Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tondiktarens sista större arbete var
Echo et Na re isse, soin endast nied
ringa framgång gick öfver pariserscenen
d. 21 Sept. 17 79. Äfven detta verk är
dock i inånga delar värdigt en Glucks
snille. Mästarens tillänniade tondrania
Les Danaides, hvarmed han tänkte
af-sluta sin konstnärsbana, blef ej utfördt.
Ett lätt slaganfall afbröt hans
verksamhet, och han öfverlemnade åt sin lärjunge
Salieri att komponera denna, hvilken
emellertid gafs under bådas namn 1784.
Höljd af ära återvände den gamle
mästaren till Wien 1780 och tillbragte
här sin återstående lefnad, som genom
ett nytt slaganfall ändades d. 15 Nov.
1787. Han ligger begrafven i
Matzleins-dorf-kyrkogården i Wien, der hans graf
prydes af en värdig minnesvård, och till
hans ära uppreste konung Ludvig af
Bayern 1848 -hans staty på
promenadplatsen i Munchen.
Utom de nämda verken för scenen,
till hvilka vi bifoga den komiska operan
C ad i dupé oeh de för hofven i Wien
och Parma skrifna II Parnass o
con-fuso, Le feste d’Apolline, Bauci e
Filemone samt Aristeo, har Gluck
endast efterlemnat få kompositioner: sex
symfonier (af gamla slaget, d. v. s.
ouverturer), ätta oden af Klopstock för
en röst med klaver, ett De profundis
för kör och orkester, 8:de psalmen (D
o-mini dominus noster) a capella och
en af Salieri fulländad kantat, Le
jugement dernier.
Glucks reformatoriska betydelse inom
tonkonsten är, såsom vi kunna finna,
ganska stor. Att mera utförligt och
detalje-radt uppvisa denna låter sig dock ej
göra i denna uppsats. Gluck anses
visserligen af niänga större som reformator
än musiker, men den som hört t. ex.
hans sköna aria ur »Orphée»: »J’ai perdu
mon Euridice», lians arier ur »Iphigenie»,
hans präktiga körer och ouverturer etc., kan
ej förneka hans förmåga af melodisk
upp-iinning. »Gluck egde ock (såsom A. L. i
Nordisk familjebok uttrycker sig) djup
känsla för det antikt enkla och storartade
och en imponerande förmåga af natursann ;
och slående karakteristik. Han har äfven,
synnerligen i harmoni och
instrumentation, i anmärkningsvärd grad riktat
tonkonstens resurser. Endast åsyftande
sanning och natur i uttrycket, modifierade
han väl, men afskaffade ej operans
grundformer, hvaremot han algjordt bröt med
det ovärdiga beroendet af den urartade
sångvirtuositeten och barocktidens ytliga
sensualism. Han var i viss mån en
musikalisk Lessing eller Klopstock».
Ett underbarn. A.: »Vet du att här
i Stockholm har nian upptäckt ett nytt
underbarn!» — B.: »Nej! Ur det sanut!
Hvilket då?» — A.: »Jo, kan du tänka
dig: en fjorton års flicka som — ännu
inte lärt sig spela piano!»
Samtal med Rossini (1855).
(Af Ferdinand Hitler.)
»Bessa tidningsskrifvare!» utropade
Ros-sini vid ett tillfälle då vi
samspråkade. »Der har ju en låtit trycka om
mig, då jag nyligen lemnade Paris, alt
jernvägarne voro mig lika så motbjudande
som den tyska musiken! Och likväl har
jag alltid högt värderat de tyske mästarne;
redan i min tidigare ungdom studerade
jag dem företrädesvis, och lät icke något
tillfälle gå förbi, utan att mer och mer
införlifva mig med dem. Huru mycken
glädje har icke ni, herr Ililler, redan
beredt mig genom ert föredrag af Bachs
kompositioner!»
»Aldrig spelade jag hans härliga
kla-verstycken med mera intresse än när
jag spelade dem för er», inföll jag.
»Hvilken kolossal natur, denne Bach!»
fortsatte Hossini. »Att i en sådan stil
kunna skrifva en sådan massa af
tonstycken, det är obegripligt! Hvad som
för andra synes svårt, ja, omöjligt, det
är för honom ett lekverk. Apropos, hur
går det med prakteditionen af hans opera
omnia? .lag fick första underrättelsen om
utgifvandet deraf genom en familj från
Leipzig, som i Florens gjorde mig ett
besök. Sannolikt har jag genom deras
försorg bekommit de tvänne band af
verket som jag för närvarande eger, men
jag ville äfven gerna hafva de följande.»
»Ingenting är lättare, ni behöfver
endast subskribera.»
»Med allra största nöje.»
»Ert namn bland medlemmarne af
Bach-sällskapet! — jag kan vara stolt
öfver att hafva dertill i någon mån
medverkat.»
