Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sagt del», Tavannes i »Hugenotterna»,
Wilhelm Meister i »Mignon»; 1878: Fernando
i »Leonora», Don José i »Carmen», Alfredo
i »Den vilseförda», A di i I les i »Ipkigenia
i Aulis», Erik i »Verniländingarne»; 1879:
Philemon i »Philemon oeh Bauds», Edgar
i »Lude»; 1880: Radames i »Aida»,
Noureddin i »Lalla Itoolch», Jean i »Jean
från Nivelle», Josef i »Josef i Egypten»;
1881: Furst Mikael i »Karpaternas ros»,
Faust i »Faust», bergakungen i »Den
bergtag na»; 1882: Zephoris i »Konung
fiir en dag», hertigen i »Rigoletto», Erik
i »Silfverbröllopet», Aloir/.o i »Cora oeh
Alonxo», Stenio i »Hin ondes lärospån»,
Florestan i »Fidelio»; 1883: Faust i
».1 [efisto feles», Ghapeloux i »Dosliljonen
frun Lonjumeau»; 1884: Almaviva i
»Barberaren från Sevilla», Romeo i
»Romeo oeh Julia»; 1885: Sandu i »Neaga»,
Horace i »Svarta dominon», Lohengrin i
»Lohengrin»; 188G: Paul i »Paul oeh
Virginie», Huon i »Oberon».
Träffande säger i sina »Svenska
operasångare» Frans Hedberg — som annars
kanske väl mycket öfverskattar Ödmann —
att denne från början »varit icke så litet
bunden af en viss naturlig tröghet, under
hvilken likväl fans en ganska stor fond
af envis energi». Det är nämda tröghet
som vållat, att Ödmanns utveckling gått
långsamt, men det är också nämda energi
som gjort, att den gått så mycket säkrare
och att den redan kommit till ett mål,
hvilket man från början svårligen kunde
ana hos den då till utseendet temligen
kalle och intresselöse sångaren, hvilken
väl uppenbarade en ovanligt härlig röst,
men ingenting vidare. Ännu om hans
uppträdande i Grétrys »Bägge
grenadie-rerna» yttrade undertecknad, att han »står
fortfarande fastskrufvad i den otympliga
oeh känslolösa stelhet, från hvilken han
först i ’Kungen har sagt det’ på ett
öf-verraskande sätt lyckats befria sig». Det
var sålunda i sistnämda opera (icke,
så-I som Hedberg förmenar, i »Leonora») som
Ödmann allra först bröt isen och skapade
en verklig rol. Orsaken dertill var efter
j min tanke tvåfaldig. Dels var Bénoit den
första verkligt komiska karakter som
Ödmann fick, och i komiken har han i
allmänhet visat den bästa uppfattningen och
den största rörligheten; dels hade nyss
förut hans ettåriga vistelse i Paris
betydligt bidragit till alt vidga hans vyer och
rycka upp honom ur lians dilettantiska
indolens. Äfven för röstens utbildning
oeh egalisering vann han åtskilligt genom
sina studier under Masset; dock tillegnade
han sig också denna lärares ensidighet
att sjunga för mycket »blankt», och
effekterna af en med urskilning behandlad
voix sombre äro honom för det mesta
obekanta. Hans olater att stundom
force-radt hugga tonerna, stundom öfverdrifvet
uthålla fermaterna, äro deremot manér
hvilka han senare tillegnat sig och hvilka
lätt böra kunna bortarbetas.
Redan samma år (1877) fick han
ännu en frisk, burschikos
operacomique-rol, som i dag kan räknas till hans bästa,
men då ännu icke väckte fortjent upp-
märksamhet på grund af den svåra
rivaliteten med Arnoldson, nämligen Wilhelm
Meister. Den tyske studentens raska
lef-nadsmod lyckades honom ej mindre
förträffligt att teckna, än den franske
par-venyens något klumpiga njutning af alt
plötsligt, blott emedan »kungen sagt det»,
blifva upphöjd till förnäm man — ett
motstycke till den rol, som sedan blef
en af hans populäraste, nämligen
Zepho-ris i »Konung för en dag», och äfven i
någon mån ett motstycke till postiljonen
från Lonjumeau, sedermera hans kanske
lyckligaste koloraturparti jeinte Huon,
hvaremot lian som Almaviva ej ernådde
fullt samma glatta röstvolubilitet som
Arnoldson eller Veslberg.
Om Bénoit var hans första egentliga
steg på comiquens fält, så var — det
är sant — Fernando i »Leonora»,
hvilken han sjöng mot Trcbelli år 1878,
hans första verkliga triumf på det
tragiska gebitet, och tillika en maning om,
att den italienska genren skulle blifva
hans förnämsta på detta gebit, ty så
aktningsvärda hans prestationer varit såsom
Don José, Jean de Nivelle, Sandu, Romeo
eller Paul — att ej tala om Florestan
eller Lohengrin —, icke äro de likväl så
skapade för hans naturel som Fernando,
Alfredo eller Edgar, och hans Faust är
onekligen bättre i Boitos än i Gounods
opera. Hvarpå detta beror kan vara svårt
att afgöra, möjligen derpå, att Ödmann
ej eger tillräcklig gemytsinnerlighet för
den tyska tragiken eller tillräcklig
passions-glöd för den franska, hvaremot den
italienska brion i allmänhet mera leker på
ytan och är lättare att träffa för en
hurtig, sinligt kraftig och käck, men i
grunden lugn natur sådan som Arvid Ödmanns.
