Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friare form, behaget af motrörelse
erkändes och denna gjordes till norm
(discan-tus), hvilken flerstämmighet leder sitt
ursprung från 12:e århundradet.
Parallel-rörelser i terser och sexter kommo också
i användande och det gamla organum blef
sålunda undanträngdt. En rikare
utveckling af diskantens rytmik fordrade tecken
för tonernas långvarighet och detta ledde
till mensuralnoterna, noter af olika
tidsvärde. Framstående mästare i den nya
polyfonien (redan ända till fyra stämmor)
uppträdde nu, såsom Franko af Köln
m. fl. Från den naturliga inskränkningen
till uteslutande tredelade taktarter (i 12:e
o. 13:e årh.) befriades mensurmusiken
genom införandet af takttecken. Nu
uppstod kanon. En mängd utmärkte lärare,
såsom Marchettus af Padtia, .Jean de
Muris m. fl., framträdde och en stor mängd
framstående kontrapunktister skapade en
literatur, hvartill knappast 18:e och 19:e
århundradena kunna visa ett motstycke.
Uppfinningen af boktryckarkonsten och
nottrycket (Petrucci) bidrog mycket till
den musikaliska konstens utveckling och
utbredning. Messan, motetten,
madrigalen, chansonen och den enklare hållna ,
kanzonetten, villanellen ocli visan voro
de former som af mästare odlades och
bearbetades. Dertil] kom den i 16:e
år-• hundradet från den tyska folkvisan
härstammande koralen. Satsen i hela denna
epok är flerstämmig, i regeln fyrstämmig,
sällan mer än femstämmig och alltid ä
capella. Till och med dansstyckena
(gagliarder, paduaner) äro sångstycken
och endast ad libitum föredragna
instrumentalt. För orgel, klaver och luta
frambringar man nu de första försöken till
ren instrumentalmusik (14:e o. 16:e årh.).
Instrumentens antal har nu vuxit
betydligt; man har stråkinstrument af
åtskilliga former och dimensioner: luta, theorb,
guitarr, chitarrone m. m., violin, klaver
(häckbräde, klavichord, klavicyinbal), orgel
(positiv, regal), skalmeja, munstycks- och
tvärflöjl, krumhorn, bleckinstrument,
basun etc. Mästare från denna tid äro
bland nederländare och fransmän Dufay,
Okeghem, Josquin des Prés, Willaert,
Goudimel, Orlando Lasso, bland tyskar
Herm. Fink, Ludv. Send, Walther, Eccard,
bland engelsmän Byrd och John Bull, af
venetianska skolan (grundad af Willaert)
Gabrieli m. fl., af den romerska Giovanni
Perluigi och framför alla andra Palestrina,
kyrkomusikens store reformator (t 1594).
Tonkonsten företer i sin utveckling
mycken likhet med den unge mensklige
verldsmedborgarens. På utvecklingens
första stadium äro de musikaliska
lifs-yttringarna ingalunda präglade af
civiliserad smak, och barnkammarens
instrument från jul- och midsommarmarknaden
påminna ej sä litet om vildarnes. Men
tonkonsten likasom den unge
verldsmed-borgaren måste i de civiliserade länderna
krypa in i skolan och lära sig A B G D,
att räkna och skrifva, och så sättes
katekesen i barnets hand; den kyrkliga
uppfostran är hufvudmålet. Men den unge
medborgaren växer upp, får sinne för och
kärlek till naturen; glad att slippa ifrån
skoltvånget skyndar han ut i det fria att
lyssna till sången i skog och mark, och
snart börja svärmiska känslor att sätta
det unga hjerlat i brand och komma det
att klappa i hastigare takt.
Under det de musik lärde arbetade med
sin vetenskap, diktade folket sina sånger
och visor och denna melodiska ström
trängde sig allt mer och mer fram,
skänkande näring och ny växtlighet åt de
lärdes torra odlingsmarker. Allt sedan
korstågens tidehvarf i 12:e och 13:e
seklerna omfattades poesi och musik vid de
furstliga hofven i Frankrike och Spanien
med lifligt intresse, och riddarne, ja till
och med-furstarne uppträdde såsom
trubadurer, sjungande sina dikter af
naturlig inspiration, såsom dilettanter och
improvisatorer utan besittning af någon
musiklärdom. Denna vid Sydeuropas
fur-stehof odlade konst spred sig vidare till
Tyskland, der sångarne fingo namnet m in
-nessångare (af minne = kärlek). Ämnet
för deras sång var qvinnans lof och
naturens beprisande samt för öfrigt
förhållanden på det sedliga och religiösa eller
politiska lifvets område. De adlige ocli
furstlige minnessångarne efterträddes
sedan vid städernas växande makt af de
borgerliga mästersångarne, hvilkadock
mest hade bibliska ämnen till föremål för
sin dikt och sång.
