Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart att en person med Öländers talang
skulle göra sig bemärkt inom vidare
kretsar i hufvudstaden, der kammarmusik
odlades; en af de förnämsta bland dessa
var länge Wilhelm Dalmans, der han
snart blef införd och väl emottagen,
äf-venså Jonas Walldéns, egarens af
Stockholms Dagblad, i hvilken tidning Dalman,
och C. V. A. Strandberg voro medarbetare.
I Walldéns hus blef Öländer räknad som
medlem af familjen och åtnjöt der en
vänskap, som han alltid hade i kärt minne.
Han fick också plats såsom musikreferent
för denna tidning, hvilken befattning han
skötte med godt omdöme, samvetsgrannt
och opartiskt. .
Såsom tonsättare har Öländer gjort
sig mest bekant genom sin stora
fosterländska opera »Blenda», som erhöll
priset vid en af kon. Oscar utsatt täflan i
operakomposition. Präktigt uppsatt gick
denna första gången öfver vår operascen
om våren 1876, då titelrolen kreerades af
fröken Pyk, som såväl genom sin
präktiga röst som genom ståtlig apparition var
särdeles passande för rolen och gaf en
anslående bild af den svenska hjeltinnan.
Samma rol innehades straxt derefter af
fröken Kiego. Oaktadt många sina
för-tjenster lyckades ej operan hålla sig länge
uppe på repertoaren. Texten, en
efter– hildning’af Schillers »Orleanska jungfrun»,
hade, såsom en kritiker i Aftonbladet
utförligt påvisade och som äfven lllustr.
tidning då anmärkte, åtskilliga brister såsom
operalibrett, hvilka lände till men för
framgången. Emellertid erkändes dock
komponistens begåfning och betydande
tekniska skicklighet samt den jemnhet och
klassiska måtta som gaf prägel åt detta
tonsättarens betydande förstlingsverk på
operans område. En viss tyngd och
bristande originalitet i det hela anmärktes,
men fördelaktigt och ej sällan i hög grad
tilltalande verkade, det erkände man, de
rent lyriska partierna. Som i musikaliskt
hänseende ädla och ypperligt arbetade,
frainhöllos i första akten några körer och
vissa pointer i Blendas berättelse om sin
drömsyn, i andra akten dryckeskören och
Dottas sång samt trion mellan Blenda,
Dotta och Grate, i tredje akten stycket ur
Blendas första monolog, »Sälla tid så
snabbt förfluten», (en vacker melodi i
Webers eller Mozarts anda) och
vålnadernas kör, i sista akten Haralds och
Blendas duett, vissa körer samt Sverkers liktal.
Operan var egentligen skrifven i 5 akter,
men den 4:e, innehållande en stormig
tingsscen, uteslöts vid uppförandet. Då vi
ej ega tillgång till sjelfva musikverket kunna
vi ej närmare yttra oss om detsamma.
Återupptagandet af denna opera såsom en
gärd åt tonsättarens minne och en
uppmärksamhet mot den fosterländskasångmön
ligger väl icke utom möjlighetens gräns.
Ett annat arbete för scenen af Öländer
är operetten »Mäster Placide», som
uppfördes 1879 å Nya Teatern och snart
lär komma att återuppföras derstädes.
Libretton i densamma (af Turdus Merula)
är ganska nätt och lustig, och musiken i
densamma har af en kompetent kritiker
erhållit det vitsord, att de särskilda
musikstyckena äro väl afpassade efter
situationen, spirituelt instrumenterade,
stämningsfulla och melodiskt smekande,
hvar-för pjesen, då den sist gafs, gjorde ett
ode-ladt angenämt’ intryck. Ouvertyren till
denna operett erinra vi oss upptagen på
programmet till en af Meissners populära
konserter för nio år sedan. Utom dessa
verk för scenen har Olander skrifvit en
symfoni för orkester, Missa sollennis, två
kon. Davids psalmer för soli, kör och
orgel, en omtyckt sextett för 2 violiner, 2
altar och 2 violonceller, flere
violinqvar-tetter, sångqvartetter, solosånger vid piano
m. m.
Öländer invaldes 1864 till medlem af
Musikaliska akademien. Han var gift med
J. E. Nordbloms dotter Hanna Nordblom,
på sin tid en framstående
konsertsångerska, hvars vackra röst och själfulla
föredrag ännu torde vara i mångas minne.
Afven hon hedrades med inväljande i
nämda akademi. Hon öfverlefver sin make,
som äfven sörjes af en dotter och en son,
hvilken gjort sig känd som tonsättare. II.
––- –––
Sångark ören M. M:s färd till
Stockholm
är titeln pä en liten broschyr, skrifven
af H. E. A. och nyligen utgifven från
F. W. Unggrens boktryckeri i
Nikolai-stad. Boken inledes med en kort
historik öfver studentsången i Finland samt
behandlar sedan rustningarna till
sångarfärden och denna sjelf, hvarunder
konserter gåfvos i Helsingfors, Keval, Åbo
och Stockholm. Som prof på den friska
och underhållande stilen anföra vi
följande utdrag från öfverresan och de
första intrycken af Stockholm.
