Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lön steg härunder från 400 gulden
årligen till 700. 1,000 och 1.400 gulden
(sedan utgörande lika stor pension), hvilka
summor med då rådande högre
penninge-värde småningom tillförsäkrade honom en
hekvmmerfri ekonomisk ställning, helst som
han derjemte hade fri bostad och andra
förmaner. För tondikt aren skulle dessa
lyckliga omständigheter hlifvn
betydelsefulla i än högre mening. De beredde
honom icke blott fullkomlig ledighet att
tillfredsställa det hös honom inneboende
begäret till skapareverksamhet och stälde
honom i spetsen för en skara dugliga
och honom troget tillgifna musiker, som
endast väntade på att i lefvande toner
framställa allt hvad hans penna bragte i
dagen, utan förlänade också genom det
nästan ideala förhållande, hvari han slod
till sin furstlige herre, genom den härliga
natur som omgaf honom, genom den
landtliga stillhet och frid han njöt på den
furstliga familjens gods eller i den lilla
stad, der den stundom residerade, denna
glada, lugnt kontemplativa sinnesstämning,
hvarur de förnämsta verk inom all konst
framgått.
Kort före tillträdet till sin nya
befattning (hösten 1760) hade Haydn gift
sig med äldsta dottern till perukmakaren
Keller, sedan dennas yngre syster, som
egentligen var föremålet för den unge
musikerns kärlek, föredrog att taga slöjan
och gå i kloster. Flickans far, som ej
ville släppa en förhoppningsfull måg ur
händerna, lär i förlitan pä Haydns
godmodighet ha öfvertalat honom att bjuda
sin hand åt den äldre dottern, ehuru han
för henne icke alls hyste någon ömmare
böjelse. Under sådana omständigheter
kan det nästan betraktas som en lycka
för Haydn att hans hustrus trätlystna,
elaka och bigotta karakter genast i
början framträdde så starkt, att han uppgaf
allt hopp om framtida förbättring. Ty
om hon än i nära fyrtio år förbittrade
hans lif, så förblef dock Haydns
förhållande till henne så resigneradt och
plikttroget, att hans i tonernas rike
existerande inre verld liksom hela hans
sinnesriktning slutligen alls icke berördes af
hans husliga förhållanden, så mycket
mindre då begge makarne under sista åren
äfven i yttre hänseende lefde skilda från
hvarandra. (Forts.)
Napoleon och Rossini. På en
konsert i konservatoriet erfor Napoleon III
att Rossini också var närvarande och
skickade genast efter honom. Kammarherren
återvände ensam, då maéstron omöjligt
kunde presentera sig i öfverrock. »Han
skall komina sä som han går och står»,
förklarade Napoleon och skickade
kammarherren än en gång till Rossini. Slutligen
visade sig Italiens Mozart och började en
lång rad af ursäkter för sin toalett. »Men,
käre maestro», afbröt honom Napoleon,
»inte värdt att tala så mycket om det
der. Bland sonveräner ges det
ingen etikett.»
Ur O. Lindblads sjelfbiografi.*
I.
•R mollerlid öfvade jag mig i musik, lärde
’ösF* noterna och deltog snart i diskant
-öfningarna.
En vinterafton gick jag förbi ett hus,
hvarifrån musik och sång hördes. Der
bodde en musikdirektör Lieber Smidt, som
för tillfället hade en kollation hos sig. j
Jag stannade och lyssnade till ljuden, tills
jag var nästan alldeles genomfrusen.
Jag beredde mig tillfälle att få se
instrumentet hvarpå han spelade; det var
en gitarr, ett pä den tiden ovanligt
in-’ strument, och föresatte mig att under
mel-lanterminen sjelf förfärdiga mig ett sådant, j
l Detta skedde också. Jag snickrade och
hyflade tills allt var färdigt till
samman-limning. Af otålighet att snart få det
torrt lade jag pjesen in i bagarugnen; men
der var olyckligtvis för varmt.
Instrumentet förkolnade. O ve! ve! — sorg
i och bedröfvelse!
På gymnasium hade jag 2:ne
kamrater, Josua Meurling och Christiernin,
som också voro entusiaster för musik och
säng. Vi sammanträdde vanligen 2:ne
gånger i veckan och sjöngo efter gehör
visor, sådana som t. ex. »Du med
trängtande rop», »Hulda Rosa» etc., och
försökte få dem trestäminiga. Äfven petade
vi samman trior för violin, flöjt och
violoncell. Baron Rappe, som då skulle
bli Tegnérs svärson, lick höra oss och
bjöd oss hem till sig. Han var en
mycket musikalisk man, egde stort
nethilio-tek. var virtuos på flöjt och begåfvad med
en ovanligt vacker basröst. Med honom
lingo vi sjunga qvartetter, och han tog
oss ofta upp med sig till biskopsgården, \
der vi sjöngo för Tegnér, som deraf var
särdeles road och blef oss mycket
bevågen.
