Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringa hjelp lärde han sig spela på dessa
instrument, liksom att sjunga utmärkt
bra för sin ålder. Dessa konstnärliga
anlag behagade ingalunda Glucks far, som
var en obildad man och för detta soldat.
Efter flera gräl och obehagligheter gjorde
fadren till sist alldeles slut på sonens
öfningar, och läste in alla instrumenterna
i säkert förvar. En mungiga var den
enda skatt gossen hade räddat genom att
gömma den i fickan, och detta instrument
skulle nu trösta honom för förlusten af
alla de andra. Och den begåfvade och
flitige gossen förvärfvade verkligen så stor
skicklighet att spela sitt instrument, att
han brukade säga, att det haft väsentligt
inflytande på hans framtida bana. Då
Gluck var tolf år gammal, skickades han
till elementarskolan i Komotau, der han
lyckades få undervisning icke blott i
piano- och orgelspel, utan äfven i
kontrapunkten. Då det blef lof i skolan, bad
Kristoffer sin far att få göra en liten
utflykt, och detta beviljades honom, men
några penningar för att bestrida
omkostnaderna erhöll han ej. »Med några få
kopparslantar», berättar han sjelf, »begaf
jag mig på min resa, och för att spara
dem gick jag, då jag kände mig hungrig,
till en förpaktargård, och som jag fann
förpaktarens familj sittande till bords, tog
jag fram min mungiga och började spela I
ett par melodier derpå. Då de goda
menniskorna sågo att jag var snyggt klädd,
bådo de mig taga plats och dela måltid.»
På ett liknande sätt förskaffade sig vår
unge resande nattqvarter, och sedan han
sålunda tagit sig fram i 14 dagar, kom
han slutligen till Wiens förstäder. Gluck
lär ha räknat de fjorton dagar han
till-bragte på detta sätt för den lyckligaste
tiden i sitt lif, och på äldre dagar
brukade han ofta med stor förkärlek tala om
sina små äfventyr, om de godhjertade
menniskor han råkat och om sin trogna
mungiga, som han ännu förvarade.
Emellertid var det förbehållet en tysk
herde och dagsverkare vid namn
Eulen-stein att vinna snart sagdt europeiskt rykte
för sitt spel på mungigan. Efter tio års
trägna öfningar och studier besegrade han
en hop svårigheter och vann fullkomligt
herravälde öfver sitt svårt handterliga
instrument. Eulenstein uppträdde med
största framgång på konserter, först i Paris i
Januari 1826 och sedan i London i Juni
samma år, då han »med smak och känsla
föredrog de mest tjusande italienska,
franska och tyska melodier». På konserterna
brukade han spela duetter med harpisten
hr Stockhauser. Denne ackompagnerade
honom i pianissimo, så att Eulensteins
parti kunde fullkomligt höras.
Förutom på mungigan var Eulenstein
en god musiker på violin och guitarr.
Sedan han lemnat England, slog han sig
ned i Paris och egnade sig uteslutande
åt vidare studier i musik och komposition.
Frukten af Eulensteins upptäckter var att
han förvandlade mungigan, detta karga,
sträfva instrument, till ett af »de mest
eleganta, harmoniska och angenäma»,
såsom det heter i recensionerna från denna
tid. Genom att begagna sig samtidigt
af 16 mungigor, som alla voro stämda
i olika tonhöjder — förmedelst
placerandet af lack på yttersta spetsen af
stål-fjedern —,så åstadkom Eulenstein en
fullständig både diatonisk och kromatisk
skala. Mungigorna voro förenade i form
af en cirkel, och Eulenstein ombytte de
olika mungigorna med »blixtens
snabbhet», då han föredrog på dem.
En annan tysk, hr Scheibler från
Cre-feld, en samtida med Eulenstein, gjorde
äfven mycket för att höja mungigan i
musikälskares aktning. Liksom Eulenstein
begagnade han sig samtidigt af flera
mungigor och åstadkom på detta sätt stor
effekt i konsertsalen.
1 början af år 1827 gaf lir Levy från
Wien en konsert i Strassburg och vid detta
tillfälle spelades ett konsertstycke af hr
Kunert på mungigan, och den tidens
rau-sikresencenter ansågo det för ett
»sannskyldigt underverk att denne artist med så
små och föga lofvande hjelpmedel kunde
frambringa "feå smekande och uthålliga
toner». Ja, så stora äro i sjelfva verket
mungigans resurser, att Schubert,
författare till »Der Æsthetic der Tonkunst»,
uttalar såsom sin tanke, att mungigan
en gång skall komma att intaga en
framstående plats bland musikinstrumenten,
och att kommande artister skola aflocka
derur hittills okända, framstående
egenskaper.
