Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
period, min älskade maestro! Ni hade
väl komponerat en hel mängd saker
innan ni började att studera för Mattei?»
»Visserligen!» svarade Bossini, till och
med en opera: Demetrio e Polibio, som
man vid uppräknandet af mina verk
alltid nämner något senare, emedan den
verkligen först efter några andra
dramatiska försök blef offentligen gifven; den
var då fyra eller fem år gammal. Jag
komponerade den ursprungligen för
Mom-belli, ieke anande annat än att den med
tiden skulle blifva en stor opera. Då jag
sedermera började att skrifva för Mattei,
kunde jag under de första månaderna
icke komponera det ringaste; jag
darrade vid hvarje basnot jag måste sätta,
och hvarje mellanstämma orsakade mig
en rysning. Först en liten tid derefter
började mitt förra mod återvända.»
»Och till stor lycka för oss», inföll
jag. »Hade ni dä redan i Pesaro lärt er
musik ?»
»Pesaro lemnade jag redan i min
spädaste barndom. Min far var derstädes
anstäld som stadstrumpetare vid
kommunen ; han blåste valdhorn pä teatern,
och allt gick ganska bra ända till dess
fransmännen komino; dä förlorade lian
sin plats. Min mor, som hade en
vacker röst, begagnade sig nu af densamma
för att hjelpa oss ur vår stora nöd, och
sålunda begåfva vi oss från Pesaro. Min
arma mor! hon var icke utan talang,
ehuru hon ej kunde sjunga efter
noter. Hon sjöng som orechianle;
dermed mena vi en som sjunger endast
efter gehör. 1 förbigående sagdt — men
af hundra italienska sångare, är det
säkert ättatio som endast knnna sjunga
efter gehör. Nog går det an att lära sig
tralla efter en Cavatina, men huru dessa
menniskor bära sig åt för alt utantill
inlära sig mellanstämmorna i
ensemblestycken, det är och förblir för mig en
gåta.
»Man måste i sådant fall antingen
vara mycket musikalisk eller också högst
omusikalisk; men tillät mig», sade jag,
»för att komma tillbaka till mitt
favoritämne, livar började ni att lära er musik?»
»1 Bologna. En viss Prinetti från
Novara gaf mig undervisning på spinett.
Det var en märkvärdig figur. Han var
smått likörfabrikör, och gaf derjemte
musiklektioner, hvarpå han egentligen lefde.
Den karlen har aldrig i sin lifstid egt
någon säng; — hvad tycks! han sof
stående.»
»Hvad vill det säga, stående? Ni
skämtar, maestro!»
»Det förhåller sig såsom jag säger.
När natten kom, svepte han sin kappa
omkring sig, gick ut och lutade sig
nå-gonstädes mot en pelare, och insomnade
så. Alla nattväktare kände till denna
hans egenhet, och störde honom aldrig.
Tidigt om morgnarne kom han till mitt
logis och körde mig ur sängen, hvilket
var mig högst obehagligt, samt lät mig
genast börja spela. Ibland, då lian hade
haft en orolig natt, derunder han blifvit
störd i sin hvila, hände sig att han, un-
der det jag spelade mina lexor på
spi-nelten, insomnade der han stod bredvid
mig. Begagnande mig af tillfället, kröp
jag då hastigt och lustigt åter ner i min I
varma säng. När han nu, efter att liafva
inslumrat en god stund, återuppvaknade
och fann mig i bädden, kunde han
endast ställas tillfreds med den försäkran
jag gaf honom, nämligen att jag under
det han sof hade spelat igenom mitt
stycke utan att göra ett enda fel. Hans
metod var just icke den modernaste; sä
t. ex. lät han mig spela skalorna endast
med tummen och pekfingret.»
»Denna metod har skadat er bestämdt
_ lika så mycket som det uteblifna studiet
af canon. Men för hvilken tog ni
derefter undervisning?»
