Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nothöjd, utan ock på konstnärsbanan. —
I »Boccaccio» lemnade detta sällskap
mycket att önska. En fröken Hedlund i
litelrolen öfverraskade^ mindre behagligt
med den trådsmalaste röst man gerna kan
från en scen få höra, de öfriga hade inga
röster alls, så när som på ofvannämda
medlemmar jemte en ung hr
Löwen-stein, förr »betjent« vid kgl. dramat,
teatern, som på Upsala teater framstält
Belamy i Villars dragoner, Lotheringhi i
Boccaccio, med temligen tunn röst, men
icke så oäfvet föredrag. De orkestrala
resurserna vid härvarande teater äro
oftast inskränkta till ett minimum. Vid
operettföreställningar märkes detta, annars
tänker ingen derpå, ty teatern besökes
till s/4-delar af libri studiosi, och de ha
under mellanakterna annat att göra än
sitta qvar inne i salongen och lyssna på
den lilla orkesterns välmenta prestationer,
som verkligen icke heller alltid gå så
flytande — —. Aucun.
Från Scenen och Konsertsalen
Febr. Stora Teatern.
16,18,21. Wagner: Lohengrin.
17, 20. Det var en gång.
23. Adam: Konung för en dag (Zelida, Nemea:
fru W. Strandberg, frk. V. Andersson).
24.26.28. Mozart: Figaros bröllop
(Grefvin-nan, Cherubin, Susanna: frkn. Ek,
Karl-solin, fru Edling; Grefven, Figaro: lin1
Forstén, Janzon).
27. Weber: Oberon (Rezia: fru Östberg).
Nya Teatern.
17. M ozart: Teaterdirektören. —
Konsertaf-deln.: Josef Hofmanns sista uppträdande.
Södra Teatern.
16—20,22,26. Roger, Victor: Josephine och
hennes systrar,
opera-buffa i 3 akter af P.
Ferrier och F. Carré
(Josephine, Benjamine:
frk. Anna Pettersson,
fru Strandberg;
Pha-rao: hr Wagner:
Che-velure: hrWarbergsom
gäst).
24. » (Benjamine: fru Carl-
bäck).
21.23.25.27.28. v. Heland: Nattlampan.
Vasa-Teatern.
15. Suppé: Fatinitza.
19—28. A udran: »Vore jag karl!» (La
dor-meuse éveillée) operett i 3 akt. af Chivot
& Duru.
Vetenskapsakademien.
19. Tor Aulins och Berndt Carlsons 2:a kam-
marmusik-soaré; bitr. lir Rich. Andersson
(Norman: Stråkqvartett, A-moll Op. 65.
— Brahms: Pianoqvartett, F-moU. —
Havdn: Stråkqvartett C-dur).
Berns’ Salong.
20. Arv. Ödmanns och Salom. Smiths Matiné;
bitr. fru Engdahl, frk. Almati, prof.
Hallström.
Musikal. Akademien.
28. Filharmoniska sällskapets 2:a arskonsert
(Josephson: Quando Corpus; Jensen:
Mur-melndes Liiftchen, Friihlingsnacht,
solosånger foredr. af hr Lejdström’; Wagner:
»Dors mon enfant»; Chopin: Mazourke,
solosång af fru Engdahl; Liszt: stycken
ur oratoriet »Die Legende von der heiligen
Elisabeth»),
Å ett annat ställe i detta nummer
ha vi redogjort för hvad nytt man har
att förvänta å vår första scen; af hvad
som nu passerat under senaste veckorna
är endast återupptagandet af »Figaros
bröllop» med herr Forstén såsom grefven
anmärkningsvärdt. Operan hade för öfrigt,
såsom här ofvan ses, sin gamla
rolbesätt-ning. Herr Forstén var, i likhet med
hans Don Juan, en elegant kavaljer och
utförde sitt sångparti med vanlig omsorg
och säkerhet; hans seriösa sångsätt lämpar
sig dock mindre väl för den komiska operan.
Å Nya teatern afslutade Josef
Hof-mann sitt konsert erande den 14 Febr.
under samma entusiasm från åhörarnes
sida som förut. Han vågade denna gång
upptaga täflan med Alfr. Reisenauer
genom att spela Händeis »Tema med
variationer», nyss förut speladt af R. i Berns’
salong, och jemförelsen utföll ingalunda
till 9-åringens nackdel. Mest »underbar»
förefaller han dock i de stora sakerna,
såsom Beethovens C-moll-konsert och
We-ber-Liszt-polonäsen med orkester, der hans i
föredrag är rent mirakulöst så väl hvad
styrka och precision som uppfattning och
smak beträffar.
Södra teaterns sista musiknyhet,
»Josefine och hennes systrar», synes ej ha varit |
någon »fiffig spekulation», i ty att denna
operett efter endast fä gånger
annonserades för »sista gången». Innehållet lär
ha varit nog vågadt till och med för den
glada operettens scen hos oss; vi hunno
ej att taga närmare notis om pjesen
under dess korta lifstid på Södra teaterns
tiljor. Deremot tycks Vasa-teatern ha
fått en kassapjes i Audrans »Vore jag
karl», som der oafbrutet håller sig uppe
qväll efter qväll.
