Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mierzwinski sjöng i Leipzig första
gången i Januari 1884 och väckte der
samma stora uppseende som öfverallt.
Signale lemnar vid detta tillfälle i en
artikel med hans namn till öfverskrift
öfver honom en karakteristik, som det
kan vara af intresse att meddela, för att
äfven från annat håll och just från denna
Tysklands stora musikstad höra hvad man
har att säga om honom. »Det
sångfenomen, som för närvarande med en allt
öfverstrålande glans prunkar på
operahimlen — tenoren Mierzwinski — har nu
äfven låtit höra sig här som Arnold i
»Wilhelm Tell». Namnet Mierzwinski ha
vi sedan ett par år tillbaka läst i
utländska, synnerligast franska tidningar, utan
att ha erfarit någon artistisk klang hos
detsamma; först i nyaste tid har det
vunnit denna, och dess innehafvare står här
nu såsom en fullständig och obestridd
auktoritet. Ja, denne polack, som på
pariseroperan just ej hade någon
framgång, gör nu sina triumftåg öfver hela
verlden. Här som allestädes uppenbarade
han sig som en hjeltetenor i ordets sanna
bemärkelse, hjeltelik till så väl röstens
natur som sjelfva personligheten.
Dermed är han tillräckligt karakteriserad i
allmänhet.
Här föreligger ett material sådant som
man sällan, kanske för närvarande ej hos
någon påträffar, ett material nemligen
som på exempellöst sätt förenar den
väldigaste kraft och ett enormt omfång med
en ädel och i alla lägen skön och jemn
ton. Att som han ta sitt höga Giss i
bröstton gör ej mången tenor efter. Men
man må ej tro att herr Mierzwinski
stannar vid en blott kraftutveckling, han
förstår att röra sig med sin röst så, att
den villigt fogar sig äfven efter vekare
känslostämningar och till och med i
rörande situationer icke sviker sin uppgift,
hvarpå han t. ex. i andra aktens trio
i »Wilhelm Tell» lemnar ett slående
bevis. 1 afseende på det specifikt tekniska
återstår att säga det herr Mierzwinskis
röst ej heller saknar koloraturens
rörlighet och att hans intonation utmärkes af
sällan felande renhet.»
Ladislaus Mierzwinski är född
1850 i Warschau och tillhör en ansedd
familj. Han ämnade att börja med
utbilda sig till arkitekt och tog endast för
sitt nöjes skull undervisning i piano- och
violinspel. Han sjöng också, men man
fann ej något särdeles märkvärdigt hos
hans röst. M. tog sin för arkitektbanan
i hans hemland nödvändiga
ingeniörs-examen och lefde sedan ett gladt lif som
polytekniker, till dess den unge, knappt
20-årige mannen jemte flere kamrater
invecklades i några politiska
studentäfven-tyr, hvilkas följder blefvo ett 3-årigt
fängelsestraff. Då han uttjent detta stod han
der villrådig hvart han skulle vända sig, ty
alla banor voro stängda för den politiskt
komprometterade. Han fattade då ett
djerft beslut att uppodla på allvar sin
musikaliska talang. Han vände sig till
flere sånglärare, men alla afvisade honom
med förklaringen att han ej hade någon
röst. Han hyste emellertid en bergfast
tillit till sig sjelf och beslöt att blifva
sin egen lärare. Han öfvade sig i 10
år — och resultatet vet snart hela
verlden.
Som förut är nämndt, vann han snart
efter fulländad utbildning stort erkännande
och uppträdde med stor framgång i
Frankrike, Italien, Ryssland och England, der
han fick engagement vid Goventgarden
mot ett honorar af 20,000 francs i
månaden; men han måste då finna sig vid
att skickas verlden rundt. På dessa
färder kom han äfven till Berlin och Wien,
der han som annorstädes tog publiken
med storm. Hans glansroler äro
förnämligast Arnold (»Willi. Tell»), Manrieo
(»Trubaduren»), Raoul (»Hugenotterna»),
Profeten o. s. v., hufvudsakligen italienska
samt meyerbeerska operor. Hans stil och
område är den stora operans, men
äfven i konsertsalen har han firat stora
triumfer och med enormt högt honorar
varit engagerad af sina impresarier. Till
ännu närmare kännedom om huru den
berömde sångaren bedömes i utlandet,
anföra vi slutligen hvad en kritiker i
Köln har att säga om Mierzwinski.
