Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 125
skämtaren hade lätt att finna rim, och inom kort tid hade han fått ihop texten till en komisk enaktsopera, som han efter hufvudrolen, hvilken så att säga var klippt och skuren efter honom sjelf, blef kallad »Le Tonnelier» — »Tunnbindaren»; men nu gälde det att förse de fem
sångstyckena deri med musik, med melodier, med harmoni och nödig enkel instrumentation. Men också detta hade den gamle lustige polichinell tänkt ut och hade kommit till ett så kostligt eller rättare vidunderligt resultat, att han sjelf brast i skratt deråt midt under sysselsättningen i sitt
arbetsrum. »Våra förnämsta, mest omtyckta komponister skola få sätta musik till min opera; jag skall till min fördel draga dem alla vid näsan, och märka de det lustiga streck jag spelat dem, skola de säkert se genom lingrarne med den gamle polichinell.» Så sade Audinot till sig sjelf och handlade derefter. Sina förberedelser hade han träffat på bästa vis, så att hans sällsamma förehafvande hemlighölls lika väl som det färdiga arbetet. De komponister som då beherskade den komiska operans repertoar voro i första rummet Monsigny, Philidor och Duni; den förste af dessa glänste med sina känslofulla melodier, Philidor med sina harmoniska och kontrapunktiska
kunskaper och den siste, född italienare,
beherskade melodien och harmonien, båda lika mästerligt. Philidor var den förste, som vår märkvärdige operakomponist
anföll, ty denne stod i tacksamhetsskuld till den förträfflige framställaren af hans
»Hof-slagare». Den sluge Audinot hade i
likhet med texten af en bland sina sånger författat en annan oskyldig text med samma rytm, och då Philidor en dag besökte honom och försäkrade honom om sin oföränderliga tacksamhet, så menade Audinot med den oskyldigaste min i
verl-den, att han allra bäst skulle kunna
bevisa en sådan tacksamhet om han satte i musik åt honom en liten
tillfällighetsdikt för tre personer. På samma gång satte han en penna i handen på honom och förde honom till skrifbordet, der den oskyldiga texten likasom notpapper redan lågo i ordning. Philidor genomläste
leende verserna, satte sig ner vid bordet, och innan en half timme förflutit var
huf-vudnumret i polichinellens opera färdigt. Nu kom ordningen till Monsigny, men denne var svårare att handskas med, ty denne komponist, tillika hushofmästare hos hertigen af Orleans, förde sig som en grand-seigneur. Slumpen kom
Audinot till hjelp. Monsigny hade
komponerat en ny opera, ett af hans förnämsta verk: »Le roi et le fermier»*, och
Audinot skulle sjunga skogvaktarens rol.
Monsigny kom till sångaren för att instudera rolen med honom, och Audinot mottog honom med öppna armar, sjöng arierna med en så komisk kraft och visade sig så förtjust i hela kompositionen, att
Monsigny kände sig lika tillfredsstäld som * Under titeln »Kungen oeli skogvaktaren» uppförd liiir i Stockholm 1784—92 summa 29 ganger (Dahlgrens anteckningar). smickrad och ej kunde vägra, då hans sångare slutligen ryckte fram med sin bön om två små tillfällighetsarier. Han tog emellertid med sig hem de båda sångtexterna och ett par dagar derefter hade den lustige komponisten i handom två de allra som nättaste arietter fullt och färdigt instrumenterade. Audinot var öfverlycklig; han skrattade med sin
basstämma så uppsluppet och förnöjdt öfver sitt förträffligt lyckade puts att de på väggen hängande marionetterna stötte till sammans, som om de ville taga del i sin forne pappa polichinells glädje. Och denne blef nu allt öfvermodigare. Annu tre nummer återstodo att
komponera — naturligtvis på samma sätt. Med ett slag ville han göra slut på saken. Han inbjöd så italienaren Du ni jemte hans kollega Laurette, som äfvenledes komponerat flere komiska operor — och det sjelf —, till en diner. Det goda vinet och det goda lynnet hos värden gjorde denna middag särdeles munter, och då man kommit till desserten, hade Audinot helt listigt fört samtalet på
komposition, i synnerhet betonande den
hastighet hvarmed operakomponister ex
pro-fcsso arbetade. Laurette menade att han kunde hålla stången med hvilken af dem som helst. Audinot motsade honom,
eggande upp kollegan allt mer och mer, och sade till sist utmanande, att Duni alldeles bestämdt skulle kunna komponera och instrumentera två stora stycken på samma tid Laurette endast kunde