Hrr Aulins och Carlsons 2:a
kammar-musiksoare var ganska talrikt besökt och
väckte rätt mycket intresse. Den
inleddes med Ludv. Normans näst sista arbete,
Stråkqvartett op. 65 A-moll, skrifven några
månader före hans död till minne af hans
allidne barndomsvän Herman Thunman,
och andantet ur densamma utfördes vid
komponistens begrafning af hofkapellets
stråkorkester. Denna qvartett hör
onekligen till Normans bästa arbeten och
vitt-var i alla sina delar om frisk inspiration,
djup känsla och mästerlig formbehandling.
Programmets hufvudnummer utgjordes af
Brahms pianoqvintett, F-moll (op. 34),
hvari hr Rich. Andersson utförde
pianopartiet. Detta verk intager en betydande
rang inom den nya kammarmusiken och
är onekligen högst fängslande genom
originella, ehuru — vid första bekantskapen
åtminstone — stundom bizarra idéer så
väl i anläggning som stämföring. Detta
verk gjorde dock i sin helhet ett
mäktigt intryck och publiken‘syntes vara
allmänt intresserad af bekantskapen. En
Haydn-qvartett i C-dur afslutade soarén. —
1 utförandet af samtliga sakerna visade de
unga konstnärerna mycken säkerhet och
verve. En bättre nyansering med mera
vexlande tonstyrka torde efter längre
sam-spelning komma att höja det nu för
öfrigt goda föredraget.
Att hrr Ödmanns och Smiths
konsert-matiné i Berns’ salong skulle gifvas för
fullt hus kunde man aldrig betvifla. De
så allmänt värderade konsertgifvarne
understöddes också af så goda biträdande
krafter som fru Engdahl och fröken
Almati samt prof. Hallström, hvars utmärkta
ackompagnement alltid utgör en njutning
för sig. Samtliga sångföredragen väckte
det lifligaste bifall och herr Smiths
Me-fisto-serenad ur Berlioz’ Faust måste
bis-seras. I förra numret af denna tidning
redogjordes för konsertens program, som
dock så till vida ändrades, att fröken
Riegos nummer ersattes af en duo ur
Carmen (frk. Almati och hr Smith) samt
duo ur Rigoletto (fru Engdahl och hr
Smith).
Filharmoniska sällskapets 2:a
årskon-sert i Musikal, akademien bevistades af
ett allt för fåtaligt auditorium för att
vara i en hufvudstad, af hvars
musikaliska publik man kunde vänta större
er-känsamhet för en så förtjenstfull
verksamhet, som detta sällskaps och dess
utmärkte ledares. Konserten inleddes med
Josephsons religiöst stämningsrika »Quando
Corpus» för sopransolo, kör och orkester.
I detta soloparti likasom i solosånger af
Wagner och Chopin (Mazurka arrang. af
fru P. Yiardot) och hufvudpartiet i Liszts
»Den heliga Elisabeth» hade sällskapet
erhållit biträde af fru Engdahl, som med
sitt konstnärliga och intagande föredrag
framkallade varmt bifall. Herr Lejdström
sjöng ett par solosånger af Jensen, af
hvilka isynnerhet »Murmelndes Liiftchen»
fängslade intresset genom sin
stämningsfulla poetiska karakter. Herr Rich.
Andersson utförde berömvärdt
ackompagne-mentet till sångerna och pianopartiet i
den lilla orkestern af för öfrigt
stråkinstrument, harpa och orgel, som fick
ersätta den stora orkestern i slutnumret,
Lizsts ofvannämda »Legend». Denna
musik, förut nyligen utförd till tablåerna
vid soaréerna för välgörande ändamål i
Musik, akadem., syntes icke göra något
djupare intryck på aftonens publik. Mest
anslog andra numret, »barnens kör»,
slutkören i »Rosenundret» och den kraftiga
»Korsfararsången», hvars slutstrof »Gott
will es» dock verkade tröttande i sin
enformiga längd. Äfven slutet af »De
fattigas kör» innehöll vackra melodiska
partier. Detta i Wagners storslagna stil
hållna verk, bygdt på ledmotiv af gamla
kyrkosånger och antifonier, lider väl
mye-het af monotoni, af brist på naturlighet
och verklig musikalisk inspiration för att
kunna vinna tycke hos en större
allmänhet. Äfven inom den lärda musikverlden
är värdet hos detta Liszts storverk
mycket ifrågasatt.
Kronprinsen hedrade konserten med
sin närvaro.
En hel Beethovcn hor inom Berlioz;
men han är öfverdfidig ända till
befängdhet. Hans symfonier innebära den mest
utsväfvandc ironi, om hvilken man ännu
hört talas. börne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
