Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Systrarna Clotilde och Adelaide
Milanollo.
behöfva ej gä sä särdeles många j
<cTCo decennier tillbaka för att trätfa på
en tid då fiolstråken i en qvinnas hand
ansågs för henne vara ett mindre
passande vapen till vinnande af ett namn
inom konstverlden och till eröfring af
konsertpublikens bevågenhet. En sådan
spira i handen på »skapelsens drottning»
ansågs henne då föga värdig, och man
tyckte sig finna någonting manhaftigt och
oskönt i det qvinliga violinspelet. Såsom
så många andra fördomar beträffande
qvinnans verksamhet har äfven denna, och
förr än många andra, fått vika för en
ny tids sundare åsigler. Långt ifrän att
finna violinspelet göra intrång på det
qvinliga behaget, se vi det nu i stället
egnadt att höja detsamma, och i det
allmänt bekanta namnet »violinelfvan»
ligger ju ett erkännande af den grace och
tjusningsmakt som kunna förenas med ’
qvinlig konstnärlighet af detta slag.
Likasom vi ega en violinens »konung» i
Joseph Joachim, så ega vi också en vipli- i
nens »drottning» i Wilhelmina Neruda- i
Norman, och före henne minnas vi hland
de första violinartister af det täcka könet,
hvilka med sin grace och sin konst i
förening bragte musikverlden i extas, Maria
Serato, som på femtiotalet första gången
lade vår hufvudstad för sina fötter, samt
de båda systrarna Teresa och Maria
Milanollo, som en tio ar förut väckte så stor
beundran för sitt violinspel. Och alla
dessa hafva redan vid en ålder af
omkring 12—15 år först framträdt på
konsertestraden, — underbarn och underbart
förtrollande. I dessas små fotspår har
sedan vår tid sett framträda en
Tere-sina Tua, en Arma Senkrah, Nettie
Carpenter, Madge Wickhamn elc., och inom
värt eget land har violinstråken med
framstående talang förts af i första
rum-I met Anna Agrell och vidare af Amanda
Mayer, Anna Lang, Martina Johnsson,
Alma Kjellberg.
Namnet Milanollo har pa de sista
åren ännu en gång kommit till heders
på violinkonstens område genom de båda
konstnärinnor, hvilka med denna månads
ingång började konsertera i Berns’ nya
salong, och af hvilka vi här meddela en
porträttgrupp. Det är likväl icke allenast
namnet, utan äfven den nära frändskapen
till det äldre nyss nämnda systerparet
Milanollo, som först dragit
uppmärksamheten åt dessa båda artister, då de för
tvä år sedan gjorde sin första debut i
Frankfurt am Main. De voro då den
äldsta 16, den yngsta 13 år. Säkert
lockade då namnet och nyfikenheten icke
sa få till konsertsalen, men efter
konsertens slut kunde man konstatera att det
nya systerparet Milanollo, det förras
brorsdöttrar, hade tagit dessas konst i arf.
Sedan dess hafva de båda unga, intagande
violinelfvorna låtit höra sig i Berlin,
Leipzig, Wien, Turin, Genua och flerstädes,
innan de besökte norden, och öfverallt
skördat varmaste bifall i synnerhet för sitt
med underbar precision utförda
unisono-spel. Man må höra dem tillsammans i
Paganinis »Perpetuum mobile», i Saintis
»Une nuit de Venise», Godards »Dormez
Mignonne» eller i Beriots Duo concertant,
eller också särskildt fröken Clotilde, den
äldre systern, i Raffs Cavatina, Léonards
»Souvenir de Haydn», Bériots »Tremolo»,
eller den yngre Adelaide i Wieniawskis
Mazurka, Bériots Balletfantasi etc., för att
finna bekräftade de fördelaktiga omdömen
som den utländska kritiken fält öfver
deras konstnärlighet och som kan
sammanfattas i hvad som skrefs efter deras
uppträdande i Frankfurt. »Efter denna
debut» — heter det — »anse vi att de
unga systrarna Milanollos konstnärsrykte
skall utbreda sig lika långt sotn deras
firade namnsystrars. De unga damernas
teknik är förvånansvärd. Här får man
höra hela satser i flageolettoner (»Airs
russes»), drillar i de högsta lägen,
presto-löpningar i dubbel- och trippelgrepp, ar- j
peggier än legato, än i luftigaste staccato;
lika lätt som de öfvervinna Paganinis
fabelaktigt svåra »Perpetuum mobile», lika
smekande är deras konstnärligt dämpade
ton. Den intagande vackra stråkföringen,
tonens klarhet och renhet samt den
högsta säkerhet och smak i utförandet af de
svåraste figurer — allt hänförde till
stormande bifall.»
Det var en ren tillfällighet som gjorde
att dessa unga döttrar af Italia la bella
tingo en konstnärlig uppfostran och
tillfälle att utveckla sin musikaliska talang.
