Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
35
hans skapelser vittna om nordens friska,
glada och poesirika ande och derigenom
tillhör han ock norden i sin helhet. Vi
kunna derför af fullaste hjerta, då äfven
vi nu bringa honom en hyllning med
anledning af 70-åringens hedersfest,
instämma i de ord hvarmed han ej länge
sedan helsades af Holger Drachmann.
Han er vor stolthed; af vor jord er rundne
Hans förste toner i saa rigt et Væld;
Han er de Andres med — de slægtforbundne;
De står till ham som han til dem i Gjæld.
Hans hjerte til den snevre plet ham fæster.
Hvor vi och »Verden» hedre ham som Mester.
Menuettens öfvergång till
scherzo.
f|i|cherzoformen har i organisk
utveck-ling framgått ur menuetten, som
fordom intog dess plats i den cykliska
sonaten. Denna utveckling — som kan
följas i .losef Haydns stråkqvartetter —
är verkligen så jernn, att det i förstone
synes svårt att finna något utmärkande
skiljetecken mellan de båda formerna.
För att underlätta bemödandet i detta
afseende, vill jag söka uppkasta en om
ock knapphändig historik öfver menuetten.
Från Poitou i Frankrike —
utgångspunkten för den proven^-alska
trubadurdikten och dermed för hela det kristna
Europas konstlyrik — härstammar den
dansart som, idealiserad och omsatt på
tysk botten, en gång skulle drifva de
skönaste alster inom den konst som
framför alla andra är lyrisk. Menuetten var
ursprungligen en folkdans i nämda
provins. Första gången densamma finnes
omtalad inom den högre konstmusiken
är år 1653, då Ludvig XIV i Versailles
dansade menuett med sin mätress, till
musik af Lully. Då man vet att Lully
ofta till sina danser och operakörer
begagnade sig af populära folkmelodier, så
är det icke osannolikt alt man i nämda
menuett har en verklig folkdans framför
sig. 1 livad mån densamma af den kungl.
kapellmästaren blifvit pudrad och insnörd
för att vinna inträde i hofvets salonger,
kan här icke afgöras. Den meddelas här
efter Allg. Musikal. Zeitung, 1805—06,
sid. 767:
W 4 -J3=pi- —t—f— 1—
—T— U. - ’ 3
gr —1- ■1 1 i— « -jjgz . j t t - 1
i J fc=£=!1 –j fjj 1 —1 > •> t • ’ t
•4 - — är ’■ ’
—J -J - J– J—
llpllll
j —i ^+7^1
0 0 -0 0- -0 ø ørt • ’
•V. Ji*;> i
01
1 menuettkompositionens fortgång blef
det snart vanligt att första reprisen skulle
sluta med en kadens i hufvudtonarten
eller den näst beslägtade. För att gifva
musiken mer omvexling, brukade man
med hufvudmelodien förena en andra
melodi af samma rytmiska inrättning, men
vanligen i annan tonart. Medan man då
satte hufvudmelodien blott 2-stämmig och
lät den utföras af 2 violiner, så
betje-nade man sig i den andra melodien af
3-stämmig sats, och så erhöll denna
liksom vidhängda andra menuett namnet
»trio», men äfven »menuetto secondo»
eller »alternativo». Hos fransmännen
utbildades flera arter af menuett, som dock
här icke angå oss, då de skilde sig icke
så mycket i musiken som i dansturerna.
Att man inlade menuetten såsom ett
nummer i den s. k. sviten och partitan
(föregångare till sonaten), var redan i
början af förra århundradet en vanlig
sed. 1 serenatan, som bildar en
öfvergång mellan sviten och sonaten,
förekomma vanligen ett par, tre menuetter, hvad
man ännu återfinner hos Beethoven i
de 2 af honom komponerade serenaderna,
den ’ena för Violin, Alt, Vcell, den andra
för Flöjt, V., A. Redan i 17:de årh.
hade menuetten öfverkommit till Tyskland.
