Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der prydda med hästhof, lejontänder,
gull-vifvor och violer.
På slätterna uppvaktades vi af
jublande lärkor, under det vi i lundarne
mottogos af bofinkars och grönsiskors glada
drillar; ja äfven vid sjöarnes lugna
stränder uppvaktades vi af löjorna, som
stimmade i vassarne, äfvensom längre ut på
den spegelblanka ytan af aborrarne, som
med glädjesprång komnio vattenspeglarne
att ringla sig, under det i Motala ström,
der den i närheten af Norsholm
passeras, gäddor och aspar i bullrande fart
döko ned i vattnet, hvälfvande upp små
berg af vatten.
Ja, det var en skön och stämningsfull
vårmorgon, der allt, ej minst
sångarskaran jublade af fröjd, något som ock visade
sig på allas fröjdstrålande anleten och
hördes på deras friska, klingande skralt och
muntra, något stojande skämt.
* *
*
Klockan */, 9 på morgonen är resans
mål uppnådt, hvarefter, sedan nian
inqvar-terat sig å stadens »Stora Hotell» och
der restaurerat sig, programmet för dagen
göres upp. Programmet är enkelt nog,
i det nemligen åt hvar och en lemnas
obegränsad frihet på ett undantag när och
det är, att man punktligt infinner sig vid
middagens generalrepetition.
Hvar och en begagnar sig nu af denna
frihet. Man beundrar domkyrkans
arkitektoniska skönheter, der hon nu, prydd med
sitt nybygda höga spetsiga torn,
framvisar en härlig bild af götisk
kyrkobygg-nadskonst, eller beundrar man
landshöf-dingsresidenset för dess saknad af ■ all
arkitektonisk prakt, i det detsamma i sin
anspråkslösa gestalt snarare inger tanken
på en straffanstalt, än på en boning för
länets höfding, eller smått ryser man vid
anblicken af platsen för Linköpings
blodbad, der de »af hlod» ännu i dag
rodnande stenarne, lagda i en fyrkant, högt
vittna om blodsdådet.
Den allra största delen af sällskapet
tilltalas dock mera af naturen och
skyndar ut till den i stadens utkant belägna
Trädgårdsföreningen, en vacker och
tem-ligen vidsträckt park, sträckande sig upp
mot en vackert formad bergshöjd, på hvars
topp en helveder är bygd.
Kommer man upp i belvederens högsta
punkt — väl en 150 fot öfver marken —,
har man ett väldigt panorama rundt
omkring sig. Under ens fötter utbreder sig
björkarnes och löfträdens ljusgrönskande
löfkronor, der bortom dessa staden med
sina kyrkspiror och husrader och der
längst bort vid horisonten Roxens stora
blänkande vattenspegel; en blånande
himmel hvälfver sig öfver oss i dag, och
öfver det hela kastar majsolen sitt
skimrande guld.
Då man står så här högt öfver fält
och sjö, då man så här värmes af vårsol
och omflägtas af milda, men friska
vårvindar, blickande dit ner åt de nedanför ens
fötter liggande lundarne och fälten samt
den framför en liggande vida horisonten,
då är det, som om man hörde sig tillhvi-
skas denna strof af Theodor Körner, der
han sjunger:
Wnliin das Ange bier olien lilickt,
Hat’s Frieden und Frennde gefnnden;
Denn was im He.-zen nns engt und driiekt,
Das bleibt im Tbale dort unten.
* *
*
Men vi få ej dröja här för länge, ty
det lider till konsertdags.
Den kyrka, vi skola konsertera i, S:t
Lars’ eller Landskyrkan, till sitt inre
bestående af ett enda stort hvälfdt rum,
saknande alla pelare äfvensom sidoläktare,
är i akustiskt hänseende alldeles utmärkt.
I detta rum, just i koret, ordnar sig
nu kören med solisterne jemte kapellet,
under det kyrkans 86 bänkar så
småningom fyllas med åhörare. Det tycks
bli trångt, ty då bänkarne äro fylda,
lagas äfven gångarne i anspråk.*
Nere i kyrkan höres nu ett sorl af
glad förväntan. Man mönstrar de i koret
placerade solisterne, körmedlemmarne och
kapellisterne, man ser anförarens resliga
gestalt, ännu mer i ögonen fallande
genom den upphöjda ställning han intager.
I ett nu knackar anföraren, hr
Edvard Döring, med sin staf, nu svänger
han den i luften och kapellet börjar med
introduktionen till »Skapelsen», hvarefter,
inledande det hela, Rafaels recitativ: »I
begynnelsen skapte Gud himmel och jord»,
vidtager.
