Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 händer af Beethovens symfonier samt
saker af Berlioz, Saint Saens, Wagner
m. fl. Af sångverk ha vi att nämna:
Granmessan, Ungersk kröningsmessa, 2
orgelmessor, psalmer, oratorierna
»Chri-stus», »Den heliga Elisabeth», kantater,
mindre kyrkosånger, omkring 60
solosånger till piano etc. Liszt har äfven med
framgång försökt sig som skriftställare. Af
hans skrifter må nämnas: »De la
fonda-tion Goethe ä Weimar», »Lohengrin et
Tannhäuser de Rieli. Wagner»,
»Frédé-ric Chopin», Die Ziguener und ihre
Musik in Ungern», »Robert Franz». — L.
Ramann har utgifvit »samlade skrifter»
af Liszt och börjat utgifva en oinfattande
biografi öfver honom.
Såsom pianovirtuos har Frans Liszt
varit allenastående. Om hans tekniska,
fulländade mästerskap hafva vi redan
yttrat oss, men lika häpnadsväckande som
detta var, lika djupt musikaliskt var hans
föredrag, hvilket allt igenom bar prägeln
af genialitet samt adlades af den linasle
smak och en inspiration, som gjorde
intryck af att det föredragna var en ny
skapelse ur hans egen glödande fantasi.
Såsom tondiktare är deremot hans
storhet omtvistad. Pianoliteraturen har L.,
såsom bekant, riktat med storartade
bravursaker af föga musikaliskt värde, men
i flere af hans mindre pianosaker och
sånger, särskildt hans karakteristiska
»Ungerska Rhapsodier», visar han sig mer till
sin fördel som tonsättare. Hans stora
symfoniska och andliga tonskapelser blifva
å ena sidan upphöjda till skyarne af den
nya tyska (wagner-) skolan, å andra sidan
föremål för skarp kritik, om de än i vissa
delar vinna erkännande och vittna om stor
instrumenteringskonst. Så yttrar sig den
ansedde kritikern Hanslick om Liszts 13:e
psalm, att den är en musikalisk spegelbild
af sin berömde auctor: »oemotståndligen
fängslande på somliga ställen, på andra
åter obegriplig och frånstötande, här full
af känsla, der af den mest raffinerade
beräkning, ojeinn, oafslulad, jäsande och
dock dikterad af stark öfvertygelse*. —
»Liszt pianokompositioner» — yttrar han
vid ett annat tillfälle —, »livilka beteckna
en ny phas i delta instruments historia,
skola i sina lyckligaste momenter hålla
sig länge uppe i anseende och blifva af
stor verkan. Deremot verka redan nu
hans stora kör- och orkesterkompositioner
endast till hälften, der trollmakten af
Liszts närvaro saknas. Med den siste
som personligen känt Liszt tör också den
sista bifallsyttringen öfver hans oratorier
gå i grafven.»
At framtiden må öfverlemnas
slutdomen öfver den hädangångnes lifsgerning,
ty snillet lefver ej blott för sin samtid,
utan äfven för efterveriden. På den
gamle verldsberömde tonkonstnärens graf
nedlägga äfven vi vår gärd af saknad och
beundran. IL
Många virtuoser låta sin talang drifva
gårdfarihandel med små moderna
kramvaror. LOBE.
Hvad skola vi spela?
5^nligt löfte återkomma vi nu till detta
•’(S’3 ämne och vända oss då till Carl
Rei-neckes förut omr.ämda lilla bok, för hvars
innehåll vi i korthot vilja redogöra.
Författaren till densamma torde för
de flesta af våra läsare vara bekant
såsom en af vår tids förnämsta
musikpedagoger: han är äfven en ansedd komponist
och förträfflig pianist, specielt ryktbar som
Mozartspelare, hvilket intygar hans
gedigna klassiska ståndpunkt. Han är född
1824 i Altona.
I företalet till sin bok »Was sollen
wir spielen?», bref till en väninna,
betonar han uttryckligen att den ej ämnar
uppträda som »Fitrer» genom den
musikaliska literaturen och ej gör minsta
anspråk på fullständighet och rikhaltighet
vid uppräknandet af de verk förf. vill
rekommendera. Då vi veta hur tycke och
smak kan variera och inse omöjligheten
af att en kan vara bekant med hela
literaturen inom sitt fack, så är ju ock
sd väl den absoluta domen som den allt
omfattande’kunskapen en omöjlighet.
Fröken Z. skall nog moquera sig öfver att
hennes favoritstycke ej af oss är kändt eller
rekommenderadt, och herr X skall säkert
tycka sig finna ett och annat kardinalfel
i vår förteckning, men vi hafva gjort
vår reservation och tillägga dessutom att
tid och utrymme också äro ett par
faktorer som måste tagas i betraktande,
hvarjemte vi åt framtiden öfverlemna
kompletterandet af vår redogörelse. Men vi
skjuta nu till en början framför oss vår
auktoritet, Reinecke, och lyssna till hvad
han har att säga oss. Han börjar med
några allmänna råd angående
undervisningen, livilka här må meddelas.
