Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 131
denna dans i rang öfver alla andra. Dess ursprung är svårt att bestämma, men att den måste vara mycket gammal kan man sluta deraf, att det berättas att don Juan af Österrike inkognito begaf sig från
Brus-sell till Paris, enkom för att få se
Margaretha af Valois, hvilken gällde för sin tids förnämsta dansös, dansa menuett. Man antager att menuetten blifvit
uppfunnen af en dansmästare i Poitiers i
anledning af ett silfverbröllop. Den är onekligen den svåraste af alla danser och fordrar det mesta naturliga behaget. Den första musik-komposition till denna dans som i musikaliskt hänseende är af värde förskrifver sig från Lully. Den komponerades år 1663 för Ludvig XIV, hvilken lät uppföra den i Versailles. Ingen dans har under tidernas lopp
undergått större förändringar än
menuetten, ty alla ryktbara dansmästare ha satt sin ära i att fullkomna och variera den. Vid slutet af förra århundradet
förlorade sig dock fransmännens smak för denna dans. Den efterträddes af Q
vadrillen. Ett uråldrigt anseende har
äf-ven den tyska valsen. Detta är en äkta nordisk och förståndig dans, hvari fantasien endast framträder som en
värmande eld och icke, som i de spanska danserna, som en förtärande låga.
Sedan år 1787, då Vincenz Martins opera: Una cosa rara, uppfördes i Wien, blef valsen allmän i Tyskland. Fyra i denna opera förekommande personer dansade den då på scenen, och den väckte då ett så ofantligt bifall, att den genast infördes i sällskapslifvet, der den först kallades Cosarara, hvilket namn den dock snart nog utbytte mot benämningen
Wienerwal-zer. Från Tyskland utbredde sig valsen öfver hela den civiliserade verlden och ännu är den en älsklingsdans öfverallt. I England valsas mycket, ehuru, som
bekant, engelsmännen sällan finna något
annat i dansen än ett slags motion, »good for the health». Polkans historia är temligen allmänt känd. Den första
pol-kan dansades på 1830-talet af en ung bondflicka i byn Elbeteinitz. Byns
skollärare, Joseph Neruda, hvilken händelsevis var närvarande, upptecknade den af
flickan till dansen sjungna melodien, och sedan dess blef dansen mycket allmän i byn, alla ville lära den af flickan. År 1835 blef den införd i Prag, der den erhöll namnet Pullka. Fyra år derefter introducerades den af kapellmästar Peyler i Wien, der den väckte ett oerhördt
uppseende. Till Paris kom den 18-10, då dansösen Raab från Wien uppförde den på Odeonteatern. Ifrån detta ögonblick var polkans rykte stadfästadt. En rik och
exen-trisk engelsk dam blef så förtjust i denna nya dans, att hon testamenterade hela sin stora efterlemnade förmögenhet åt polkans uppfinnare, hvilken dock icke länge blef i tillfälle att njuta af sitt så oväntadt erhållna arf, ty endast några månader efter dess lyftande afled hon. Mungigan. • Af Hildegard Werner. J^jjningigans ursprung är obekant, och näppeligen har instrumentet
någonsin väckt så mycket uppseende, att det
ansetts värdigt musikaliska fornälskares
efterforskningar. Och likväl är detta lilla
instrument mycket allmänt i hela Europa, från Skandinaviens djupa skogar till
Medel-hafvets soliga kuster. Mungigan* kallas numera i England »the jew’s harp».
Fordomdags benämndes den »jew’s trump», på grund hvaraf den berömde
skriftställaren Carl Engel antagit, att ordet »jew» skulle vara en förvrängning af franskans »jeu», och att således »jew’s trump» skulle vara liktydigt med »jeu tromp»,
leksakstrumpet. — Å andra sidan påstår sir
George Grove, författaren till Dictionary of Music and Musician, att »jew7’s harp» är en förvrängning af »jaw harp».
