Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ungerska staden Oedenburg. Hans fader
var förvaltare hos furst Esterhazy, hvars
berömda kapell, för hvilket Josef Haydn
varit anförare, var stationeradt i den
närliggande staden Eisenstadt. Fadern
var musikalisk, spelade klaver och andra
instrument samt kunde derför undervisa
sonen. Vid 6 års ålder började dennes
musikundervisning, och redan såsom
nio-åririg medverkade han å en konsert i
Oedenburg med sådan framgång, att furst
Esterhazy lät honom komma till
Eisenstadt och spela för sig, hvarpå fadern
beslöt att låta gossen konsertera i 1’ressburg.
Följden af konserterandet här var att
liere ungerska magnater tillförsäkrade
honom ett stipendium af 600 gulden under
sex år. Liszts fader lemnade nu sin plats j
i P>aiding, och föräldrarne egnade sig
derefter helt och hållet åt sonens uppfostran.
De öfverflyttade då till Wien 1821, der
Czerny blef den unge Liszts lärare i
pi-anospelning och Salieri öfvertog hans
teoretiska utbildning; de framsteg han nu
gjorde gränsade till det otroliga. Redan j
efter ett års ilriga studier kunde han lata
höra sig offentligen i Wien och väckte
formlig entusiasm. Vid denna och nå- |
gra snart derpå följande konserter spelade
den 13-årige pianisten Huinmels då nyss
skrifna konserter i a- och h-moll, dennes
’ septett, Ries’ konserter, kompositioner af
Moseheles och Czerny, samt improviserade
öfver af publiken gifna motiv. Bekant
är huru Beethoven, af hvilkens bekantskap
han rönte stort inflytande, vid hans
af-skedskonsert i Wien blef så förtjust öfver
gossens spel, att han gick upp på
estraden och kysste honom. Från Wien be- |
gaf sig L. till Paris 1823, sedan han först
samma år gifvit en afskedskonsert i
Press-burg. Den samvetsgranne fadern ville nu
låta gossen vidare utbilda sig vid
konservatoriet i Paris, men såsom utländing
afvisadcs han af Cherubini.
Offentligheten blef sålunda Liszts egentliga
högskola. Han spelade för hertigen af
Orleans, infördes i verldsstadens förnämsta
sällskapskretsar, och snart var »le petit
Liszt» de fina parisersalongefnas älskling.
Några pianolärare erhöll han ej vidare,
men Paer och sedan Reicha gåfvo honom
fortsatt undervisning i komposition.
Framgången i Paris föranledde fadern att resa
öfver med honom till London 1824, der
han äfven lät höra sig med framgång. Han
återvände emellertid snart till Paris, der
Paganini, Chopin och Berlioz nu utöfvade
stort inflytande på honom. Han förnyade
sedan besöket i London och gjorde två
resor genom de franska departementen. På
den sista af dessa dog hans far i
Bou-logne sur mer 1827, och modern
skyndade då till sonen ifrån Wien. L.
måste nu försörja sig och sin mor med
musiklektioner, ty tiden för stipendiet
var utgången. Sysselsättning fattades
honom ej, alldenstund han genast blef
en eftersökt lärare i de förnämsta
familjer. Hans rykte som pianist var
redan stadgadt, och äfven som
komponist hade han gjort sig känd; i
Oktober 1825 hade nämligen en operett af
honom, »Don Sancho», blifVit uppförd pä
stora operan.
Julirevolutionen, som han helsadc
med hänförelse, hade stort inflytande pä
utvecklingen af hans karaktär, äfvensom
Saint Simonismen, för hvilken han en tid
svärmade, också inverkade på hans
oroliga själs utveckling. Det var i synnerhet
efter faderns död som hans religiösa
grubblerier togo sin början, livilka slutligen år
1865 ledde honom till att blifva abbé,
utan att han derför öfvergaf sin konst
eller försakade verldsliga nöjen och
njutningar.
Paganinis uppträdande i Paris 1831
försatte honom i extas. De
utomordentliga tekniska svårigheter violisternas
mästare beherskade på sitt instrument
lockade honom oemotståndligt att på pianot
åstadkomma samma effekter. Han
utvecklade sålunda i hög grad handens
slräek-och språngförmåga, riktade derigenom sitt
instrument med nya uttrycksmedel och
klangskönheter samt skapade dermed en
ny stil inom pianomusiken. Fétis
föreläsningar (1832) om upphäfvandet af det
gamla tonartbegreppet bidrogo att gifva
lians harmonisering den frihet, som
utmärker den nyare tyska skolans
kompositionsstil. På hans musikaliska
utveckling inverkade i ej ringa mån Chopin, med
hvilken han stod i innerligt
vänskapsförhållande, men ännu mäktigare var det
inflytande han rönte af Berlioz, hvars
symfoni »Episode de la vie d’un artiste»
efter komponistens återkomst från Italien
utfördes 1832 i pariskonservatoriet och
gjorde stort intryck på Liszt. Denna
symfoni var också det första orkesterverk han
arrangerade för piano. Under intrycket
af denna — säger L. Ramann * — liksom
vaknade hans sällsporda tekniska
förmåga. Kännande i sina fingrar en hel
orkester, dertill i sin inbillning bärande
en trogen bild af orkestermassorna och
solopartiernas särskilda klangfärger, växte
under detta arbete hans teknik till en
svindlande höjd, som både före och efter
honom blifvit ouppnådd. Genom Berlioz
bragtes ock till klarhet hans öfvertygelse
att musiken måste återgifva poetiska ideer,
och sålunda blef Liszt vid sidan af den
geniale fransmannen bärare af
programmusikens tanke.
