Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säkkingen: 6) Bonddans och kör; 7)
En-semble och recitativ (Gonradin, Werner);
8) Recit., ensemble ocli duettino
(Werners och Marias första möte); 9) Finale:
kyrkogång, sång till den helige Fridoline.
— Scenförändring; ett rum hos
friherren. — 10) Friherrens aria; 11) Recit.,
melodram, ariette (friherren); 12) Trio
(friherren, Maria, grefvinnan); 13)
Not-turno (trumpetmusik bakom scenen),
solosång (Maria); 14) Qvartett (Maria,
grefvinnan, Werner, friherren), solosång
(Werner) och finale.
2:dra akten — i friherrens
slolts-trädgård: 15) solosång (Werner); 16)
Recit., duettino (Gonradin, Werner),
solosång (Werner); 17) Qvartett (Maria,
grefvinnan, Werner, Gonradin); 18)
Kärleksduett (Werner, Maria) och solosång
(Werner); 19) Dubbelensemble (Maria,
grefvinnan, friherren, Gonradin, Werner
och en deputation af bönder); 20)
Qvin-tett); 21) Majfesten, a) konungens intåg
(festmarsch samt häroldsqvartett, kör och
recitativ, b) Maj-idyll, Pantomirnballett;
22) Finale (med Werners afskedssang).
o:dje akten — gård i friherrens
slott: 23) Aria (Maria); 24) Qvintett —
Stormklockan i Säkkingen höres —
(Maria, grefvinnan, friherren, Wildenstein,
Damian), solosång (Maria) med kör af
landsknektar; 25) Ensemble och
strids-säng, kör af bönder och landsknektar;
26) Finale (operans hufvudpersoner,
landsknektar, borgare och borgarqvinnor). —
Operans handling är hufvudsakligen
förlagd till de första akterna; förspelet och
sista akten äro ganska korta.
–––1––-
Två bref från Beethoven. Den
bekante musikkritikern Oscar Comettant har
i dessa dagar utskickat andra upplagan
af sin lilla bok: Un nidd autographes
(Ett autografbo), som innehåller ganska
läsvärda uppsatser om musikernas verld
i början af vårt århundrade. Vi
åter-gifva af de deri förekommande
autograferna två ytterst karakteristiska bref
från Beethoven till den i Ungern födde
klavervirtuosen och kompositören
Hum-mel. Det första bar följande lydelse:
»Afsky värda, hycklande hund! Du
sätter ej mera din fot inom mina dörrar.
Jag skulle önska att bödeln ville vrida
om nacken på dig och alla skadedjur af
ditt slag. Beethoven.»
Rummel rättfärdigade sig emellertid
helt lugnt för det förtal, han varit utsatt
för hos den store mästaren, och erhöll dä
följande bref:
»Min söta lilla balsamdosa!
Du är en riktigt rar pojke; du bar
alldeles rätt, det ser jag nu tydligt. Kom i
eftermiddag, så får du träffa
Schuppan-zig. Vi skola båda klappa om dig och
kela med dig, du välsignade menniska.
Mina käraste helsningar.
Din Beethoven,
också kallad Honungsblomtna.»
Sådan var Beethoven som menniska:
regn och solsken nästan omedelbart på
hvart annat.
FÖLJETONG.
En sammansvärjning.
Kn solig eftermiddag år 1771
prome-’-’GT’» nerade tre herrar uti de breda
träd-gårdsgångarne på slottet Solitude vid
Lud-vigsburg. Alla tre buro liofdrägt.
»Det är en skandal, att främlingar
uppföra sig på sådant sätt vid Garl
Eugens hof!» menade den långe herrn i
violetta sammetsdrägten. Här kommer vår
primadonna, madame Gantano, i morse
efter det nådiga herrskapets lever och
säger till mig, och helt nedlåtande till
på köpet — mais n 1’honneur, hur
blodet steg mig åt hufvudet! — »Jack tala
alls icke det barbariske tyske sprak, jack
vara från det solika Italia!» skrek hon
och lät mig stå der. Diable! Jag teg i
mitt raseri och gick åt annat håll. Den
häftiga menniskan!»
»Om hon bara inte hade de der bruna
hindögonen!» utbrast kavaljeren till
höger, skrattande. »Jag slår vad att
vännen Rechberg ännu ej är botad genom
denna lektion!»
»Nå, qvinnorna kan man väl förlåta»,
skrattade denne, »om endast manfolket
vore hyggligt; men här får en se man
efter man blåsa upp sig som en
qvä-kande padda!»
