Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skalden och tonsättaren — är tyvärr
endast ett bref bekant, men detta är
tillräckligt alt ådagalägga Tegnérs beundran
för den, som så smakfullt klädde hans
dikter i tonernas skrud. Brefvet är skrifvet
på sommeren 1826 i Varherg, der T. låg
och badade. »Jag har uppskjutit med att
tacka hr direktören sä väl för brefvet som
för den heder som ldifvit mig visad
der-igenom att musiken till Frithiof* blifvit mig
tillegnad. Jag hade hoppats att få se och
höra den innan jag för fjorton dagar
sedan lemnade Vexiö, men hud med
resande gå långsamt och strax efter min
afresa lär paketet hunnit fram.
Emellertid hör jag icke uppskjuta att förklara min
tacksamhet för hr direktörens vänskapsfulla
hågkomst. Äfven innan jag känner dess
innehåll, är den inig dyrbar, icke blott i
personligt afseende — ty hvilken svensk
inan skulle ej känna sig smickrad att se
sitt namn förenadt med Crusells? — utan
äfven, och ännu mera, för sjelfva sakens
skull.
»Poesien blir i vårt land, och i
allmänhet i vår tid, med hvarje dag mer och
mer en blott boklig konst, och förfelar
der-igenotn sitt ursprungliga och rent populära
ändamål. För att uppnå detta finnes
intet annat medel än sång; skall poesien ha,
som den bör hafva, som den hade
fordomdags, icke blott ett skenlif på bokhyllan,
utan ett verkligt lif på folkets läppar, i
folkets hjertan, så kan det endast ske
genom musik; kompositören måste vara
poetens tolk inför nationen. Bellman är
och blir vår störste, vår mest nationelle
poet, bland annat äfven derför att han
sjelf satte tonen till sina dikter; men vår
industriösa tid går i allmänhet ut på
arbetets fördelning mellan (lere, och derför
blir äfven hvars och ens arbete, isynnerhet
poetens, lialft och fragmentariskt. Men
af detta skäl erkänner jag för min del
med tacksamhet deras bemödanden, som
åtaga sig den mödan att göra det lialfva
till helt. Största delen af den
popularitet, som en och annan af mina dikter
vunnit, bör onekligen tillskrifvas
tonsättaren; men jag afstår gerna min halfpart
af äran för det större, det fullständigare
uttryckets skuld. Sjelfva englarna flyga
med två vingar; hvarför icke äfven
skaldekonsten, sedan hon är vingskjuten, sedan
lyran olyckligtvis föll ur hennes hand ?
Jag förlorar icke, utan vinner, hvad
Frithiof vinner, äfven genom en annans
åtgärd ; och icke blott å egna, utan äfven
å den heliga konstens vägnar, är jag
förbunden en hvar, som ger en röst åt de
stumma bilderna, hvilka annars, som
Zacharias i bibeln, måste teckna sin mening
på en stentafla.
»Min äldsta dotter spelar försvarligt,
och min systerdotter har en dräglig röst.
De äro under min frånvaro sysselsatta att
inöfva hvad de hinna af Frithiof, för att
glädja mig vid hemkomsten.
Flyttfåglarna, Mathilda, Ingeborg, Yikingabalken
ha länge hört till familjens aftonsällska-
* Crusells »Tolf sånger ur Frithiofs saga»,
tillegnade Tegnér, hade kort förut utkommit.
Jfr bref till Beskow d. o. 1825.
per; deras syskon kunna ej annat än vara
kärkomna, helst för mig, hvars ofta
förstämda och nedslagna lynne behöfver
sångvingar för att stiga ur hvardagssloftet. Vi
skola vid sådana tillfällen, hädanefter som
hittills, påminna oss hvem vi egentligen
ha att tacka för vår glädje.
Vänskapsfull högaktning
És. Tegnér.»
Jag har relaterat fullständigt detta
intressanta bref, som särskildt skänker så
rikt loford åt Crusells lyriska
skaldebe-gåfning.
Tegnér har jemväl egnat Crusell en
versifierad hyllning, i anledning af dennes
Frithiofs-inelodier. Den är icke af större
omfång än alt ilen här kan lämpligen
införas.
Till Crusell.
Ingeborgs klagan Kr på mången rosenmund
läk en näktergal, som slår i rosenhäcken,
Ar i flera hjertan än, i sakna’ns stund
Lik en turturdufva, kuttrande vid bäcken.
Snart den turturdufvan ut till Södern far,
Sitter klagande uti orangelunden.
»Ar den tonen Nordbo?» frågar då en livar,
• Fryser ej i Norden hjertat till, som sunden?»
Men jag svarar: »I forstån ej våra fjell,
Blott en enda framtidsdikt är höga Norden.
Hvar den dikten sätts på noter af Crusell,
Lären tonen, fast I ej begripen orden!»
