Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Viottis bleckfiol.
umjxh’ 1753, under det Viotti uppehöll sig
i Paris, företog han sig en het
sommarafton i sällskap med sin vän Franqois
Marie Langlé, den berömde
kontrapunk-tisten, en promenad till Champs-Elysées;
båda sökte under trädens skuggor hvila
och vederqvickelse efter den tröttande
vandringen i sol och dam. Qvällen inbröt
och Viotti försjönk i sina drömmar, åt
hvilka han till och med i en talrik
so-cieté kunde öfverlemna sig, och Langlé,
sysselsatt med sin opera »Corisander»,
genomgick i hufvudet några partier ur
densamma. Plötsligen väcktes båda ur
sina tankar genom en gäll ton och
riktade sina hufvuden ofrivilligt åt det håll
hvarifrån den hördes. 1 bådas min låg
den frågan: »Hvad kan det vara?» till
dess Viotti slutligen utropade:
»Det kan inte vara någon violin, men
hvad skulle det vara annars?»
»Ja, inte är det någon klarinett», sade
Langlé, »men det är ändå något deråt.»
Det säkraste medlet att förskaffa sig
visshet var att gå åt det håll, hvarifrån
ljudet hördes. Hade ock deras öfvade öra
kunnat misstaga sig, så skulle väl ögat
hjelpa dem till rätta, och komna en
hundra steg fram, fingo de se en halfblind
man med ett brinnande ljus framför sig
huka sig ned. Viotti var först på ort
och ställe.
»Sannerligen en violin», sade han,
»men hvad för någon! af bleck! det var
märkvärdigt, den måste jag ha. Gå till
tiggaren och laga att jag får köpa den.»
»Gerna», svarade Langlé, och i det
han närmade sig den blinde, sade han:
»Hör nu, min vän! vill ni sälja er fiol?»
»Hvarför det?» svarade han; »den här,
soin jag har, gör sin skyldighet, och mera
fordrar jag inte af någon annan.»
»Men ni kan för det pris, som vi bjuda,
köpa er en bättre; framför allt äro vi
nyfikna att veta hvarför er fiol inte är af
samma slag som alla andra.»
»Jaså, ni menar hvarför den är af
bleck? Mitt instruments historia är mycket
enkel, ifall herrarne ha tålamod att höra
på den. — Ser ni, jag har inte alltid
varit blind, jag har också en gång varit
konstnär och en lefnadsglad man, som
spelade på värdshusen och bykrogarne, så
att ingen flicka kunde hålla sig stilla och
många tröga ungersvenuer drogos ifrån
kruset till dansen. Nu är jag gammal,
min syn är fördunklad och hvem vet om
jag ännu vore i lifvet, hade icke den
hederlige gossen Eustache, min brorson,
tagit mig om hand. Visst är han bara en
fattig daglönare, som knappast förtjenar
sitt dagliga bröd, men ändå delade han
med mig hvad han hade, så länge han
kunde få arbete; men med 30 sous i
veckan kan han knappast uppehålla lifvet
på sig sjelf. Ack min Gud!’ — sade
jag till honom — ’om jag ändå bara hade
en fiol; i min ungdom kunde jag spela
fiol, och om jag nu på gatorna och offent-
j liga platser kunde öfva min konst, så skulle
I du få se hur mangen blank slant jag skulle
i draga till huset, och som kunde rädda
oss ifrån nöd.’ — Eustache sade ej ett |
ord, men följande dag märkte jag att han
var mera nedslagen än vanligt, och hörde
honom under natten, då han trodde mig |
sofva, mumla för sig sjelf: ‘Den gamle
girigbuken! Neka mig 6 francs när jag
sätter mitt ord i pant, det är oerhördt!
Men ändå, ändå skall morbror inte ha
bedt mig förgäfves, så sant som jag
heter Eustache!’ Knappt åtta dagar
derefter instälde sig min brorson triumferande
med den här fiolen. ’Hvad tycker du
om denna, morbror? Inte sant, är inte
den rar? Bryt sönder den, hvem som kan:
ja, Eustache har öfverträffat sig sjelf; vet
då att jag sjelf har gjort den här fiolen,
och nu är han din egendom!’ — Eustache
var nämligen bleckslagare, och med sin
mästares tillåtelse hade han begagnat
plåt-affall i verkstaden härtill och nekat sig
ett och annat nödvändigt för att erhålla
tarmsträngar och tagel.