Ordet »jaw» betyder käke eller mun, och instrumentets namn i forna dagar i
England blir sålunda snarlikt -det svenska namnet »mungiga». I Danmark kallas den »mundharpe», i Tyskland
»mundhar-monica» och »brummeisen», i Holland »mond trommel», i Frankrike »guimbarde» och »rebute», i Italien »tromba» och
»spaz-za-pensiero», i Polen »dremla» och i
Skotland »tromp». I det senare landet är det ett favoritinstrument bland allmogen. Smyrnas greker benämna den
»bi-ambo», en efterhärmning af dess ljud. I Nederländerna och Tyrolen har den länge varit mycket omtyckt af det lägre folket, och för omkring tre år sedan tycktes den vara i särdeles stor gunst i Amerika, sedan en engelsman några år förut i Troy
grundlagt en fabrik för tillverkning af dylika instrument. Omsättningen har till och med varit så liflig, att ännu en
fabrik-’anlagts, och mungigan utsändes nu i
marknaden i hundratusentals exemplar. Eget nog fins i Ostindien och på öarna tillhörande den ostindiska
skärgården ett instrument motsvarande den
europeiska mungigan. I Cutch kallas den »murchang» och ackompagneras icke
sällan af en liten trumma eller af cymbaler för att ange takten. Åfven i Tibet och Birma är mungigan allmän. I Kina
benämnes den »keou-kin», och anses vara af mycket hög ålder. Men som bekant hysa kineserna samma tankar om alla sina instrument, då de ej känna deras ursprung. Nya Guineas infödingar kalla mungigan »darubini». Afven på de stora Sunda-öarna, Sumatra och Borneo, och på Timor, den största af de små
Sunda-öarna, förekommer detta lilla instrument. Den omständigheten att mungigan, såsom vi sett, är vida utbredd öfver Asien, talar för att den ursprungligen skulle hafva införts till Europa från Asien. Mungigan är sammansatt af två
delar: kroppen och tungan, eller, såsom fransmännen säga, »själen». Kroppen
består af ett hästskoformigt litet jern som hålles mellan tänderna, tungan af en liten * Icke att förvexla med #den mest brukliga munharmonikan. Hed. stålfjeder, förenad med kroppens öfre del och böjd i ändan, så att fingrarne
lättare kunna komma åt den. Så enkelt instrumentet än ser ut, har det likväl, innan det blir färdigt, undergått trettio särskilda operationer, och dock kostar en gross af det billigaste slaget blott fem
kronor svenskt, eller sex english shillings. En af de första gånger, då spelet på detta lilla instrument väckt
uppmärksamhet, omnämnes i Madame de Genlis
memoarer, i hvilka omtalas det stora välde en tysk soldat vid namn Kock hade öfver mungigan. Denna i sitt slag nya musiker tjenstgjorde hos Fredrik den store af Preussen, hvilken, som bekant, var en
passionerad musikälskare och äfven en god amatör på flöjt. En afton, då Kock stod på post under konungens fönster, företog han sig att spela flera melodier på sin mungiga och gjorde det så skickligt, att den musikälskande monarken, som
uppmärksamt lyssnade, i början tyckte sig höra en aflägsen orkester. Ifrig att få veta, huru ett dylikt
konststycke kunde utföras af en ensam person med två mungigor, befallde konungen Kock att komma in till honom; men
soldaten vägrade med förklaring att han endast kunde aflösas af sin öfverste och att konungen, om han lydde, måste nästa dag straffa honom för tjenstefel. I stället för att bli ond öfver detta svar, lät konungen följande morgon kalla honom till slottet, och sedan han hört Kock spela flera stycken, befriade han honom från hans tjenst som soldat och gaf honom 50 thaier. Kocks framgång på mungigan var helt och hållet en följd af hans musikaliska begåfning, ty han hade ingen teoretisk kunskap i musik. Han samlade en förmögenhet genom att resa omkring och spela enskildt och
offentligt. Kock begagnade två mungigor på en gång, och åstadkom sålunda ett
två-stämmigt ackord, hvilket på denna tid ansågs för något utomordentligt med
hänsyn till instrumentets begränsade förmåga. Ett af Kocks mest beundrade stycken var ett slags beskrifvande musik och
fram-stälde en begrafningsprocession under klockringning, hvarvid han föredrog en gammal tysk sorgesång på så sätt, att den först hördes på långt afstånd,
hvar-efter de sörjandes kör småningom
nalkades och åter aflägsnade sig. På det
illusionen af hans spel skulle bli så
mycket större, lät Kock alltid släcka alla
ljusen i det rum, der han uppträdde.
Sedermera bosatte sig Kock i Wien, der han lefde till den höga åldern af öfver åttio år. Följande anekdot från den tyske
operakompositören Kristotfer von Glucks
barndom torde intressera läsaren, helst som mungigan spelar en framstående rol deri. Nämde kompositör föddes 1714 af fattiga föräldrar i Weidenwang, en liten by nära bölnniska gränsen. Fadern var
skogvaktare hos furst Lobkowitz. Gossen visade snart att musiken hade utvalt honom till sin gunstling. I huset fans en violin och en violoncell, och med mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