Liksom konstnären inträdde nu också
menniskan Liszt i en ny utvecklingsphas.
Salongernas älskling hade blifvit man.
Af stor betydelse för honom blef hans
förhållande till grefvinnan d’Agoult, känd
såsom skriftställarinna under pseudonymen
»Daniel Stern», som under åren 1835—
39 deltog i lians konstresor och skänkte
honom tre barn, bland hvilka dottern
Cosima först blef gift med Hans von
Biilow och efter skilsmessan från honom
med Richard Wagner.
Vid slutet af 1839 sände Liszt
grefvinnan jemte barnen till Paris under det
han sjelf fortsatte sina konsertresor och
* Vi hänvisa till Ftäul. L. Kamanns i
Svensk Musiktidning 1881 intagna artikel om
Liszt, hvilken artikel till större delen nyligen
återgifvits i Nya Dagl. Allehanda. lied.
triumferande genomreste Europa till 1849.
Redan 1836 hade han segrande bestält
täflan med sin farligaste rival, Sigismund
Thalberg, och nu fans ingen pianist som
kunde göra honom stridig rangen såsom
pianisternas furste. Sin stora vördnad
för den klassiska pianomusikens nyskapare,
Beethoven, visade han då han (1839) till
Beethovenmonumentet i Bonn skänkte den
ganska betydande summa som fordrades
för dess fullbordande. Ar 1847 antog
L. hofkapcllmästarctjensten i Weimar,
hvilken plats han innehade till 1859.
Hof-teatern härstädes höjdes af honom till en
betydande rang. Han bragte här till
utförande Wagners musikdramer, befordrade
wagnerismen och samlade kring sig en
skara »nytyska» talanger såsom Ralf,
Bii-low, Taitsig o. a. Här skref han sina
»Symfoniska dikter», hvilka
lmfvudsakli-gen representera hans individualitet
såsom skapande tonkonstnär. Från 1861
till 1870 lefde Liszt i Rom, men
återkom sistnämda år till Weimar för att leda
musikfesten till firande af Becthovens
100-åriga födelsedag. Det spända
förhållande som varit rådande mellan honom och
hofvet i Weimar upphörde nu, och sedan
dess har Liszt hvarje sommar uppehållit
sig i denna stad, sysselsatt med att
undervisa de många elever som
tillströmmat dit för att af hans hand mottaga
sitt mästarbref. Den öfriga delen af året
har L. vanligen tillbragt i Rom och
Budapest, för hvars musikakademi han sedan
1875 varit president. Liszt var
öfver-hopad af utmärkelser. Han var
hedersdoktor vid universitetet i Königsberg,
adlad af österrikiske kejsaren genom
förlänandet af Jernkroneorden, kammarherre
hos hertigen af Weimar, kommendör af
Hederslegionen och innehafvare af otaliga
andra ordnar samt hedersborgare i flere
tyska och österrikiska städer. Af svenska
Musikaliska akademien var han ledamot
sedan 1857, men innehade ej någon
svensk orden.
Liszts kompositioner äro mycket
talrika, uppgående till ett antal af inemot
650, deribland 63 för orkester — bland
annat 33 transkriptioner — och 517 för
piano; bland dem 300 transkriptioner.
För orgel har han skrifvit 20 verk ;
vo-kalkompositionernas antal uppgår till 39
och de melodramatiska verken till 5. Af
hans orkesterverk må nämnas de
symfoniska dikterna »Dante», »Faust», »Tasso»,
»Hunnerdrahbningen», »Idealet»,
»Ma-zeppa», »Orpheus», »Prometeus»,
»Hun-garia», en rad mästerliga arrangements af
Schubertmarscher etc. —; af pianoverk:
2 konserter (Ess-dur, A-dur), Concerto
pathétique (konsertsolo), 15 ungerska
rliap-sodier, konsertetyder, ett stort antal
parafraser öfver motiver ur operor af
Wagner, Meyerbeer, Verdi, Mozart m. 11.,
bravurfantasier öfver Mendclssolms
musik till »Midsominarnattsdrömmen»,
Pa-ganinis »Clochette» etc., transkriptioner
af sånger (omkring 60 af Schubert),
vals-kapricer, ballader, legender, elegier,
im-promtus m. m. m. m. Hit höra äfven
hans förträffliga bearbetningar för piano
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