I sitt första bref till den väninna,
som bedt honom om råd beträffande sina
barns musikundervisning, säger han
sålunda. Musikundervisningens ABC (eller
om ni hellre vill CDE), d. v. s.
notkännedomen och början af don allmänna
musikläran äfvensom de första tekniska
studierna på instrumentet skola vara
absol-verade innan skolan tager barnets tid i
anspråk. * Förr än man går till studium
af ett instrument bör emellertid barnets
gehör bildas genom sången; i allmänhet
bör man dock cj låta barnen sjunga för
högt emedan organet kan skadas deraf,
hvilket deremot aldrig sker genom att
sjunga för lågt. Barnsånger böra
vanligen hålla sig inom omfånget af ettstrukna
c eller d till tvåstrukna d eller e. Genom
sången utbildas äfven taktkänslan.» R.
uppräknar derpå nägra tyska
sångsamlingar för barn och slutar sedan första
bref-vet med följande ord: Dock — helige
Beetliovcn! — liar öfver mitt rum har
man öppnat pianot, och jag olycksalige
måste för tredje gången i dag höra »En
jungfrus bön!» Sådan musik, högtärade
* I förra årgångens artiklar »Om rationel
pi-annundervisning» nänules iifven nyttan af att
tidigt böria musikundervisningen iifvensom den
enklaste och säkraste metoden för »grundernas»
I inlärande.
fru, skall ni ju icke tillåta i edert hem;
icke sannt?
Musikundervisningen anser R. senast
skola börja med inträdet af 7:de året, och
läggcs mycken vigt på att dertill anlitas
en lärare med erfarenhet och kärlek till
sitt kall; äfvenså vill han förutsätta att
den unga eleven har till begagnande ett
instrument med god klang och touche,
så att det lämpar sig väl för öra och
fingrar. En halftimmes undervisning om
dagen eller åtminstone fyra gånger i
veckan, tillråder han. Häri kunna vi nog
instämma. Men sedan skolgången begynt
torde för barn med ordinära musikanlag
undervisningstiden i veckan böra
bestämmas till 3 eller minst 2 timmar, med
omkr. en timmes daglig öfning och
förberedelse till lektionstimmen. Med en
lektionstimme i veckan kommer eleven ingen
väg. — En stor svårighet, säger R.
vidare, ligger i att finna rätta förhållandet
mellan utbildningen af tekniken och det
musikaliska sinnet. Vore icke det så
svårt att finna jemnvigt härutinnan, så
skulle vi bland virtuoserna ega flere sanna
konstnärer, livilka jemte en fulländad
teknik också skulle vara i besittning af en
luttrad smak och fin känsla. Jag
erinrar mig än, då jag en gång hade nöjet
sitta bredvid er på en sådan der
tan-gcnthjeltes konsert, min ärade väninna,
hur ni då yttrade till mig: »Hvad har
jag väl för behållning när en sådan
ok-tavtämjare spelar, som om han blifvit
biten af ett galet piano! vill jag roa mig
åt kroppsfärdighet kan jag ju gå och se
en akrobat.» Ja visst. Virtuositeten
bör emellertid ej underskattas. Derför
skall äfven dilettanten lägga vigt på
utbildningen af en god teknik. Vid
undervisningen är sålunda nödigt att
använda en systematisk tidsindelning, så att
ungefär en tredjedel af tiden egnas åt
tekniska öfningar, en annan tredjedel åt
uppspclandct. af de inöfvade styckena oeh
sista tredjedelen åt notläsandet och
pri-mavistaspelet (spolning från bladet). Det
fyrhändiga spelet kan här inpassas. Detta
har den stora fördelen med sig att
lärjungen får vänja sitt öra vid harmoni
och att strängt hålla sig vid takten.
Sedan R. här ofvan mera hållit sig vid
hur man bör spela, kommer han sedan
mera direkt på ett ämne: hvad man skall
spela. Hans råd är då att undvika alla
sliskiga salongsstycken, som egentligen bara
äro beräknade på »att slå sand i —
öronen, i det de fastän lätta dock ’låta något’.
Ur Scliumanns musikaliska hus- och
lef-nadsreglcr anför han här: Med slisk,
tårtor och karameller uppfostrar man ej
barnen till starka och friska menniskor.
Liksom den kroppsliga födan, så måste ock
den andliga kosten vara enkel och
kraftig.» Å andra sidan säger han: »Ni vill
kanske gerna att de små pianisterna snart
nog börja med någonting af våra
klassiker, åtminstone något af Ilaydn och
Mo-zart? Men förhasta er ej, min vän! Jag
anser det orätt att tidigt börja spela
klassikerna; derför att Mozart och Ilaydn i
många af sina sonater ej ställer fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