Som barn vankade de omkring på Turins
gator och spelade för att förtjena sitt bröd,
sorglösa och förnöjda underhållande gatans ’
ständigt skiftande publik. En fransk
musiker, Sainti, fick höra dem och fann vid
närmare lyssnande till deras prestationer .,
att hos dem fans mer än vanlig
begåf-ning. Han ansåg det för en hederssak
att sörja för deras utveckling och tillbjöd
dem sin undervisning, som med
tacksamhet mottogs. Snart hade de hunnit före
sin lärmästare och detta gladde honom
så mycket, att han gjorde sig den
uppoffringen att sända dem till konservatoriet i
Paris för att erhålla virtuosmessig
utbildning. Resultatet blef snabbt och utmärkt:
vi hafva nu sjelfva fått tillfälle att
öfver-tyga oss derom, och den kritik som
hit-tills, ehuru knapphändig, varit synliga i
våra tidningar tyckes instämma i de
lof-ord af den utländska, hvilka vi här anfört.
Helt visst skola våra musikvänner icke
försumma att göra bekantskap med det
älskvärda och talangfulla systerparet, som
under denna månad låter höra sig i Berns’
nya salong, der de unga konstnärinnorna
säkert skulle vinna mera uppmärksamhet
å en symfonimatiné än nu under
kafie-sorlet och då de derjemte råkat ut för
oturen att ha till medtäflare nio
svenska flickor i uniform, hvilka med sina
körsånger framkalla en bullrande
hänförelse af en publik hvars patriotiska och
musikaliska känslor öfversvalla så ofta
de framträda pä estraden att föredraga
sina sånger, af hvilka somliga (t. ex.
deras polkor och polskor) stå ganska lågt
på konstskalan men väcka oerhördt jubel.
Önskligt vore ock om man på någon
särskild konsert eller symfonimatiné finge
tillfälle *att höra de unga
konstnärinnorna, som redan vunnit ganska stora
sympatier hos oss, liksom annorstädes.
–––––––––«+––
Tvenne musikreformatorer.
2.
Joseph Haydn.
J^aydn är fader till den musikaliska
humorn och han är tillika
grundläggaren till vår nuvarande orkester
liksom till den moderna
instrumenteringen, som man kan leda tillbaka ända
till honom. Före honom finna vi
visserligen en omedveten musikalisk humor
och kunna i detta afseende exempelvis
erinra om: hos Bach hans fuga öfver
Cornetta di Postiglione, målandet af
hanegället i »Mattheuspassionen», hos
Hän-del den lustigt tecknade bilden af
Poli-femo i »Acis och Galatea» och den
präktiga, humoristiskt hållna kören i »Israel»:
’Och der kommo otaliga flugor och
stingande myggor’, men hos Haydn utgör
humorn ett af de mest karakteristiska
dragen i hans väsen. Hans humor är den
renaste och mest rörande, är denna
själen frigörande och smärtan öfvervinnande
och förklarande, om hvilken skalden
säger att den ler med ena ögat under det
den gråter med det anda. I fråga om
instrumentalmusiken har han inlagt stor
förtjenst derigenom att han
individualiserat orkesterinstrumenten och låtit dem
hvar för sig föra sin egen talan. Det är
ej blott toner och ackorder vi höra i hans
symfonier, utan lefvande väsen af olika
karakter och temperament som i dem
konversera. Han är den förste af de gamle
store mästarne som i sin orkester ej
uteslutande använder genomförda
stämmor, utan också fyllnadsslämmor och
särskilda grupper af instrumentel’, och
derför äfven opererar med större tonmassor
likasom med tonfärger af mångfaldiga
blandningar, hvarigenom han höjer
orkesterns så väl qvantitativa som qvalitativa
verkan och mångfaldigar denna utan gräns.
Emellertid kan ej nekas att Haydn i
sist-nämda hänseende har Mozart att tacka
för ganska mycket. Vanligen ärar man
i komponisten till »Årstiderna» den äldre
af de båda mästarne, under det dock,
särskildt om vi tänka på Haydns båda
storverk »Skapelsen» och »Årstiderna»,
förhållandet är omvändt, i det han 18 år
öfverlefde Mozart och just under denna
sin sista lefnadstid skref sä väl
»Skapelsen» och »Årstiderna» som flere af sina
mest betydande saker på symfoniens och
kammarmusikens områden. I dessa sina
verk se vi t. ex. vår mästare inrymma
ät klarinetten samma ställning som
Mozart förut tilldelat denna inom
träinstrumentens grupp, likaledes använda
sordinen i stråkorkestern mer än förr och
äfven framkalla rikare tonfärger och
stämningar så väl i fråga om instrumenter som
det sjungna textordet. På tonmåleriets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