Vetenskapens genius, mörk och sträng
i sin kyrklighet, tittade fram ur sin
klostercell och såg det vilda, sköna
naturbarnet, som sjöng sina rundsånger och
förtrollade folkets hjertan, hvilket följde
det i massor. Vetenskapen drog sig åter
in i sin cell, korsande sig för det frivola
skådespelet, men snart tittade det
allvarsamma ansigtet än en gång fram,
öppnade ett fönster, en dörr och blandade
sig bland mängden. Skiljeväggen försvann
så småningom, vetenskapens kalla hjerta
var fängsladt af den folkliga konstens
förtrollning och längtade efter att få
försona sig med henne. På medeltidens
vinter följde renässansens vår. Tonkonsten
hade trampat ut barnskorna och börjat
inträda i den romantiska ungdomsåldern.
F. E.
FÖLJETONG.
En Julklappsönskan.
(Forts. o. slut.)
adern der hemma, full af bekymmer
för de sinas existens, var en orolig
natur, än öm och än sträng mot sitt barn,
hvars utpreglade musikaliska begåfning
in-gaf så stora förhoppningar. Ofta nog under
sömnlösa nätter väckte han helt tvärt den
lilla och lät henne halfnaken sätta sig till
pianot för att ackompagnera till någon ny
melodi, hvars pianostämma han just skrif-
manträflande och julafton hemma hos
honom sjelf.
»Hon kommer att bringa lycka i
hemmet!» så lydde hans profetia. »Jag är
bara inte på det klara med om vi skola
skicka henne till Franz Liszt eller till
Joachim. Hon blir en virtuos —
antingen på piano eller violin, kanske på
bådadera!
Marzellina sjelf gjorde sig inga
bekymmer för sin konstnärliga framtid —
hon förblef ett barn till hela sitt väsen,
lika färdig att leka med dockorna som
att med brinnande ifver sköta sina
musikstudier. Och just denna
dubbelförtrollning af barnslighet och geni fäste henne
så nära vid hennes förste beskyddare —
solskenet föll in i hans kammare så snart
den behagliga flickgestalten trädde öfver
hans tröskel. Han tyckte sig snart ej
kunna lefva utan henne, och så förgingo
ett par år såsom en dröm — hans
julgran växte i höjden och blef allt större.
Då kefm det ögonblick när den gamle
musikern insåg, att det vore skada om
ej Marzellinas undervisning skulle
sträckas vidare. Svårt kämpade han med sitt
hjerta, men han fann att han ensam ej
kunde lära henne allt hvad hon behöfde.
»Du måste nu lära mer än jag kan
lära dig, annars kommer du ej fram i
verlden!» sade han en dag till henne med
en suck; »jag skall alltså föra dig till en
annan lärmäslare. Du måste lära dig
annan musik också än den jag, min
stym-pare, hittills gjort dig bekant med.»
»Lära mer än du kan? Ack, om jag
kunde spela såsom du! Ocl) annan
musik? Jag känner ju Chopin!» var hennes
svar, och två barnaarmar slogo sig
omkring halsen på honom.
»Du vet att det fins andra musiker
också här i verlden. Du måste lära dig
att beundra och älska dem alla!»
Och Johann Badwann von Janowitz
anträdde verkligen den tunga vandringen efter
att ha rådgjort med Marzellinas föräldrar,
och förde flickan till Lembergs
musikkonservatorium, der efter en kort pröfning
pianisten, den unge professorn Wilhelm
Stengel mottog henne som lärjunge.
Men underligt nog gick det efter ett
par år med den unge lärmästaren
alldeles som med den gamle — också han
insåg den tvingande nödvändigheten att
ställa den sig allt mäktigare tillväxande
talangen under vården af en första
rangens mästare. »Hon måste blifva vårt
största snilles lärjunge», afgjorde han.
»Jag för henne till Liszt. Men förut skall
min vän Epstein i Wien höra Marzellina
och fälla utslaget.» Om ej denna den
unge lärarens skilsmessa från sin elev var
svårare än den gamles — hvem vet det?!»
Så kom en dag då en alltjemt blek
och spenslig fliekvarelse, i den mest an-
vit färdig. Och det mörka barnögat
de-chiffrerade hvarje not och de små snälla
fingrarne grepo sällan fel. Men hennes
fars originelle gamle landsman hade i
Marzellina sin största lefnadsglädje. Han
kallade henne skämtande »sin lilla
julgran» med afseende på deras första sam-
språkslösa toalett, inträdde i
pröfnings-rummet hos Wienerauktoriteten, åtföljd
af sin lärare och sin mor.
Snart hvilade de små händerna på
tangenterna, — ännu en förtroendefull
blick på hennes unge vän och så började
Marzellina med klappande hjerta att spela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
