Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulilaus andra dramatiska arbete var
sångspelet »Trollharpan», hvilket, sedan
dess författare Baggesen länge stått i
underhandling med Kunzen rörande dess
komponerande, slutligen öfverlemnades åt
Kuhlau. Det uppfördes 1817, men
drunknade i teaterspektakler och intriger, hvilka
hängde tillsammans med kriget mellan
Oehlenschläger och Baggesen. Då
uppförandet synes ha varit ganska bristfälligt
och musiken trots många vackra partier
gaf anledning till anmärkningar, hamnade
det i teaterns arkiv för att stanna der.
De båda sångstyckena, »Elisa» (1820) och
»Hugo och Adelheid» (1827), begge af
Bove, måste äfven, efter att ha uppförts
några få gånger, nedläggas oaktadt
Kuh-laus musik till dem kan berömmas.
Emellan dessa två arbeten ligger Kuhlaus mest
betydande dramatiska verk, den
romantiska operan »Lulu», som från 1824 till
1838 uppfördes 32 gånger. Kuhlau, som
tillbad Mozart och som då han hade
gjort bekantskap med operan »Sargino»
af Paer yttrade, att han kunde kyssa
dennes händer, men Gherubinis fötter, kunde
att börja med alls icke beundra den
uppgående italienska solen Rossini, som snart
lade verlden under sina fötter. Efter hand
utöfvade dock den nye italienske
mästarens stora stil och flödande melodirikedom
sitt inflytande på honom, och »Lulu» kan
knappast fritagas från detta inflytande.
Ehuru textförfattaren Guntelberg visade
stor beredvillighet att rätta texten efter
komponistens intentioner, blef den
misslyckad, så att Kuhlaus mästerverk, som
uteslutande lefde på musiken, dock efter
13—14 års förlopp fick krypa in i det
allt uppslukande teaterarkivet. Oaktadt
ett allmänt rykte spred sig att »Lulu» var
en efterbildning af Rossini, som äfven
Weyse i hög grad såg öfver axeln, samt
att den skulle uthvisslas, besegrade dock
den genialiska musiken hela opinionen och
gjorde så stor lycka, att operan blef en
kassapjes. Olyckligtvis uppfördes under
samma säsong Weyses »Floribella», som
trots sina goda egenskaper gjorde föga
lycka. Detta gjorde att partigängarne vid
att gifva Kuhlau ut för den italienska
smakens och Weyse för klassicitetens
representant åstadkommo ett spändt förhållande
mellan de båda konstnärerna. Det synes
som om Weyse icke rätt kunde tåla att
hans rival öfvergick honom som
dramatisk komponist, förnämligast i
orkesterbehandlingen.
Efter den förträffliga ouverturen och
annan musik till Boyes skådespel »William
Shakespeare» (1826) och »Hugo och
Adelheid» följde 1828 den märkliga musiken
till »Eiverhöi», som i Danmark vann en
popularitet som öfvergär all beskrifning
och der upplefvat ett par hundrade
föreställningar. Det var med denna opera
som den tyskfödde musikern blef en dansk,
en nordisk komponist.
Om Kuhlaus barndom känner man ej
mycket. Han är född den 11 September
1786 i den lilla staden Uelzen i Hannover.
Fadern var militärmusiker och blef gift
med Dorothea Seger från Hannover. Af
elfva barn hunno endast tre söner och två
döttrar öfver de första åren. Fredrik var
den yngste af sönerna. Då han var 10
år, vid hvilken tid föräldrarne bodde i
Liineburg, miste han sitt ena öga genom
ett fall på en trappa under det han bar
en flaska, hvarmed han sårade sig.
Gossens musikaliska anlag röjde sig tidigt,
och vid den ålder då han miste ögat
tyckes han ha haft vägledning både i
flöjt-och klaverspel. Från åren 1796 till 1801,
då han antages ha kommit till Hamburg
med föräldrarne, vet man ingenting
be-stämdt, men han synes fortfarande vid
sidan af skolstudierna ha njutit
undervisning i musik och gjort små
kompositions-försök. Fadern sökte i Hamburg lifnära
sig och sin familj med musiklektioner.
Emellertid var sonen Fredrik nödsakad
att sörja för sig sjclf, och detta gick
också väl för sig, men att slå sig i ro
som klaverlärare kunde han dock ej.
Omkring 13 år gammal gjorde han en
utflykt till Bremen, der han hade en bror
boende, och tillsammans med en vän gaf
han der en konsert. Man vet att han i
Hamburg någon tid tog undervisning af
den dugtige kritikern, teoretikern och
komponisten G. F. G. Schwencke, Ph. E. Bachs
efterföljare som musikdirektör och kantor
vid Katharinakyrkan, men han har dock
mest sina rika anlag och sjelfstudierna
att tacka för hvad han blef. Kuhlau hade
börjat göra sig bemärkt i konsertsalen,
och hans första kompositioner voro redan
tryckta då kriget 1810 föranledde hans
utvandring. Han begaf sig då till
Köpenhamn, der han sedan hade sitt hemvist.
