära — det är nu
äf-ven tonkonsten som skall öka denna.
Hvad Lindblad redan verkat är af ett
oförgätligt värde — han är utan tvifvel
den originellaste och spirituellaste af alla
Nordens tonkonstnärer — sjelf skald är
han en rik tonlyriker — sjelf tänkare är
han en invigd tolk för det sanna i
tonkonsten — och huru mycket man än har
skäl att förebrå hans tröghet att
producera, så är dock hans hittills frambragta
verk en vigtig länk i den lyriska
tonkonstens kedja, och han är väl jemte
Men-delssohn en af de ädlaste nya krafter,
ehuru obekantskapen med nordisk konst
ännu nekat honom det allmänna
erkännandet af hans vigt.»
Vi ha kallat detta yttrande profetiskt.
Ty visserligen blef Gade icke den
europeiskt epokgörande storhet, som man i
början af honom väntade, och A. F.
Lindblad blef utomlands ej så känd som han
utan tvifvel förtjenat (se Nord.
Familjebok, art. Lindblad), hvilket äfven kan
sägas om August Söderman — som vi hop-
pas blott tills vidare. Deremot blef det
en norrman beskärdt att i viss mån
medelst »den från Norden kommande
tonströmmen låta nya blomster uppspira».
Edvard Griegs namn, då okändt, är nu
bekant öfver snart sagdt hela den
civiliserade verlden. Månne det ej en dag
skall blifva erkändt, att äfven Norden
gjort en verldshistorisk insats i
tonkonstens utveckling? 1 alla händelser skulle
vi önska att kunna i eldskrift inrista uti
musikens annaler dessa Josephsons
träffande ord: Musiken har arbetat så länge
i det öfriga Europa blott för att arbeta,
och af de otaliga produkterna har dock
ett så litet antal varit medvetande och fria.
Samma riktiga idéer om den
konstnärliga inspirationens frihet genomgå
äfven beskrifningen på hans samtal med
Bettina v. Arnim.
Han omtalar, att hon under mer än
en timme för honom »utvecklade de mest
geniala och ovanliga åsigter i
konstämnen och konstnärsställningar och
förhållanden». »Jag hade föga att invända», säger
han, »— mest att höra — någon gång
att le öfver hennes ironiska och ibland
mindre valda uttryckssätt. Isynnerhet for
hon ut emot tonkonstnärernas ideliga
bemödande att arbeta för verldens och ärans
skull, istället att isolera sig och skapa
efter andens ingifvelser. ’Res till
Orienten, lef bland Egyptens pyramider, och
ni skall få inspiration och den form, som
eder egen ande, om den är sant
inspirerad, bestämdt påtrycker dessa. Det är
här ej fråga om att skrifva festoperor att
uppföras i en utsirad teatersalong (det
var nemligen fråga om Meyerbeers nya
opera) — låt folket uppföra skådespel om
det gäller på öppet torg — låt andra
skapa efter sina egna lagar och
entusiasmen brinna af sin egen eld. Musiken
bör blifva hvad den ännu ej är, ett
gemensamt språk af alla förstådt.’ . . . »Om
Beethoven sade Bettina — han började
skrifva efter instinkten och dog i en
tidpunkt, då han skref i sin aning om
något ännu högre, än han hittills
producerat. Mycket af hvad hon forebragte lät
väl något paradoxt, dock var det hela så
varmt och genialt, och hennes ord
flödade som en väldig vårflod. Jag hade
på länge saknat just detta, att höra en
genial menniska varmt yttra sig — och
denna timme var som en ny eldbrand
kastad i mina åsigter öfver konsten, så
mycket mer verksam, som jag i afseende
på producerandet öfverensstämde med
henne. Jag gaf henne rätt i anseende
till denna inspirationens frihet; dock
känner jag, att dessa studier äro något mera
än ett blott band — det är snarare en
befrielse ur hämmande fjettrar på ens
verksamhet — och en sann konstnär
låter dock aldrig binda sin ande!»
Följande träffande porträtt af
Meyer-beer torde intressera:
»Jag träffade Meyerbeer ute, när han
gick till sångrumrnet i teatern att vid
piano göra repetition till Euryanlhe.
Denna opera blir ej färdig inom fjorton dagar,
sade han, och dermed var mitt beslut
att invänta dess uppförande kullkastadt.
Maestron tog mig under armen och
fortsatte sin väg. Han frågade mig, om
ingen komponist i Sverige af Lind blifvit
inspirerad att skrifva en opera. Jag skyllde
på bristen på dramatiska författare i
allmänhet hos oss — och tyckte inom mig
att det just var skam att ega en sådan
artist och ej derigenom blifva uppfordrad.
Vid fråga om textord menade Meyerbeer,
att man, om man ock egde förmåga, ej
borde skrifva texten sjelf, ty komponist
och textförfattare vore far och mor till
verket. Jag invände väl ingenting, men
har dock min egen tanke derom. Han
frågade mig om jag egde böjelse att
komponera dramatisk musik, och på mitt
ja-kande svar sade han: ’tag någon gammal
operatext, som förut blifvit komponerad
af mindre författare’. Härvid stannade
vi vid porten till hans embetsverk, och
jag hann ej höra honom utveckla denna
fråga, innan vi åtskildes. M. har något,
som vid första närmandet inger
förtroende, dock är den oroliga växlingen i
hans ansigte betydelsefull. Mannen jagas
af beständig oro, tyvärr ej ensamt
snillets, men äfven intrigörens och den
snåles. Det är genom flera drag
konstate-radt, att han egentligen mest frågar efter
sina egna verk och deras gifvande, och
att lian, oaktadt en omätlig rikedom, dock
beständigt är i oro att vinna mer och
mer. Utom allt hvad jag hittills hört i
detta fall om honom, har jag genom
Mantius på morgonen i dag hört så
mycket, som allt för mycket nedsätter
mannen som både menniska och konstnär.
Enligt allt detta framstår han som en
kall egoist, och som en konstnär utan
högre intresse för andra storverk än hans
egna.» (Forts.)
–––*––-
Musikaliska nöjen
i
Norrköping från länge svunna tider.
Upptecknade af D:r Vilk. Bergsten.
j ^j^onst och litteratur hafva här i Sverige
j legat i en förunderligt lång dvala.
Flere århundraden, sedan Europas
kulturfolk ur denna dvala vaknat upp,
be-funno vi oss ännu i detta hänseende i
slumrande tillstånd. Medan der i södern
konst och litteratur befunno sig i den
yppigaste utveckling, efterlemnande verk,
som ännu i dag ställas som förebilder
för oss, finnes hos oss deremot knappast
spår till inhemsk konst och litteratur.
Denna förunderligt långa dvala är
så mycket mera anmärkningsvärd, som
vårt folk utan gensägelse eger stora
anlag för konst och litteratur, hvarom vittna
vårt lands rika skatter af sköna
folkmelodier, af dess ej mindre rika skatter af
folkpoesi samt våra på sista seklet
framträdande konstnärer och skalder.
Denna långa dvala hade kanske
fortsatts än längre, om ej en snillrik konung,
Gustaf 111, derur förstått väcka nationen.
Men ej nog att han väckte vår konst
och litteratur ur dess dvala, han insåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
