Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beträdde lian scenen för första gången.
Den svenske tenoren gjorde stormande
lycka i Venezia och andra italienska
städer, då lian sjöng italiensk musik för
italiensk publik. Titelpartiet i Generalis
»Jefta» var hans första debut. Till hans
italienska repertoar komino sedan fem
operor af Rossini och en af Pacini.
Efter faderns frånfälle återvände Berg
till fäderneslandet samt kom till
Slock-I holm i November månad 1839. Hans
gamle lärare och vän Crælius var dä
gammal och svag. Han mottog med glädje sin
hemkomne lärjunge, som nu fick biträda
honom med sångens ledning viu kongl.
operan. Berg uppmärksammades älven vid
hofvet, blef 1830 hofsångare och ledare
af hofvets konserter samt uppmanades af
både konung Carl XIV Johan och d. v.
kronprinsen Oscar att qvarstanna i
fäderneslandet. Han förlofvade sig kort
derefter med den berömde skådespelaren Lars
Hjortsbergs yngsta dotter Lina samt tänkte
nu på den svenska scenen skörda den
dramatiske sångarens triumfer, liksom förut
i Italien, men Lars Hjortsberg gjorde
afstå-endet från den tanken till ett bestämdi vilkor
för sitt samtycke till giftermålet med hans
dotter. Så afbröts Bergs nyss begynta
bana som operasångare, och hans
verksamhet för sångkonsten vid vår scen och
sångbildningen tog i stället sin början.
Sedan Berg allt ifrån sin hemkomst
för det mesta bestridt
sångmästare-befatt-ningen vid kongl. operan, antogs han från
den 1 Juli 1831 i berörde egenskap.
Såsom förste hofsångare blef han ock
sånglärare inom kronprins Oscars familj, och
inom de båda då i hufvndstaden
befintliga större musik- och sångsällskapen blef
han anförare och lärare. Enskild
handledning i sång gaf han äfven. Så har
han kunnat räkna mer är 2,000 elever.
Inom det 1820 i Stockholm stiftade
»Harmoniska sällskapet» gaf Berg ett
stor-artadt bevis på sin förmåga som lärare
och sammanhållande kraft. 1 sjutton år
fortsattes lians verksamhet för sällskapet,
hvarefter det upplöstes. »Sällskapet för
sångöfningar» stiftades 1830, med
friher-rarne Akerhielm och Vrede samt Isak
Berg såsom styrelsemedlemmar. Berg
var äfven här sånglärare, och många af
de amatörer, hvilka läto höra sig på
hofvets eller på de båda sällskapens
konserter, uppträdde äfven jemte Berg, da han
sjelf gaf konsert, och inom sällskapen var
han ej endast lärare, utan äfven
framstående sångare. Här utfördes bland
annat för första gängen Oscar I:s sedan så
populära »Chanson des pirates»
(Sjöröfvare-sång), i hvilken Berg sjöng solopartiet.
Såsom tonsättare var han verksam inom
denna mindre offentliga krets, men
ut-gaf sällan någon komposition. En enda
komposition af Berg är allmännare känd,
det är den täcka romansen »Fjärran i
skog», först offentliggjord i musikbladet
»Amphion».
Vid kongl. operan skötte Berg sin
sångmästaretjenst från 1831 till 1850, då
han lemnade platsen. Ett anbud från
Köpenhamn, att derstädes 1839 efterträda
hans lärare Tihoni, hade han afböjt.
Under åren 1800—1872 var han åter kongl.
teaterns sångmästare, hvarpå han som
pensionsmessig afträdde.
Bland Bergs utmärktaste elever ma
nämnas Jenny Lind, hvilken i tio dr var
den samvetsgranne och kärleksfulle
lärarens ögonsten, samt Matliilda Ficker,
sedan fru Gelhaar. »Mamsell Matliilda
Ficker och Jenny Lind äro, fastän i olika
mening, lyckliga representanter af hr Bergs
’elevskola vid teatern», säger den tidens
förnämsta organ för musik- och
teaterkritik, Heimdall, 1832, och tillägger i
ett följande nummer: »det bör vara en
tillfredsställelse för hr Berg att ega två
sådana elever, liksom det är för dem en
lycka att ega en sådan lärare, så
skicklig och så omsorgsfull. Jenny Lind, den
verldskunniga konstnärinnan, har också
alltid erkänt den tacksamhetsskuld hvari
hon står till sin förste lärare.
Bergs sångkonst karakteriserades af
en fin smak, en eld och elegans i
föredraget, som vittnade om hans italienska
skola och som en och annan gång kunde
taga sig uttryck i öfverflödiga broderier
men ofta med fördel gjorde sig gällande
i vackra och briljanta kadenser, med
hvilka bland andra Jenny Lind gjorde
heder ät sin mästare.