Kring midten af det följande börjar den
upptagas i sonaten och likaså (definitivt
genom Haydn) i qvartetter och symfonier,
der den oftast intog plats mellan den
andra och tredje af de förut vanliga 3
satserna, stundom äfven såsom sista sats af
de 3 (eller 2, som de ock kunde vara).
Det är naturligt, att menuetten, då den
sålunda lyftes från den praktiska
bestämmelsen att beledsaga dansens
rörelser, och idealiserades till en rent estetisk
form, skulle förändra något af sin
ursprungliga gestalt. Faisst nämner (i
»Cä-cilia», band. 25—26) endast några mindre
betydande sonatkomponister, hos hvilka
den verkliga dansmenuetten oförändrad
blef intagen, såsom Mann, Krebs, Timer.
Eljest brukade strax efter menuettens
båda repriser, i likhet med hvad för
andra idealiserade danser, såsom
sarabanden, var brukligt, en »double»
uppställas, d. v. s. en variation af det
föregående, och efter denna kunde följa en
ny sådan o. s. v., ända till 12 stycken.
Vanligare, och till slut en oföränderlig
regel, blef det, att i stället för double
vidfoga en ny menuett af en olika
karakter under namn af trio, såsom nämdt
är. Efter genomspelandet af denna trio
(likaledes i 2 repriser) omtogs dä den
första menuetten »senza replica». ’/**
takten bibehölls, eller utbyttes i några
fall mot V8- Periodbildningen inskränkte
sig icke alltid på 8 takter, utan utsträckte
sig till 12 å 16, senare ännu längre. Med
allt detta bibehöll menuetten från sin
barndom i folkfantasien flera ovärderliga
egenskaper, såsom en enkel grundform,
en klar rytmik, en afrundad
reprisbildning med omedelbara omtagningar, en
melodisk popularitet, och i allmänhet en
oskuld, som satte den i stånd att kunna
trotsa barocksmakens förvillelser och ur
sitt sköte framalstra en afkoinling sådan
som scherzot. Lät vara att menuetten
i vändningar och slutfall antog mycket
af den styfva manierism, af de
snirkelformer som påminna oss om barocken
eller till och med om rococcon; detta
manér var dock mera en påsatt peruk
eller musch än det tillhörde menuettens
väsen eller kunde förderfva detsamma.
Af hvilken lifskraft formen var
mäktig, ser man kanske bäst hos Haydn.
»Han afklädde sin tids menuetter deras
förnäma värdighet, han tog dem på det
sättet som borgarfolket dansade dem. Den
okonstlade glädje och jovialitet, de muntra
upptåg och skämt, hvilka såsom opassande
ej lingo tillträde till de förnämas
salonger, förstod han att bringa till giltighet;
han var outtömlig pä infall,
öfverrask-ningar, qvickheter af alla slag, utan att
dock blifva utsväfvande eller simpel, och
han förstod att bibehålla den behagligt
skämtsamma tonen, fastän behandlingen
af formen, den han åt alla sidor
utvidgade, var i hög grad fint beräknad och
snillrik.» (Jahn). De yttre medel
hvar-igenom Haydn afvann menuetten denna
från den föregående behandlingen
fördelaktigt sig utmärkande karakter, voro bland
annat en förändring i tempo och rytm,
hvarigenom det förra blef snabbare, den
senare mera omvexlande ocb fri. Att
alla dessa företräden icke heller förbisägos
af Mozart, låter tänka sig. Likväl, hvad
den inre karakteren af menuetten
beträffar, så visar Mozart i de flesta af äfven
sina tidigaste instrumentalkompositioner
en mot Haydn olika uppfattning. »Det
äkta Haydnska elementet» — jag lånar
åter Jahns ord —, »det joviala lynnet,
förnöjelsen af öfverraskningar och
gäc-kerier är icke förherskande hos Mozart;
den populära godsintheten har han
bibehållit, men söker att till formen försköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