åstadkomma ett enda. Den af vinet upprymde
sångarkompo-nisten förnekade detta häftigt och
larmande, under det Duni skrattande
instämde med värden. »Vi kunna göra ett prof», utropade Audinot; »jag slår vad om tre flaskor champagne! Der ligga tre texter och tillräckligt med
notpapper; sätten er nu ner och pröfven er konst och färdighet medan jag går ned i källaren efter champagnen.» — Laurette hade redan satt sig till skrifbordet,
hvilket den äldre och makligare Duni
närmade sig helt långsamt och med ett
öf-verlägset leende. Audinot lemnade
hastigt rummet, men skyndade ej ned i
källaren, utan lyssnade utanför dörren. Först sedan han en stund med stor förnöjelse åhört pennornas raspande på papperet, satte han sig långsamt i gång till
källaren, grinande af belåtenhet och
gnuggande händerna i förtjusningen öfver att hans list lyckats så väl. Då han slutligen kom tillbaka med de tre flaskorna under
armen, lyssnade han ännu en gång utanför dörren en stund och inträdde sedan på tå, helt tyst i rummet. Ännu sutto de båda komponisterna vid hvar sin
smalända af det långa skrifbordet. Duni lät med tydligt lugn sin penna skynda fram öfver papperet än åt höger, än åt
ven-ster, än uppåt, än nedåt; men Laurette arbetade i sitt anletes svett. Peruken hade han kastat bort, hans ögon och
kinder glödde. Slutligen reste sig Duni. »Här, amico, har du dina begge dåliga texter förvandlade i en duett och en ro- mans, och nu hit med champagnen! Vi vilja dricka den under det min tröge
kollega instrumenterar sina kupletter.» Detta sade han utan att bevärdiga sin
medtäf-lare med en blick. Nu sprang denne upp från sin stol, och likt ett rasande lejon, kastande det ännu våta notbladet för fotterna på Audinot, skrek han: »Der har du din sång! Den förskräckliga
texten var ju omöjlig att komponera,
annars hade jag under denna tid kunnat sätta ett halft dussin sådana bitar i
musik. Hin må ta både dig och Duni!» »Så drick honom då under bordet och visa att du är hans mästare i att dricka åtminstone!» svarade Audinot, i det han upptog från golfvet det för honom
värdefulla notbladet och lade det åt sidan. Snart började champagnekorkarne att smälla, och när de båda musikerna
lemnade Audinot, befunno de sig i ett sådant tillstånd, att allt livad de upplefvat hos honom sväfvade för deras tankar i en tjock dimma, hvilken kanske för alltid begrof alla de nothufvuden, som skrifvits af dem hos deras värd. Några dagar derefter var personalen vid Comédie italienne icke litet förvånad, dä Audinot lemnade dem till läsning och spelning en af honom diktad och
komponerad opera i en akt, »Le Tonnelier»; man hade hittills ingen aning om bulfons talang som komponist. Handlingen var lustig, musiken vacker och omvexlande, och så blef det på ett så originelt vis uppkomna arbetet, i grund och botten en äkta
poli-chinellopera, samma år uppfördt och rönte stor framgång. Monsigny var ej ringa
förvånad då han vid premieren fick höra sina båda arier som Audinots
komposition. Men han tänkte på det förestående uppförandet af hans egen opera och teg. Philidor fäste ingen uppmärksamhet vid saken, schackspelet tog honom för
mycket i anspråk, och hvad Duni och
Laurette beträffar, hade de väl glömt livad de skrifvit under champagnemiddagen. »Tunnbindaren» var och förblef en opera af Audinot. Audinot blef sedan oense med sina kolleger vid Comédie italienne, men hans lilla opera stannade qvar der. 1765 lät teaterdirektionen renovera både text och musik genom kompositören till
»Maréchal-Ferrant» och Gossec, och i denna nya form höll sig »Le Tonnellier» uppe på komiska pariseroperans scen i ännu 60 år såsom Lever de ride au. Men vid
andra uppförandet af Boieldieus »Hvita frun» i Dec. 1825 uppreste sig publiken mot det gamla utslitna stycket, »Le Tonnelier» blef uthvisslad och för alltid begrafven. Audinot hade emellertid åter gripit till sina marionetter, begifvit sig till Foire S:t Germain, och der med sina
trädockor parodierat och förhånat sina gamla kolleger. Han var åter den gamle
polichinell och gjorde under denna mask så stor lycka, att han 1769 kunde vid
Boulevard du Temple grunda en egen teater, som han kallade A m b i g u e Co m i q u e och som än i dag efter 117 år eger bestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