»Det är ett oblandadt nöje att höra
hur han sjunger Raouls romans. Der
kommer på en gång en fint utförd
fiori-tur i höjden ifrån det starkaste forte
plötsligen dämpad till ett bortdöende piano —
och der satt man alldeles förbluffad,
förstenad. Dylikt hade man ännu aldrig
hört — knappt ansett möjligt. Och
äfven om man fäster mindre vigt vid att
M. har ett förunderligt kraftigt högt G,
ja ännu en half oktav der ofvanför till
sitt förfogande, så mycket är säkert, att
man i hela vida verlden kanske aldrig
får höra så manligt sköna, egala och
kraftiga tenortoner i det högsta läget.
Och i samma höga läge presenterar
sångaren oss det skönaste piano, de
präktigaste koloraturer, drillar o. s. v., allt
hvad man vill. 1 få ord, en stämma så
praktfull som någon, utbildad till den
högsta tekniska »fullkomlighet».
Mierzwinski har titel af kgl. preussisk
kammarsångare, en titel som annars
endast innehafves af herr och fru Padilla,
Jenny Lind Goldschmidt, madame Albani
och madame Etelka Gerster-Gardini.
Efter danska tidningen »Nutiden»
meddela vi längre fram i detta nummer
ett större porträtt af Mierzwinski, hvilket
i följd af dess storlek fått en annan plats
i tidningen än den vanliga å första sidan.
Från spellektionen. Baronessan: »Jean,
är min son sysselsatt?» — Betjenten:
»Unga baron spelar kort med
pianoläraren.» — »Quelle horreur! hvad säger du?»
— »Jo, när jag gick förbi dörren, hörde
jag läraren två gånger säga: Du måste
spela ess.»
Några nationaldanser.
Irland nationaldanser intages
obestrid-ligt första platsen af Fandangon,
hvilken i början af 18:de århundradet
uppfanns i Spanien. Den dansades först
i La Mancha. Den dansas vanligtvis af
två personer, hvilka dertill ackompagnera
sig med kastagnetter. Allt i fandangon
är lif och glöd. Dansens karakter är först
mild, öm och hängifven, derefter stegras
den till den vildaste sydländska passion.
Det är just häri som dess tjusningskraft
ligger, ty stegen i och för sig sjelfva äro
enkla och till och med smaklösa. Första
tiden dansades den äfven af de förnäma
klasserna, hvilka utförde den med
mycken sirlighet, men den trifdes ej i de
förnäma cirklarne, utan Ilydde till de lägre,
der den ännu bibehåller hela sin första
popularitet. En annan namnkunnig spansk
dans är boleron, hvilken år 1780 lär
ha blifvit uppfunnen af don Sebastian
Zerezo, den skickligaste dansören på sin
tid. Boleron är en äldre, blygsammare,
och för alt begagna rätta utrycket,
anständigare dans än fandangon. Äfven
den dansas alltid af två personer. De
andra spanska nationaldanserna äro
mindre allmänna, såsom t. ex. Gachuchan,
hvilken först af Fanny Elsler infördes i
Tyskland. Denna dans ulföres alltid af
endast en person, antingen en kavaljer
eller en dam, och med accompagnement
af kastagnetter. En förklaring öfver
benämningen Gachuchan är mycket svår att
gifva, enär ingen ordbok upptager en
sådan. Ordet cachucha betyder både »täck»
och »guld», men af hvad skäl ettdera af
dessa ord blifvit lämpadt på denna dans
känner man ej, lika litet hvem som först
dansat den.
Bland de italienska danserna är först
T arantellan att nämna. Redan i
första hälften af 14:de århundradet lierrskade
i Italien tron på en giftig spindel, hvars
bett skulle framkalla en paroxysm, som
vanligtvis slutade dermed att den sjuka
började dansa. Endast musikens toner
förmådde småningom lugna den dansande
sjuke och att återgifva honom helsan.
Den nu gängse tarantellan skall vara en
efterhärmning af denna yrseldans. 1
Neapel dansas den med en vildhet
gränsande till galenskap. På Sicilien dansas
den i ett vida långsammare tempo. En
annan italiensk dans, hvari man kan säga
att armarne dansa lika mycket som benen,
är Saltarellan. Den är en romersk
folkdans som utföres med mycken
liflig-het. Den dansas vanligtvis af två
personer; damen håller derunder i sitt
förkläde och hennes kavaljer spelar guitarr.
De dansandes rörelser äro mycket
mångfaldiga, ehuru dock inskränkta inom vissa
gränser. Det romerska folkets naturliga
grace ger denna dans någonting oändligt
intagande. Af alla olika danser har dock
ingen erhållit det rättmätiga och
långvariga anseende som den franska
menuetten. Den förblef i mer än ett
århundrade favoritdansen inom hela den
bildade verlden. Alla dansmästare sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