Kuhlau framträdde första gången inför
Köpenhamns publik på en konsert å kgl.
teatern 1811, då han spelade sin
sedermera Weyse tillegnade klaverkonsert op.
7 och en tonmålning »Stormen på hafvet».
En plats spm klaverlärare vid teatern gick
han miste om, oaktadt Kunzens
rekommendation, och måste genom lektioner
söka sitt uppehälle. Ar 1813 utnämdes
han till kgl. kammarmusikus, men tills
vidare utan lön, och blef kort derefter
dansk medborgare. Han var ständigt
tryckt af penningesorger. Af hans
mödosamt förvärfvade inkomster gick säkerligen
en del till den fattiga familjen i Hamburg,
och redan 1814 flyttade hans föräldrar
och systern Magdalena till Köpenhamn
för att bo hos och underhållas af honom.
Större lust till fast anställning tyckes han
ej ha haft, emedan han derigenom fann
sig hindrad i sin kompositionsverksamhet,
som var hans egentliga lif. En tillfällig
befattning som sångmästare vid teatern
med 500 rdlr årligen (1816—17)
önskade han lemna mot det att han fick
uppbära lika belopp som kammarmusikus
för att komponera operor. Omsider
erhöll han icke 500, men 300 rdlrs årslön,
för hvilken han skulle spela vid hofvet,
när det ålades honom, samt komponera
antingen ett och annat tillfällighetsstycke
för hofvet eller, om detta ej sattes i fråga,
något stycke för teatern. Tre år senare
förändrades denna bestämmelse sålunda,
att han endast hvart annat år skulle
komponera något för hofvet eller teatern.
Mer än dessa 300 rdlr fick Kuhlau icke
i lön, om man ock på hans ansökningar
då och då beviljade honom ett eller
annat understöd, medan Weyse från 1819
såsom komponist uppbar 1,000 rdlr i
årligt gage. Icke dess mindre hade han
länge sedan slutat med den honom sä
motbjudande undervisningen i pianospelning
och gaf under de senare åren endast
undervisning i komposition, ofta utan
betalning åt unga musici med talang.
Det lyckades Kuhlau att få göra flere
konstresor. Han älskade den fria
naturen och företog ofta långa fotlurer, men
stora resor lågo honom jemt i tankarne.
Flere gånger var han i Sverige, der han
särskildt i Jan. 1815 tillika med
vald-hornisten Schuncke gaf 2 konserter å kgl.
teatern i Stockholm. I Mars 1821
anträdde han en resa till Tyskland och
uppehöll sig der ett års tid, hufvudsakligen i
Wien. Han komponerade, besökte flitigt
teatrarne, särskildt operan, der han, som
det synes, var mycket missnöjd med
Ros-sinis »Gazza ladra». Lyckades han cj på
denna resa träffa samman med Beethoven,
så hade han bättre tur följande gång han
besökte Wien. Ehuru han då (1825) hade
kort tid på sig, hade han föresatt sig att
Beethoven ej skulle undanslippa honom.
Det lyckades honom också träffa denne
med tillhjelp af musikförläggaren
Haslin-ger i Wien, ehuru Beethoven tillbragte
sommaren i Baden, några mil söder om
Wien. Den 2 Sept. drog Kuhlau åstad
dit i sällskap med Beethovens gode vän
Holz och ännu ett par nära bekanta, och
rönte det vänligaste mottagande hos den
store komponisten. Efter en angenäm
middag i det fria drack man ännu ett
glas tillsamman hos värden sjelf, som var
mycket älskvärd och upprymd. Kuhlau
improviserade en kanon öfver namnet
Bach, Beethoven begagnade på ett
kostligt sätt namnet Kuhlau till en kanon,
och man skildes åt på det vänligaste å
ömse sidor. Äfven under sommaren 1829
gjorde Kuhlau en resa till sitt
fädernesland.
Säkerligen af sparsamhetsskäl, då hans
hushåll 1822 ytterligare tillökats med en
tolfårig brorson, flyttade Kuhlau 1826 från
Köpenhamn till Lyngby. Lifvet i
hufvud-staden. der många vänner och bekanta
lade beslag på hans tid, harmonierade
icke med hans mer och mer framträdande
lust för ensamhet och arbete. Den hårda
striden för utkomsten fördystrade hans
förr så glada lynne, och då han i
kärleksfull uppoffring för sina föräldrar och
syskon hade uppgifvit tanken på
äktenskapligt lif, gick han äfven miste om en
sådan lycka. År 1831 dog fadern och 10
månader derefter äfven modern; sjelf led
han då af gikt och en elakartad hosta,
som höll honom inne. Dertill kom i
Februari samma år en eldsvåda, som
ödeläde det mesta af hans egendom,
der-ibland alla hans manuskript. Ett stort
teoretiskt verk, hvarpå han arbetat i många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
