Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Les grotesques de la Musique.
(Af Hector Berlioz.)
r det ironi? — Jag var i Dresden och
hade nyss slutat anföra min legend
bla Damnation de Faust». 1 andra
akten, scenen i Auerbachs källare, ropa de
druckna studenterna efter sangen om
råttan, som förgiftats i köket, i korus: »Amen»!
»Nu på Amen en fuga sa krånglig och lärd
Som salig lijetten i visan är värd»
säger Brander.
Och nu återtaga de i långsammare
tempo på temat öfver sången om råttan
en riktigt skolastiskt klassisk fuga, i
hvilken kören än sjunger på vokalen aaaa,
än hastigt upprepar hela ordet amen, amen,
amen med ackompagnement af tuha,
ophi-cleide, fagott och kontrabas. Denna
fuga är skrifven enligt de strängaste
kontrapunktiska regler, och oaktadt det
vanvettiga i dess stil och den med afsigt
uppstälda, gudlösa och smädande
motsatsen emellan musiken och betydelsen af
ordet amen, äro icke desto mindre dylika,
afskyvärda karrikatyrer tillåtna i alla
skolor, publikens känslor såras ingalunda
häraf, och den harmoniska ensemble, som
slutligen framgår ur tonernas väfnad,
applåderas alltid och öfverallt. Detta
påminner om Oronthes’ sonnet i »le
Misan-trope».
Efter obligatpedalen och
slutkadensen i fugan framträder Mephistopheles och
säger:
Vid Belzebub! Denna fuga är lyckad,
Go’ herrar, min beundran kan knappt tinna ord!
Den är så konstrikt smvekad,
Så öfverlägset gjord.
Slik sång aldrig var spord.
Och uti texten, hvad behag
Och hvilka fina drag!
Helt rörd jag lyssnat så stilla,
Jag ville ej ett ord förspilla, etc.
En musikälskare kom till mig under
en mellanakt. Detta recitativ hade
påtagligen gifvit honom något att tänka på,
ty med ett blygt småleende närmade han
sig och sade:
»Eder fuga pä amen är en ironi, eller
hur, det är ju en ironi? . . .»
»Ack ja, min herre, jag fruktar det.»
Han var ej säker derpå!!!
En rik egendomsegare hade den
nåden att för mig presentera sin 22-årige
son, som enligt sin egen uppgift ännu ej
kunde noterna.
»Jag kommer», sade han, »för att
bedja er gifva lektioner i den högre
kompositionen åt denne unge man, som, efter
hvad jag hoppas, snart skall göra er
heder. Han umgicks först med tanken att
blifva öfverste, men fastän krigarärans
glans är stor, lockar honom konstens vida
mer: han vill hellre blifva stor
kompositör.»
»Ack, min herre, deri gör han
mycket orätt! Om ni visste hvilka
förtretligheter man är utsatt för på den banan.
De store kompositörerna äta bokstafligen
ut hvarandra, det finnes ju så mänga! . . .
Jag kan dessutom ej åtaga mig att föra
honom till målet för ha.is nobla
ärelystnad. I mitt tycke gjorde han bäst uti
att följa sin första idé och ingå i det
regemente ni omnämnde.»
»Hvilket regemente?»
»Parbleu, det der regementet af
öfver-slar.»
»Min herre, jag linner ert skämt
mycket litet på sin plats, och jag skall ej
längre falla er besvärlig. Lyckligtvis
tinnes det andra lärare, och min son kan
blifva stor kompositör ulan er. Vi ha
den äran att rekommendera oss.»
En dansör, som i Italien höjts ända
till skyarne, skulle debutera i Paris. Han
begär att få introducera sig i den ballett.
hvari han skall debutera, med ett »pas»
som förskaffat honom störtskurar af
blommor i Milano och Neapel. Man villfar
hans begäran. Generalrepetitionen
börjar; men af ett eller annat skäl hade
ballettmusiken blifvit afskrifven en ton
högre än i originalpartituret.
Man stämmer upp; dansören flyger
upp till skyn, sväfvar om der en stund
och sänker sig så åler ned till jorden.
»I hvilken tonart spelen I, mine
herrar?» säger han och hejdar ett ögonblick
sin flygt. »Jag tycker, att mitt stycke
tröttar mig mer än vanligt.»
»Vi spela i E-dur.»
»Ah, då är det ju inte underligt!
Var god transponera allegrot och sänk
det en ton; jag kan ej dansa annat än
i D-dur.»
Från Upsala
är denna gång ej mycket att nämna. Hr
Nygrens konsert, som inledde årets
musiktillställningar i vår goda stad, var af
föga musikaliskt intresse.