»Bachs porträtt i första bandet är
superbt», vidtog Rossini. »I dessa drag
röjer sig en utomordentlig andlig kraft. Bach
skall ju jemväl hafva varit en eminent
virtuos ?»
»Nutidens berömdaste komponister»,
sade jag, »räkna det sig till heder om
de kunna utföra väl några af hans
stycken. Bach var egentligen improvisator.»
»Icke ofta födes en sådan man!»
utropade Rossini. »Uppfören I då många
af hans arbeten i Tyskland?»
»Icke så många som vi borde, men
likväl gifva vi icke så få bland dem.»
»Detta låter sig ty värr icke göra i
Italien, oeh nu mindre än någonsin»,
klagade Rossini. »Vi kunna icke, som ni
tyskar, bringa tillsammans några större
körer af amatörer. Förr hade vi i vära
kyrkor och kapell goda resurser i denna
väg, men de finnas icke numera. På
samma sätt är det beskatTadt med
Sixti-nan, sedan Baini icke mera linnes till.
Medan vi äro inne på det kapitlet: hur
har det gått med striden om äktheten af
det mozartska Requiemet? Har man på
senare tider i denna sak lyckats vinna
tillförlitligare faeta?»
»Allt står på samma fot som förut.»
»Detta ’Gonfutatis’, åtminstone, har
bestämdt ingen annan än Mozart skrifvit»,
utropade maestron, i det han sjöng bör-
jan. »Det är ett storartad nummer.
Hvilket sotlo vocc vid slutet! och hvilka
modulationer! Af gammalt har jag en
synnerlig förkärlek för sotto voce i kören,
men så ofta jag hörde detta sotto vore,
gick det som en rysning öfver ryggen på
mig. Pauvre Mozart!»
»I en biografi, som egentligen rör er»,
anmärkte jag, »förekommer på ett ställe,
att Mozart under hela sin lefnad knappt
trenne gånger skall hafva skrattat. Hvad
säges om ett så enfaldigt påstående.
Dylika uppgifter förekomma många i detta
arbete, och jag önskade af er få
förklaring öfver flera deribland. T. ex.: är
det sannt, att ni, efter att en kort tid
hafva studerat för er gamle lärare, pater
Mattei, frågat honom om ni hade inhemtat
nog för att kunna skrifva en opera, och
att ni, dä han jakande besvarat denna
fråga, slutat med edra studier och
begif-vit er derifrån ?»
»Ingenting kan vara osannare»,
svarade Rossini. »Jag studerade trenne år
vid lyceum i Bologna, under hvilken tid
jag ansträngde mig så mycket som
möjligt, dels för att skaffa mig sjelf mitt
uppehälle och dels för att försörja mina
föräldrar. Detta lyckades mig väl, men jag
slet också ondt under tiden. På teatern
ackompagnerade jag recitativerna vid
klaveret, och lick derför sex paoli för hvarje
gång. Som jag hade en bra röst, sjöng
jag också i kyrkorna. Afvenledes
komponerade jag, jemte de öfningsexempel
Mattei gaf mig att utföra, än ett, än ett
annat stycke för någon sångare, hvilket
stycke då begagnades för tillfället i
någon opera, eller som ett konsertföredrag;
sålunda skref jag ofta för Zamboni och
flere andra, som derföre gåfvo mig en
slinkstyfver. Sedan jag hos Mattei
genomgått kontrapunkten och fugan,
frågade jag honom hvad jag vidare hade att
göra. ’Ni skall nu begynna med
Plein-chant och eanon, var hans svar. Då
jag ytterligare frågade huru mycken tid
det fordrades dertill, svarade han:
’Omkring två år’. Som jag icke hade råd
att använda så lång tid för mina studier,
måste jag afstå från fullföljandet deraf,
hvilket han också klarligen insåg men
blef mig icke dess mindre alltid bevågen.
Sjelf har jag sedermera ofta nog
beklagat, att jag icke längre tid fick begagna
mig af hans undervisning.»
»Ni har kunnat hjelpa er godt utan
canon», yttrade jag leende. »Emellertid
var väl Mattei en duglig och bra lärare?»
»Han var förträfflig med pennan i
banden, hans ändringar voro utmärkt
lärorika, men han var förtvifladt fåordig, och
man måste nästan med våld frånrycka
honom hvarje muntligt omdöme. Har ni
sett någon af hans kompositioner?»
»Nej, aldrig.»
»Kommer ni någon gång till Bologna,
så försumma icke att titta in i lyceum.
Ni skall der finna kyrkomusik af honom.
Solosatserna deri äro icke särdeles
framstående, men pleni-partierna, som vi
italienare kalla dem, äro mästerliga.»
»Jag återkommer till er ungdoms-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