Då vi följande dag (15 juni) vaknade,
plöjde Hangö redan Ålands haf. Och nu
skulle den redan i Helsingfors förebådade
döpelseakten försiggå, d. ä. de om bord
varande, hvilka ej tidigare besökt Sverige,
skulle döpas. Johannes H., hvars
karakteriserande bibenämning vid tillfället
naturligtvis blef »döparen», var den som
stod i spetsen för ceremonien.
Tillgången var för de fleste obekant, men
förberedelserna tycktes vara vidlyftiga. Der
letades fram tvenne träbänkar, hvilka med
rep hopbundos sålunda, att ett slags sits
bildades, hvarpå troligen de dopet
emot-tagande skulle p’aeeras. Vidare
fram-hemtades ett ämbar fyldt med vatten,
en väldig skurborste och några buteljer
punsch jemte glas. Olficianterne gjorde
under tiden toalett. Fader Johannes
målade sig i ansigtet allehanda mystiska
figurer och tecken samt påtog sig en
blodröd mantel — en sängfilt inom
parentes! — på hufvudet bar han en
pickel-hufva. Assistenterne »Pio mosso» och
»Filippus» hade desslikes utsiyrt sig på
bästa sätt. Det såg riktigt »storstyft» ut,
då desse nu i allvarsam procession trädde
fram och fattade post vi de i ordning
stälda apparaterna. Sedan härpå en sång
sjungits af den för tillfället utvalda kören,
började akten. Guhbarne uppropas af
Johannes, träda fram en och en med
mössan i hand, Pio mosso doppar
skurborsten djupt ned i vattnet, slår densamma
sedan temligeu omildt på olfrets hufvud,
som af Johannes hålles nedåtböjdt, och
utropar samtidigt med hög röst det nya
dopnamnet. Då detta är gjordt, får den
döpte sälta sig på repsitsen, ett bräddadt
glas punsch räckes honom och han
måste tömma det i botten. Det hörde
härvid ännu till saken, att Pio med en grof
handduk helt behändigt aftorkar den
dric-kandes mun blixtsnabt så snart glaset är
tömdt. — Denna af Pio mästerligt
utförda rörelse framkallade alltid hela
publikens ohejdade skrattsalvor. — På detta
sätt behandlades efter hand 36 sångare,
hvilka alla nu för första gången skulle
beträda Sveriges jord. Bland de dem
tilldelade namnen minnas vi t. ex.
»Kurjal-iineu Kiikauslehti» — travestering af
Kir-jallinen Kuukauslehti; personen i fråga är
känd som en svår fennoman! —
»Raga-tha Lönnkrogius», »Zebedeus», »Nordens
hjelternod» — lille vännen L. hade
nämligen hela tiden varit så fasligt rädd för
döpelseakten ! —»Faber n:o 4» — personen
var bokhandlare — o. s. v. — Kom sä
ordningen till damerna, hvarvid förfors pä
samma sätt, utom att Pios gester nu voro
mycket saktligare; ej heller behöfde de
tömma hela glaset! Namnen sådana som
»Den dallrande näckrosen», »Förgät mig ej»
o. s. v. En alldeles särskild metod
iakttogs i afseende å bulfetfröknarna, i det
att dessas ansigten stilla men orubbligt
beströkos med punsch! De erhöllo
namnen »Karonka», »Morkullan» m. m. d. —
Sist döptes »Mischka», * som fick
namnet »Pio den lille»! Härmed var akten,
mycket rolig i åminnelse, slut. —
Härunder hade vi emellertid redan
kommit in i Stockholms för dess
skönhet så beprisade skärgård. Den ena täcka
villagruppen efter den andra försvann
ba-[ kom oss, framåt syntes allt (lera och flera
af dessa delvis anmärkningsvärdt eleganta
sommarbostäder, och Vaxholms fästning
passerades vid lialf tre-tiden. Snart voro
vi inne i detta vimmel af ångslupar, så
väl bekant för den som en gång rest
denna väg, och öfver allt, äfven här, ett
ändlöst hurrande och viftande med
näsduken. Enär dessa helsningar nu voro
af helt annan betydelse för oss än der
hemma, besvarades de ock mer energiskt
och enträget. Betecknande för
situationen var kamraten M:s uttalade önskan,
att man måtte vara försedd med en
ständigt i rörelse varande maskin, hvarå
näsduken kunde fästas. Det var visst något
elakt, då den tilltalade F. härvid
genmälde: »fäst näsduken vid tungan, du,
så har du hvad du önskar!» — — —
»Mischka är en högst celeber markatta,
tillhörig Pio och af denne köpt i Moskwa.
Tillverkad af papp och begåfvad med ett högst
uttrycksfullt yttre, kan Mischka klättra på rep och
göra hvarjehanda andra roliga konststycken. Det
lilla djuret, som gifvit upphof till otaliga trefliga
stunder, åtföljer ständigt Pio på dennes
sångarfärder. Mischka förstår endast ryska!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