»En viss Angelo Tcssci lärde mig spela
besiffrad bas, Tarcomjingnamcntc, samt lät
mig inöfva solfeggier, och en fordom
värderad tenorist, Ilabini, gaf mig
undervisning i den högre sångkonsten. Som
pojke sjöng jag ganska bra, och uppträdde
äfven en gång pä teatern, vid hvilket
tillfälle jag spelade gossens rol i Paers
’Camilla’.»
»Ha några af edra kamrater på
ly-ceum blifvit kända konstnärer?»
»Första året jag tillbringade
derstädes, utgjorde det sista i Morlacchis
studietid, och mitt tredje studieår var
Doni-xettis första.»
»Jag har alltid trott att Uonizetti var
elev af Simon Mayer ?»
»Visserligen har han tagit några
lektioner hos Mayer, men sin egentliga
musikbildning erhöll lian i Bologna. Och
att han lärt sig något som duger, kan
väl ingen vilja bestrida.»
»Visst icke. Men ni får lof att
berätta mig mera om er första ungdomstid.»
»En annan gång, caro Ferdinando —
se der kommer min hustru; det är
matdags för oss. Sedan vi spisat vår
middag skola vi röka en cigarr tillsammans.»
(Forts.)
Kuriosum.
(Ur kansliprotok. kone. 2G Dec. 1780).
Bref t’ll Chargé d’affaires Schewen i Köpenhamn.
Med hans Excellence Gref Ferscns
tillåtelse lär första Sångaren vid Kongl.
operan, Karsten, göra en resa öfvor till
Köpenhamn. Jag har derföre, på Hans
Excellences anmodan, velat anlita N. N.
att oformärkt liafva ögat pä Karsten
huruvida han kunde visa någon håg till
öfver-gång utur den svenska tjensten, samt ifall
några mått der vidtagas att vinna honom,
i möjligaste måtto söka förekomma dem
och emellertid med det första därom lemna
underrättelse. Om detta bör doek ej
Karsten få minsta kundskap. — — —
.V. II.
ifr mina dieter.
A madame T rebe II i. *
r£wous ovnns tians noire pays
“ Une petile chanteuse charmante,
D’un grand renom dans 1’harmonie,
Et tout est nature quand elle chante.
Elte aime nos hétres et nos champs,
Et d’ordinaire elle commence
Aux premiers jours du printemps
Ses concerts — non ses romances.
Alors, quand s’écoule le jour,
Et tout autour (Tctle est tranquille,
Elle confesse ses regrets, son amour
A Vétoile du soir, qui brille. —
»A-i-elle encore commencé
Ses chants, bravant nos brises?*
Voila ee qu’on se demande, pressé
D’enlendre la cantatrice.
Oh non, il fait trop frais encore,
11 neige, la violette sommei/le;
Il faut sans doute, avant cTeclore,
Que vienne Zéphyr, et qu’il l’eveille.
EHe tarde cncore, mais cependant
Elle nous manda de ses nouvelles;
Madame, charme de votre chant,
On pressentit la philomMe. —
Chant es toujours, madame, chanlez,
Digne des louanges, quon vons danne.
Dans l’art <TErato triomphez!
Tons applaudissenl å vos couronnes.
Sigge Sparre.
Tidiga anlag. Sir Arthur Sullivan,
»Mikadons» komponist, lär vara on mycket
ekonomisk musiker. I alla fall
bekommer han större summor för sin musik än
någon annan engelsk komponist. Denna
affärstalang lär redan ha yttrat sig hos
honom säsom helt ung. Som barn hade
han en vacker röst och blef ofta
uppmanad att sjunga i sällskap. En dag
vägrade han energiskt att sjunga om han
ej finge betaldt. Någon af de närvarande,
som tyckte detta vara helt lustigt, sade
till honom: »Hvad vill du ha då, om
du sjunger en sång, min gosse?»
»Sex pence», svarade han på
ögonblicket.
»Hvad för slag! Sex pence för en
enda sång?»
»Jag tager inte mindre äu sex pence»,
svarade den blifvande riddaren, »men jag
skall gerna sjunga tre för en shilling och
sålunda ge en på köpet.»
* Vid en festlig tillställning i Skane. (mars, 187..)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