I vår äflande och täflande verld, der
intet stillastående gifves för dem, som
eftersträfva något, och under de hastiga
framsteg och förbättringar, som dagligen
göra sig gällande vid tillverkning af
musikinstrumenter, skall man sannolikt snart
komma att fullkomna mungigan genom
dess kombinering och förstoring. Men
hvilka ändringar och förbättringar, som
än i en framtid må ske med mungigan,
är det dock alltid Eulenstein äran
tillkommer att ha varit den förste, som
genom sina trägna bemödanden gjorde
det möjligt för ett musikaliskt auditorium
att med nöje lyssna till föredrag på ett
så enkelt och hvardagligt instrument som
mungigan.
En Stradivari-quartett. T Paris
såldes nyligen på auktion en qvartett
stråkinstrument af den berömde Stradivarius,
hvilka af den nuvarande egaren under
årens lopp inköpts för till sammans 66,000
francs. En violin, signerad 1704,
betalades med 7,000 francs, en annan, från
år 1737 — mästarens »svanesång» kallad,
emedan han fullbordade den under sista
året af sin lefnad —, betingade 15,100,
en altviol från 1728 slogs bort för 12,900
francs. Violoncellen var det äldsta af
alla instrumenten, han förskref sig från
1696 och betalades med 10,200 francs.
Hela qvartetten såldes sålunda nära 21,000
francs billigare än den kostat i inköp.
Från Upsala.
18 Oktober.
Jj-eresina Tua har inledt vår stads
musikaliska hösttermin.
Då Wilrna Neruda-Norman —
violinens näktergal — var här, spelade hon
inför knappt halft hus. Violinens näpna
trast — den lilla Tua — möttes af
fullpac-kad sal. Vår stad är, som man ser,
mcrveljöst musikalisk!
Emellertid fick den täcka artisten af
vår stads professorliga kritik ett mycket
välvilligt farbroderligt erkännande, som
endast skandaliserade sig öfver den
fragmentariska Mendelssohnska konserten.
Annat folk tyckte emellertid att det var
ganska klokt af den unga flickan att
cou-pcra ett stycke, som uppenbarligen ieke
ligger inom hennes gebit, trots enskilda
lyckade detaljer, t. ex. i finalen. Så
mycket bättre gick det med de gamla
lif-styckena, zapateadon, mazurkan och de
ryska visorna, der det expressiva
skälmska föredraget nu som förr slog oerhördt
an, trots de reducerade — småleenden,
som äfven ofvannämda kritiker
annote-rade, och det cum laude.
Samma referent förvånade i sin
anmälan samtliga konsertbesökande
Upsa-lienser med den försäkran, att direktör
O. Lejdström, den kände unge
bary-tonisten, nu »för första gången sjöng i
vår stad», han som i våras uppbar Elias
stora parti i Mendclssohns oratorium, och
som dessutom för ett eller annat år
sedan medverkade vid en konsert
härstä-des! Så var det med »denna nya
bekantskap», som denna gång med sitt vanliga
vårdade om än litet torra föredrag
utförde sånger af Svendsen, Saint-Saen samt
Södermans präktiga ballad »Kung
ITei-mer», hvars »harpa» visserligen saknades.
En veritabel ny bekantskap var
der-emot hofpianisten Reisenauer, som, utan
att vara extraordinärt framstående i
något, dock visade sig som en jemn,
väl-uppfostrad förmåga i allt, som han här
föredrog, med undantag kanske af Liszts
Mozartparafras, som fordrar en spirtuel
bravurspelare af allra främsta rang och
derjomte — en flygel med dånande
orke-j strala resurser, och hur det här är stäldt
med den saken behöfver jag väl
knappast nämna, ehuru det bör erkännas att
den ominösa Gillcflygeln verkligen är
nöd-torfteligen reparerad, hvilket dock ej
qväfver musikvännernas »fromma önskan»
att få den — remplacerad.
Man nästan hoppades något dylikt i
våras, med benäget biträde af hr
Thd-ophile Ysaye, som dunkade så väldigt på
det arma skrället, att man i hvarje
ögonblick satt och tänkte. »Se så, nu då,
Gud-skelof, nu . . .»
Men lurad blef man. Att en
reparation af flygeln var nödvändig efter hr
T. Y:s ungdomsfriska härjningar — det
insågo nog vederbörande, men att få den
utbytt mot ett bättre instrument, det...
Ja, det inse de aldrig.
S. b. ö. s. och — förargelsen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