»Min glädje var stor, och Gud har
redan ofta rikligen belönat den hederlige i
gossen för hans godhjertenhet. Tidigt om
morgonen för han mig hit, när han går
till sitt arbete, och hemtar mig sedan när
han går hem. Det har varit dagar, då
inkomsterna inte varit så dåliga, och ofta
håller jag hushållet uppe när det fattas
honom arbete.»
»God;», sade Viotti, »jag ger er tjugu
francs för er fiol, ett pris för hvilket ni
kan få er en bättre i stället; men låt mig
först profva honom!»
Och dermed grep han fiolen ur
gubbens hand. Den märkvärdiga klangen i
fiolen roade honom mycket, han sökte
och fann nya effekter och gaf ej akt på
att en talrik publik, som lockats dit af
de besynnerliga tonerna, börjat oingifva
dem. Det regnade kopparmynt och till
och med silfverslantar i mössan för den
förtjuste gubben, just då Viotti gjorde sig
färdig att räkna upp sina tjugu francs.
»Vänta lite!» sade mannen; »för några
minuter sedan tänkte jag sälja min fiol
till det priset, men jag förstod inte rätt
hvad den var värd då! Nu begär jag
dubbelt så mycket.»
Viotti hade aldrig fått en mera
smickrande komplimang och lät ej bedja sig
länge innan han erlade den begärda
summan. Med sin fiol under armen trängde
han sig fram genom mängden, men han
hade ej hunnit långt förr än han kände
att någon drog honom i rockskörtet. Då
hap vände sig om, stod en handtverkare
framför honom med hatten i hand och
ögonen nedslagna.
»Min herre, man har narrat er att
betala för mycket för den här fiolen, och
om ni tycker om sådana der, så ser ni
här den som tillverkar dem och kan sälja
dem för 6 francs stycket.»
Denne man var ingen annan än
Eu-* stache, som sett köpet afslutas och som,
öfvertygad om sitt geni för
instrumentfabrikationen, hvarom han nu fick full
klarhet, ej ville släppa ur händerna en
affär som tagit en så god början. Men
hans plan misslyckades, alldenstund Viotti
hade alldeles nog af det ena så väl betalda
exemplaret.
Bleck fiolen stannade sedan fortfarande
i Viottis ego, och när han dog i London,
i Mars 1824, inropades det sällsamma
instrumentet af en engelsman för 3
shilling sterling.
-■ 4»
Från Upsala
20 Februari.
I^fosef Hofmanns konsert å Stora
Gillesalen den 16 Februari hölls
inför en talrik, ytterst förvånad publik.
Man reste sig allmänt upp som för en
storhet, då den lille mannen med sin
tvärsäkra uppsyn marscherade ut på
estraden och slog sig ned på pianostolen, der
han jemkade sig hit och dit en stund
först efter vanliga obskyra barns sed och
derefter slog an med sina små
jernfing-rar, som trollade fram starka kompakta
harmonier ur flygeln för att kort
derefter flyga fram luftigt och lätt som ett
par lärkvingar öfver ebenholz och
elfenben. Men det var ej blott den för de
9 åren häpnadsväckande mekaniska
färdigheten som mest frapperade det förtjusta
auditoriet, det var den musikaliska
intelligens och känsla som yppade sig ur
hvar ton af detta underligt brådmogna
pianospel, så att man, efter att ha njutit
deraf en stund med slutna ögon, derefter
hårdt när förvirrad märkte den lilla
gestalten framför instrumentet. Det
tyckes efter allt att döma vara mer än ett
verk af begåfning, undervisning och flit,
detta; det synes vara ett af naturens
genidrag. Men måtte det ej förqväfvas,
förtröttas, utnötas!
Ty det slumrar en framtid i dessa
toner.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