Konsertgifva-ren, som debuterade för Upsalapubliken
med Peter den stores romans ur sista
akten af »Nordens stjerna», visade sig vara
i besittning af rätt ansenliga röstmedel,
öfver hvilkas vidare beskaffenhet,
utbildning m. m. vi föredraga att icke
uttala oss med anledning af den tydliga
indisposition, hvaraf den stackars
sångaren led. Hans biträden voro doreraot
väl disponerade. Af dem föredrog frk.
Karls o h n med näpen talang några visor,
deraf hon som vanligt måste repetera
Hallströms vid alla konserter hardt när
obligata »Det fins en gosse och han är
min». I Hose Friquets stora scen i
»Vil-lars dragoner» lyckades deremot den snälla
sångerskan icke till alla delar. Det
pikanta allegrettot föredrogs bäst. — Hr
Söderman dokumenterade sig som en
duktig bas-barytonist, men (oaktadt sin
börd) som klen musiker. Hans utförande
af faderns sköna cykel »Värfningen» röjde
betänklig brist på musikalisk intelligens.
Äfven förekom oss hans sångsätt ej nog
frankt och öppet.
På tal om bas-barvtonister erinrar jag
mig hr Ragnar Grevillius och
beklagar min inexaetitude att ha påbördat hr
G. »idel gamla stycken» i st. f. »nästan
idel gamla stycken». Ty vid jetnförolsen
mellan programmen af den senare
konserten och den — som hr G. säger — »föga
besökta» förra, finner jag att hr G. har
rätt.
Men hr G. tycks — underbart att
säga — ha fattat ofvannämnda ödesdigra
ord äfven sålunda, att jag dermed skulle
menat hans konsert utgöras af endast
lians egna nummer, gamla eller icke gamla.
Det lär väl ingenting ha gjort att jag ej
ordat om hr G:s biträden, ty ingen tror
väl att hr G. ensam ger sig till att
hålla konsert, ej heller var hjelpen
något särdeles att tala om. uppriktigt sagdt.
och en kritik af de medhjelpandes
prestationer ville jag undvika af samma skäl
som tycks gjort hr Grevillius så belåten
med dem: enskilda — — —.
10 Februari.
Aticun.
Från Scenen och Konsertsalen
Felir. Stora Teatern.
1. 4:<le Symfonikonserten: Mendelssohn:
Symfoni N:o 4, oj>. 90 (A-dur); Mozart:
Aria ur »Titus»; Wagner: Förspel till
»Tristan och Isolde»; Raff: »Leonora»,
Symfoni N:o 5, op. 177, K-dur).
2,4,6,9,10,14. Det rar en gång—, (
Konungen: hr Bieckströmi.
3,7. Donizetti: Leonora (I^onora, Inez: frk.
Almati, fm W. Strandberg; Alphons«,
Fer-nnndo, Balthasar: hrr Forsten, Odniann,
Strömberg).
5. (iounod: Romeo ocli Julia (Julia, Gertrud,
Stefano: frk. Ek, fru C.
Strandberg, frk. Karlsohn; Romeo,
Capti-let, Lorenzo, Tybalt, Paris,
Mer-eutio, Benvolio, Hertigen: hrr
Od-mann, Lundq vist, Strömberg,
Torss-low, Malmsjö, Forstén, Brödernmn,
Rosén).
13. » Romeo och Julia (Ixtrenzo, Ty-
balt : hrr Sellergren, Rundberg.)
9. (iounod: Faust (fru Engdahl: Margareta).
11. Saloman: Diamantkorset.
Nya Teatern.
2, Hallström: Aristoteles.
4. Offenbach: Herr och fru Denis.
5. Tummeliten.
7. Offenbach: Frihetsbrödema.
9,10,12, 14. Konsertafdelning: den 9-årige
pianisten Joseph Hofmanns uppträdande
(l:a ggn d. ’/t).
Södra Teatern.
1—4, 6, 8—14. v. Heland: Nattlampan. (50:de
ggn “/*)•
5, 7. Jorden rundt på 80 dagar.
Vasa-Teatern.
1—14. Suppé: Fatinitza.
Berns’ Salong.
6:te Sxjmföni-matinén (Valentin:
Festouver-ture; Liszt: Les Préludes, Svmphon.
Dich-tung N:o 3; Saint-Saens: Förspel till
»Le délnge», pianosaker utförda af herr
Reisenauer).
13. 7:de Symfoni-matinén (Schubert: All.
moder. ur H-moll-symfon.; Bizet: Patrie,
ouvert. dramat. Pianosaker utförda af hr
Reisenauer).
Vetenskapsakademien.
11. Fröken Emilia Spångbergs Musiksoaré
(bitr. hrr Lejdström, G. Brink, C. Baeh. Hj.
Kjellberg).
Sedan vi i förra numret anmälde
säsongens första nyhet, »Det var en
gång» —, som endast till en del kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