Ännu tydligare än på sångens område
framträder Crusells diktnatur inom
opera-dramatikens. Af hans hand äro
nämli-den öfversatte och för svenska scenen
bearbetade nio operor och operetter,
hvilka utgöra vår operarepertoars
förnämligaste insatser på 1820- och
30-ta-len och hvilka för öfrigt, så godt som
utan undantag, ännu i dag tillhöra
operascenens allra bästa trumf. Frän
italienskan öfversatte han sålunda »Figaros
Bröl-lopp» (1821) och »Barberaren i Sevilla»
(1825), från franskan »Hvita frun» (1827),
»Fra Diavolo» (1833), »Den stumma»
(1836) och »Robert afNormandie»(1839);
från franskan och tyskan: »Alphyddan»
(1837) , samt från tyskan »Fidelio» (1832)
och Spohrs »Zemire och Azor» (1838).
Dessutom öfverflyttade han från franskan
Halévys opera-comique »Blixten», som
dock aldrig tyckes ha blifvit uppförd här.
Af uppmärksamhet vid de förtjenster
Crusell derigenom inlagt om svenska
vitterheten samt för de sköna melodier han
satt till många af svenska skaldekonstens
yppersta prydnader, hedrade Svenska
akademien honom till tecken af sin aktning
med den ärofulla gåfvan af sin stora
medalj. Detta skedde samma år han dog,
1838. Svenska akademiens dåvarande
direktör, lektor L. M. Enberg, omnämnde
vid högtidsdagen denna utmärkelse med
med följande ord:
»Om, enligt Ciceros anmärkning, alla
snillets yrken äro förknippade medelst en
viss slägtskap, så röjes dock en sådan
närmast mellan skaldekonsten och den
konst, som genom tonernas tjusningskraft
gifver åt skaldens ord det starkaste
intryck pä menniskosinnet. Förenar sig hos
samma person tonkonstnärens snille med
hög estetisk bildning och lyckliga
skaldeanlag, så eger denna icke vanliga förening
otvifvelaktigt rätt till uppmärksamhet af
ett samfund, hvilket icke kan vara
främmande för något, som i svensk bildande
konst eller pä svenskt språk bidrager till
skönhetskänslans uppväckande och
smakens förädling. I följd af en sådan
öf-vertygelse har Svenska akademien, med
konungens, sin höge beskyddares, nådiga
bifall, i början af innevarade år
öfverlem-nat sin större guldmedalj åt en allmänt
värderad, numera afliden konstidkare, hr
Bernhard Crusell, jeinte en skrifvelse
uttryckande Akademiens högaktning så viil
för den utmärkta skicklighet, hvarmed han
i svensk vers omklädt åtskilliga
utländska, åt den lyriska scenen ögnade
arbeten, som för den snillrika musikaliska
behandlingen af flera bland våra egna
skalders dikter. Genom det arf
Akademien fick emottaga eger hon den
angenäma visshet att hafva skänkt en sann
och lifligt känd tillfredsställelse ät denne
för sin personliga karakter och sin talang
lika aktningsvärde konstnär, kort förr än
han, sörjd af konstens vänner, bortgick
ur dödligheten, för att i dygdens och
skönhetens eviga hemland hänryckas af
en högre harmonis himmelska toner.»
Men sagan, sagan?
Ah, ni börjar bli otålig, nådigste
lärare. Nåväl, såsom egnad att än
ytterligare ådagalägga Crusells fina poetiska
ande, må i sammanhang med det
föregående här meddelas en af Crusell
författad liten älsklig allegori, som
säkerligen aldrig förr varit synlig i tryck. Le
v o i c i!
»Den hulda genius, som skyddar
känslofulla menniskor, framträdde en gång
för Jupiter och bad: Gudomlige fader, gif
dina arma menniskor ett bättre språk,
ty de hafva endast ord, då de vilja säga
huru de sörja, huru de glädjas, huru de
älska!’
’Har jag då ej gifvit dem tårarne?’
sade Jupiter. ’Glädjens tär och smärtans
tår och kärlekens ljufvare tår?’
Skyddsengeln svarade: ’Äfven tåren
kan icke tolka hjertat. Gudomlige fader,
gif dem ett bättre språk, då de vilja säga
huru de känna denna oändliga längtan,
huru barndomens morgonstjerna tindrar
och huru ungdomens morgonrodnad
glödgar bakom dem, och huru i ålderdomen
den gyllne aftonskyn af en kommande
lefnadsdag framför dem sväfvar
brinnande och högt öfver den bortgångna solen.
Gif dem ett nytt språk för hjertat, min
fader!’
Nu hörde Jupiter i verldarnes
sfer-klang sångens gudinna nalkas. Han
vinkade åt henne och sade: ’Begif dig neder
till menniskorna och lär dem ditt språk!’
Då kom sångens gudinna hit ned till
oss, och lärde oss tonerna. Och allt
sedan dess kan menniskohjertat tala.»
A manuskriptet, som f. n. befinner
sig i min ego, läses nederst å sidan föl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