Bland öfriga elever, hvilka vunnit en
högre grad af konstfärdighet, uppräknar
Berg sjelf i en anteckning prins Gustaf
och hans broder, vår nu varande konung,
äfvensom Oskar Arnoldson och Amalia
Riego samt sin egen, för några år sedan
aflidna dotter, Heléne, gift med
bruks-egaren Hj. Petré. Denna hans elev lät ty
värr aldrig höra sig offentligt som
sångerska, men de som i enskilda kretsar
hade lyckan att få njuta af hennes sång,
hänfördes oemotståndligt af hennes sköna
stämma samt varma och fulländade
föredrag. Hon var sedan 1869 ledamot
af Musik, akad-.n. Ytterligare kunna af
Bergs mera bekanta elever nämnas Olof
Strandberg, Matliilda Ebeling, Elma Ström,
Theodor Björksten m. fl.
Uti sitt äktenskap med Lina
Hjortsberg (f 1868) egde Berg tvenne barn,
den nyss nämda dottern och en son, den
framstående marinmålaren Albert Berg.
Af Musikaliska akademien blef Berg
medlem 1831 och till riddare af
vasaorden ulnämdes han 1862.
En tonskald.
Några små anteckningar om Bernhard Crusell.
Af Frithiof Grönhamn.
Si har haft den vänligheten, hr
re-»qP’ daktör, att anmoda mig om ett
bidrag till årets andra nummer af eder
tidning. Jag måste bekänna att jag i det
fallet nu är litet oförberedd, och jag har
icke funnit någon annan råd än att vända
upp och ned på mina »gamla papper» och
plocka fram några små kuriosa, som
måhända kunna intressera.
De handla om Crusell. Och jag vill
hland annat här presentera en liten saga
af honom. »En saga af Crusell? Satt i
musik då!» menar läsaren. Åh nej, rama
prosan, fast med det finaste poetiska
innehåll.
Till en början beliöfver jag sannolikt
icke erinra Svensk Musiktidnings läsare
om all namnet Bernhard Crusell tillhör
en af den svenska tonkonstens allra
populäraste företeelser. Jag säger med afsigt
den svenska tonkonsten, ty ehuru
bördig frän Auras land (Crusell var född i
Nystad i Finland 1775), tillbragte han två
tredjedelar af sitt lif i Sverige, der han
erhöll sin egentliga utbildning som
musiker. der han skapade sig ett rykte som
tonsättare’, hvilket sedan blef europeiskt, och
der han 1835 slutade sitt sträfsamma, till
tonkonsten invigda lif, sedan hans
melodier till Tegnérs Frithiofs saga på sångens
vingar burit skaldens sköna dikt till palats
och koja och, genom Molmikes tyska
öf-versältning, fört den långt ut i främmande
land och sedan han slutligen jemväl genom
mänga andra tonskapelser eröfrat allmänna
sympatier: Valerius’ på sin tid så fli-
tigt sjungna skandinaviska sång: »Himlen
bevare vår kung och hans rike»*,
Cö-sters majestätiska hymn: »Hell dig, du
höga nord!», Tegnérs »Fogelleken»,
»Flytt-foglarne», och hvad de nu heta allt, att
nu icke nämna hans berömda
klarinettkompositioner, hvilka liksom hans eget
herravälde öfver detta instrument vunnit
europeiskt rykte.
Och ännu i dag är Crusells mozartiskt
enkla, behagfulla och intagande sångmö,
modets och smakens vexlingar till trots,
långt ifrån förgäten.
Orsaken till särskildt de Crusellska
sångernas ofantliga popularitet låg väl
egentligen icke uteslutande i deras
melodiska fägring och bjerta karakteristik, utan
berodde väl jemväl derpå att Crusell var
en fin skaldenatur, som egde ett öppet
öga för diktens inre väsende och en
lycklig förinaga att gifva den just den rätta
musikaliska formbildningen. »1 går hörde
jag dina ’Flyttfoglar’ sjungas efter
Crusells musik», skref Franzén till sin
skalde-broder Tegnér 1822. »Jag vet mig icke
hafva hört något mera poetiskt
musikaliskt. Det är så sällan musici sentera
annat än ord och rim, som Ijena dem i
stället för la la la.t>
I samma anda uttrycker sig skalden och
statsmannen frili. G. F. Akerhielm i ett
bref till samme diktare på tal om C:s
Vi-kingabalken: »genom Crusells vackra och
med styckets karakter analoga sång
sjun-ges denna lag egentligen två gånger, ty
som säng gick han ur författarens tanke
och med en nästan bestämd melodi, och
musikens ljud är i sjelfva verket ej
annat än genljud af den.»
Frithiof-skalden sjelf var den förste
att erkänna Crusells lyckliga förmåga som
tondiktare i detta ords egentliga mening
och den tacksamhetsskuld i hvilken hans
poemer stodo till C:s melodier. Af
bref-vexlingen mellan dessa båda mästare —
* Jfr Frithiof Cronhamns anmärkningar till
Oscar Fredriks högtidstal i Kongl. musikaliska
akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