I Lund blefvo vi snart observerade
och kallades det »musikaliska
klöfverhla-det». Der fans dä ingen ordnad sång,
lika litet som i Upsala. På det senare
stället fäns likväl en Geijer, som skref
sin »Kolaregosse». Hjertats och
känslans språk uttalades af honom. Det var
ej tyskt marktschreierei. »Stilla skuggor
bredde sig ljuft i qväilen.» HæfTner satte
våra folkmelodier i 4-stämmig kör och
gjorde dem oigenkänliga; man förstod ej
hans så kallade grekiska tonarter, man
i ville ha svenska och man lyckades få det
genom Geijer, Grusell och A. F. Lindblad, j
Sången blef ej längre äppletysk. Snart
borttvättade den svenska sånggudinnan det
utländska sminket som vanprydde dess kin- J
der. Hon blef frisk och naturlig och sjöng
toner ur egen barm, som var rik och
varm. Snart lyfte hon sina vingar och
flög omkring i den bildade verlden. Dess
representant blef Jenny Lind för Sverige
* Ett liittills endast delvis offentliggjort
manuskript, hvarur vi lyckats få taga (lera
afskrifter. Vi börja våra utdrag med L:s studietid i :
Vexiö, dit han kom 1810 vid tio års ålder, samt
i Lund, der han 1829 blef student. — De
nedan närnda diskantöfningame afse öfningar i ett
musiksallskap kal ladt »Diskanten.»
och Ole Bull för Norge m. 11. sängfoglar,
som med mer eller mindre lycka klöf
näbb och gladde det musikaliska sinnet,
hvar något sådant fans; ja till och med
det vilda Amerika måste lyda de svenska
»toners tvång».
Rikets andra universitet, Lund, hade
ej vilja eller råd till att uppmuntra
tonkonsten. Det lefde af latinska glosor,
dogmatiska grubblerier och filosofiskt
nonsens ända till dess förstoppning infann
sig och man måste purgera. Lärarnes
åsigt var i allmänhet: det är bättre kunna
prata latin (som en papegoja), läsa de
klassiske auktorerna på grundspråket, än slösa
bort sin tid med att göra bekantskap med
en Haydns, Mozarts, Beethovens
skapelser, ty sådane höra till servum pecus.
Bättre är studera Kant, Fichte, Schelling,
Hegel etc. till dess man sjelf icke vet om
»man är eller icke är»; men säkert är,
alt då en Mozarts snille med sina toner
talar till en mensklighet, så måste den
erfara att den »är» och ingen filosof kan
bortresonera dess »varande».
Likväl hade Lund, oaktadt illa lottadi.
en ständigt återkommande ungdom.
Lun-dagård fick hvarje vår åter sina foglar,
som i trädens toppar eller i skuggan deraf
sjöngo sina ungdomsfriska, lifliga visor.
Dammet från de akademiska folianterna
blåste bort då »vårvindarne susade».
Det musikaliska elementet
representerades af en »kapelldirektör utan geliör».
Han var för öfrigt en mycket beskedlig
man. Var stor liatare af punsch och
toddy och tyckte bäst om vattensoppa
och drummelbas. Man berättar att den
lille mannen en gång hade den olyckan
att falla ner i sitt. eget basfiolsfodral, och
en smed med sin dyrk måste rädda
honom ur den fatala arresten.
En vacker vårmorgon stack solen fram
och sken genom rutan på en student, som
pluggade ined sin Cicero och Lindfors’
an-liqviteter, han sprang upp och fann snart
att »Vintern rasat ut bland våra fjällar».
Snart lyssnade man begärligt till den nya
sången, blef af vederbörande perukstockar
kriticerad; men det hjelpte ej; man kunde
ej förekomma att »vintern rasat» och att
sängen klingade gladt från Lundagård.
Snart var man »glad såsom fogeln i
morgonstunden». Detta var ju intet annat än
en påminnelse: »nu är våren kommen»;
hvarför skulle du tiga då alla himmelens
foglar sjunga?
Vid det första studenttåget till
Köpenhamn åtföljde äfven en af mig ordnad
mindre sångkör, som gjorde ett oerhördt
uppseende; snart blef äfven der lif i
sången till följd af den Lundensiska
påtryckningen.
Omkring år 1832 bosatte sig i Lund
en konsertmästare Lundholm, som gaf
soaréer och lektioner i violin, piano,
violoncell och bildade snart flere goda elever.
Han var en utmärkt instruktör och
arbetade sjelf ifrigt med Paganinis och
Lipin-skis etuder och konserter, fast utan
särdeles framgång för virtuositeten. Hos
honom bodde jag sedermera 3:ne år, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