»Det är sant!» nickade den förre
talaren i den mörkgröna sammetsdrägten
å lo eour »Här ha vi denne Jo me 11 i,
maltre de la mvsique, såsom han låter
kalla sig, kan tänka! och den der han
kacklar ju som en kalkontupp; vidare
dansören Vestris, hvars entrechas, pas
och luftsprång uppvägas med tusental,
den är färdig att spricka af högfärd; till
och med den enfaldige löparen Joujou,
som ingenting annat eger än sina snabba
antilopfötter, kråmar sig som en påfogel!
— »He, Schubart!» utropade han,
klappande den, som gick i midten, på axeln.
»Ni har dock lite äkta musikantblod i
edra ådror; hvilken åtskilnad är det ej
mellan er och Jome 11 i!» Den tilltalade
bar liofdrägt af rödt sammet. Han var
en undersätsig kraftfull gestalt med
uttrycksfullt ansigte; hittills hade han
endast skrattat åt de andras utgjutelser,
nu stannade han i det han sade:
»Quelle difference? — Jom el li får
lönen och jag — måste göra arbetet.»
»Bien!» utbrast Rechberg skrattande.
»Hvad säger du, Putbus?»
»Att Schubart har rätt. Edra
koncerter, maestro Schubart, öfvergå allt
hvad Jornelli kan åstadkomma.»
»Och likväl är jag endast Tteetor
Musices», suckade Schubart; »jag skref
helt nyss en vacker kantat, men den
afundsjuke italienaren låter ju ej orkestern
utföra den. Han har inte en gång
be-värdigat mitt opus med en blick.»
»Så måste man tvinga honom!»
»Furstens favorit? Nej, hade det varit
möjligt, skulle fru von Leutrum redan ha
genomdrilvit saken. Här hjelper endast
j list.»
» Vraiment! skulle gerna vilja se det»,
menade Rechberg. »Jag tror er om det,
Schubart; ni är ett fiffigt hufvud.
»Jag har redan funderat ut något»,
skrattade denne. »Om herrarne bara
ville hjelpa mig!»
»Ja visst, mycket gerna», försäkrade
de andra.
Schubart sprakade nu länge med dem
båda, hvarunder än den ene, än den
andre utbrast i ett klingande skratt, allt
under den muntraste stämning hos alla tre.
Grefve Rechberg tog åter till ordet:
»På Gantano ville jag äfven ha min
liämd. Manus maniirn lamt! Hjelp nu
mig också med det, Schubart!»
»De tout mon coeur, monsieur lecomte!
Men hur? — Håll, jag har det!» Han
började derpå utveckla sin plan under
det promenaden fortsattes till dess de
hunnit en cirkelrund plats, der hela
olympen tycktes ha stämt möte, ty rundt
omkring såg man der heroer och
gudabilder ä la Louis quatorze.
De båda kavaljererna brusto nu ut i
ett skallande skratt, så att ekot återgaf
deras munterhet i fördubblad form.
Mais, messieurs! protesterade
Schubart i en högst drastisk och komisk
positur, »ni skratta ju så hjertligt, alt de
gamla stengudarne stirra på oss helt
förvånade. Ni komma att förråda vår plan!»
»Förråda?» utropade nu Rechberg.
»Derför att vi äro rörda till tårar af
bara skratt? — Jamais!»
Putbus åter gjorde med sin
högklackade fina spännsko en graziös pirouette
under det han upplyfte händerna
välsignande och deklamerade:
»Dessa herrar invigas härmed till
obrottslig tystnad. För öfrigt är
parnassen ofullständigt besatt. Hvem fattas här
än?»
»Här, serenissimus!» skrattade
Schubart uppsluppet och intog den frappanta
ställning, under hvilken Garl Eugen
brukade affärda sina underdåniga tjenare.
Och här monsieur Jomelli, fienden till
vårt tyska »sprak», fortfor Schubart och
intog en annan ställning, härmande
italienaren, under det de andra herrarne
voro färdiga att kikna af skratt.
»Han förtjenar en ordentlig
afbas-ning, det är visst och sant», inföll
Rechberg. »Och nu en avant till vår lilla
intrig. Addio, earo maestro Trahuschi/»
De skakade hand med hvarandra och
aflägsnade sig åt olika håll.
Christian Schubart komponerade
denna qväll ända långt in på natten.
(Ports.)
Talet tretton. Italienarne ha räknat
ut att talet 13 spelat en stor roll i
Ludvig II:s och hans vän Richard Wagners
lif. Wagner var född 1813 och dog
efter 13 ärs äktenskap med fru Cosima
den 13 februari. Den 13 inars 1861
uthvisslades hans Tannhäuser i Paris.
Antalet bokstäfver i hans för- och
efternamn utgör 13. Hans kunglige vän och
beskyddare dog den 13 juni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