Det vissa är emellertid, alt om än icke
alla hans partier kunna kallas utmärkta,
så är dock intet enda misslyckadt och
onjutbart, ien följd af den redbara
omsorg, hvarmed han instuderar dem.
Om man således ej alltid kan hos
honom upptäcka »gnistan», så skänker
man dock sin villiga högaktning åt
karakteren. Arvid Ödmann har nog vetat taga
bra betaldt, men han har aldrig gjort
reklam och han har aldrig intrigerat. Han
har gått stillsamt, med allvar och
nordisk trygghet sin väg framåt, och han
har tänkt: »chi va piano, va sano».
Der-utinnan kan han vara en föresyn för
många brushufvuden, som tro att det fins
en beqväm kungsväg till konsten och att
dess frukter växa mogna på allmänningen,
färdiga att plockas af den förstkommande.
Och de framsteg i både plastik och
musikalisk verv och frasering, hvilka senast
röjdes hos hans förträfflige Huon, tala
högt derom, att han allt fortfarande
för-kofrar sig. A. L.
Hazard. Till en pianist, som alltid
hyrde de dyraste salonger och vanligen
spelade för tomma väggar, sade en gång
en spefogel: »Akta er för hazard; ni står
i begrepp att spela bort allt hvad ni har
på — piano.
Ur ett samtal med
Karl Maria von Weber.
Af J. C. Lobe.
^Pag tillstod för honom, att jag ämnade
komponera en opera och att jag skulle
skatta mig lycklig, om han, den store
mästaren, tillade jag, ville gifva mig några
råd.
»Gerna, så vidt jag förmår», svarade
han vänligt.
»I ’Friskytten’», sade jag, »beundrar
jag framför allt enhetligheten i stilen, i
tonen eller huru jag nu bör uttrycka mig.
Det förekommer mig som om hvarje
melodi, hvarje klang i denna opera hörde
ensamt till ’Friskytten’ och som om den
omöjligt kunde förekomma i en annan
opera. 1 dessa toner konnna till uttryck
icke blott bestämda känslor, utan äfven
den eller den bestämda personens
känslor, ja, jag hör till och med på hvilken
tid och ort som operan spelar.»
»Lyckönskar ’Friskytten’ om så är
förhållandet», svarade Weber, »men delta
intryck har ni väl icke för första gången
erfarit genom min opera. Ni kan
säkerligen icke tänka eder ett stycke ur ’Don
Juan’ öfverflyttadt till ’Trollflöjten’ eller
tvärtom. Det mest beundransvärda i delta
afseende har likvisst enligt min åsigt Méhul
åstadkommit i sin ’Joseph i Egypten’,
ty i denna opera framträda sannerligen
patriarkaliskt lif och orientalisk färg. Om
det lyckats mig, att i ’Friskytten’
fast-hålla en genomgående grundton, så har
jag härför att tacka ett uppmärksamt
studium af de stora mönster som vi ega.»
»Ni förvånar mig», sade jag. »I
likhet med de fleste har jag trott, att eder
mäktiga genius ingifvit eder att skrifva
just så, som skett, för att oemotståndligt
försätta åhöraren till en bestämd tidsålder,
in i det romantiska jägarlifvet och
däino-niska makters hemlighetsfulla värf. Och
ni har, trots eder originalitet, tagit
hänsyn till förebilder?»
»Jag vill visst icke förneka min
genius», svarade Weber, »men aldrig har
jag litat endast på honom. Må ni ej heller
göra det, men förstå mig rätt, när jag
talar om förebilder. Om vi hos våra
föregångares skapelser erkänna någon skarpt
utpreglad egenskap, hvilken nödvändigt
måste förefmnas, om arbetet skall vara
ett konstverk, så böra vi studera denna
egenskap, efterbilda den och försöka
inympa den i lika mån på vårt eget verk.»
»Skulle man således kunna lära sig
alt åt ett så stort verk, som en opera är,
gifva en grundton?» frågade jag.
»Helt visst», svarade Weber med
bestämdhet, »så vida nödig talang förefinnes.
Men vänta nu ej af mig en uttömmande
förklaring häröfver; jag vill blott meddela
eder livad jag sjelf tänkt med afseende
härpå. I stället för grundton vilja vi
säga karakter eller ännu bättre
karakteristisk grundton, såsom äfven målaren
uttrycker sig och hvarmed jag menar det
helas instrumentala färgton. Ett och samma
landskap har en helt olika karakter under
våren, sommaren, hösten eller vintern;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