Rafaels barytonparti uppbäres på ett
glänsande sätt af apotekaren hr Salomon
Smith från Ystad. Den kraftiga och
klingande stämman, lika jeinnt utbildad i
höjden som på djupet, lämpar sig
synnerligen väl för oratorii-musik, och som bevis
på dess kraft må nämnas att, då
sångaren slungade fram sitt kraftiga fortissimo,
gick det en darrning genom hvalfvet.
Men förvånar Rafaels representant
genom stämmans stora omfång, sköna
afrundning och häpnadsväckande styrka,
förtjusar deremot Gabriels representant,
eleven vid konservatoriet i Stockholm, den
från Norrköping bördiga fröken Sofia
Lindegren, åhörarne med sin ungdomligt friska,
välljudande och rent stämda sopran, och
detta så mycket mer som hennes föredrag
är väl vårdadt och sången med känsla och
behag framföres. Det är således ej alls
underligt, om hon genast eröfrar sig
åhö-rarnes odelade sympatier. Ja, en af dessa
höres i höjden af förtjusning yttra: »Jag
kunde just tro, att det skulle låta så, när
en engel sjunger.»
LIriels representant skötes af en
framstående amatör, ingeniör Carl Ahlbom,
äfven han bördig från Norrköping, men
bosatt i Motala. Det är en äkta tenor
med lyrisk klangfärg, hvarjemte stämman
eger ett förvånande omfång och dertill
en sådan styrka i de högre tonlägena,
att den ej allenast genombryter och
dominerar orkestern, utan också fyller det
stora rummet.
Man finner således att solopartierna,
som i ett sådant verk som »Skapelsen»,
der just melodiernas fägring äro så vig-
* Antalet liesökande uppgick till 1,200.
tiga att framhålla, skötas af framstående
amatörer. Hvem af dessa, man skall
ställa främst, är ej godt att säga, ty alla
tre sköta sig ypperligt och hvar och en
eröfrar inom sitt område segrens pris.
Hvad sjelfva kören beträffar, sjunger
den med friskhet och ensemble. Skada
blott att rösterna förefalla väl svaga.
Hvad orkestern slutligen beträffar,
sköter den sig väl. Ett fel är dock att den
är för aflägsen från solisterne och
kören — den är placerad i korets sidodel,
ej i dess midt — hvarigenom den
nödvändiga samverkan mellan kören och
orkestern något rubbas och det hela ej
sammansmälter så till ett helt, som det
borde.
Oafsedt dessa nu anmärkta lätta
skuggor är allt annat idel dagrar. Konserten
går således i sin helhet utmärkt och
åhörarne lyssna, som det påstås, med
verklig andakt och rörelse på den stora
tonskapelsen. Utom de applåder, som, trots
lokalens helgd, vid konsertens slut höras,
uttalar sig ock öfverallt, der man på
aftonen sammanträffar med åhörarne, den
lifligaste tillfredsställelse med aftonens
musiktillställning.
* *
*
Efter konsertens slut samlas
Sällskapet jemte en del Linköpingsboar i
Stora Hotellets festsal, der supé är
anordnad. Här tolkar Sällskapets ordförande,
dr Wilh. Rergsten, sällskapets
tacksamhet mot de tre amatörerne för det
värderika bistånd de skänkt Sällskapet,
något hvarförutom konserten ej kunnat
komma till stånd. Följer sedan en skål
för Norrköpings musikaliska sällskap,
föreslagen af litteratören B. Hägg, deri han
på Linköpingsboarnes vägnar tackar
sällskapet för den konstnjutning, detsamma
beredt dess musikälskande allmänhet.
Ett särskildt nöje beredes sällskapet
genom de sånger, hr Smith under
aftonen föredrager, deribland Silvas aria ur
Hernani kanske är den, som mest
fängslar åhörarne. Men äfven sällskapets
manliga sångare lägga sin goda del till
aftonens nöje, då de mellan danserna då
och då låta sina fulltoniga körsånger ljuda.
På detta sätt förflyter tiden snabbt
och, innan någon vet ordet af, gifves
signal till uppbrott. Kl. 2 är man
således på hemväg i den ljusnande
vårmorgonen och kl. 3, då ett rosenskimmer
der i öster bortvid Bråvikens horisont
bebådar dagens ankomst, hemma.
Men då Aurora på fästet i all sin
glans körer upp med sitt spann, då har
Melpomene, eller Norrköpings musikaliska
sällskap redan lagt sig till hvila, och
kanske sväfvar då med dagens glada intryck
ännu i minnet på en och annans läppar
denna strof:
Men till de många
Rosiga minnen
Lägger jag ännu ett:
Den flydda dagens.
W. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1886/0095.html
