Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musiken sade på gamla dagar till sin vän
Griesinger: »Jag vet det, att Gud gifvit
mig en god lott och jag erkänner det
ined tacksamhet; jag tror mig också ha
gjort min skyldighet och varit verlden till
nytta ined mitt arbete; må nu andra göra
det bättre.» Lika mycken betydelse som
det ligger deri, att en man med Haydns
stränga samvetsgrannhet och höga
pligt-känsla sjelf bekänner att han gjort sin
»skyldighet» i detta lifvet, lika mycken
blygsamhet ligger ock i ett sådant yttrande af
»Skapelsens» och »Årstidernas» sångare,
för hvars vidsträckta och välsignelserika
inflytande ett sådant yttrande är ett allt
för svagt uttryck. Att Haydn med sin
musik gjort sig förstådd och älskad, derom
vittnade hans erfarenhet mer än
egenkärleken, och på en sådan erfarenhet kunde
den snillrike mästaren grunda det svar
han före sin första resa till England gaf
ät Mozart, som var orolig för sin gamle
vän vid delta tillfälle. Skaparen af »Don
Juan» yttrade då helt beklämd: »Pappa!
Ni passar ieke för den stora verlden, och
är för litet hemma i språken.» Leende
svarade honom Haydn: »Ja, men mitt
språk förstår hela verlden!»
Något om vår kör- och
qvartett-sang.*
(Med anledning af Stockholms Allmänna
Sångförenings 25-ärs-jubileum).
§§örtiensten af att hafva låtit den
fyr-v;ö stämmiga manssången nedtränga i
samhällets djupare lager tillkommer främst
d:r A. Jahnke. Född i Greifswald är 1821,
kom han på fyrtiotalet öfver till Sverige,
hvarest han vann anställning som lärare
vid tyska nationallyceuin i Stockholm.
Utrustad med goda musikaliska både anlag
och studier, insåg han snart att i en stad
af vår hufvudstads betydenhet en allmän
sångförening borde kunna åstadkommas;
än mer, att en sådan förening hade en
vigtig uppgift att fylla som populärt
bildningsmedel och såsom den utan tvifvel
verksammaste faktorn vid utjeumandet af
den klass- och ständsskilnad, som i Sverige
kanske mer än annorstädes inrotat sig.
Att Jahnké skulle möta svårigheter af
mänga slag, innan han lyckades
genom-drifva sitt syfte, det stod ej till att undgå
och derpå höll han sig äfven beredd.
Emot liknöjdheten, mången gång
misstänksamheten hos dem, för hvilka han
bestämt sig att offra sitt lönlösa arbete,
och snobberiet, ja hånet hos sådane, som
stödde sina anspråk att räknas bland
bil-dadt folk hufvudsakligen på mer eller
mindre lyckade försök att genom förnäma
later och öfversitteri imponera på »massan»,
hade han ej mer än ett vapen, men ett
som aldrig vardt slött: sin okulliga
viljekraft. Tack vare denna viste han
undan-rödja alla hinder; och då han med
öfver-tygelsens värme bekämpade fördomen, var
han, trots den främmande brytningen i
språket, vältalig. Det öfver all förväntan
* Ur ett oss benäget lemnadt manuskript
till en större afhandling.
lysande resultatet af hans undervisning
slog hela verlden med förvåning. Ty
Jahnkes metod att inöfva, hans förmåga
att hastigt och säkert bibringa äfven den
i musikaliskt hänseénde helt och hållet
olärde erforderlig kunskap, är något så
egendomligt, så säreget, att man, för att
rätt fatta ej endast huru mycket, utan
äfven med hvilken framgång han arbetade,
bör hafva sett och hört honom undervisa
i sång.
Ett talande bevis på huru långt
folksångföreningen under Jahnkes
anförareskap hunnit voro de sångaregrupper, som,
hufvudsakligen uttagna ur dess led
under benämningarna natur- och
national-sångare, gjorde triumftåg genom de
nordiska länderna och jemväl i Tyskland
och England uppträdde och skördade
bifall. Den som minnes huru de anförda
af Jahnke sjöngo: den precision, den
utomordentligt jernna, må bända väl
mycket på effekt anlagda nyanseringen i
deras sång och de friska, klangfulla rösterna
— exempelvis förste-tenoren Ströms
utförande af »Qvinnans lof», på sin tid en
favoritmelodi som lefde på allas läppar —,
lian minnes äfven med hvilken undran
man sporde, att dessa sångare kort tid
förut hade egnat sig uteslutande åt
kroppsarbetet, och då icke haft någon aning om
att de med sin sång skulle väcka
uppseende öfver allt, hvart de styrde färden.
Jahnke var nämligen mannen med den
rätta ofelbara musikaliska slagrutan; då
han fann att der var något alt göra af
en person hvad röst och öra beträffar,
betydde det litet för honom att denna
var helt och hållet oöfvad i musik och
utan den emottaglighet i öfrigt, som en
vårdad uppfostran medför; han skulle
bildas till sångare, i den mån och efter den
måttstock, som qvartettsången betingar.
Det ligger utanför planen för dessa
uppsatser att framställa anledningarna til i
ifrågavarande sångaregruppers sprängning,
af hvilka den senaste under benämningen de
svenska qvartettsångarne, i dess
ursprungliga uppsättning: Lutteman, Hafgren,
Koster, Ellberg och Ryberg, onekligen tog
priset. Men betecknande är det, och
gemensamt för dem alla, att så snart Jahnke
af ett eller annat skäl lemnat dem,
sången så småningom mattade af: ingen af
dem som öfvertogo ledningen förmådde
ersätta honom. Jahnkes tjuguman-starka
s. k. aruerikakör, afsedd alt på andra
sidan verldshafvet göra svensk sång känd,
strandade som man torde erinra sig i följd
af impressarions lättsinne eller ekonomiska
missöde; denna kör var, äfven han, ett
ojäf-aktigt vittnesbörd om Jahnkes talang och
outslitliga arbetslust i den populära
sångens tjenst. Ehuru ej direkt hörande till
ämnet för dessa uppsatser, torde jag dock
ej böra med tystnad förbigå, att Jahnke
dessutom bildat dels en <|vartett för
blandade röster (sopran, alt, tenor och bas),
dels ett par fruntimmersqvartetter, hvilka
samtliga bidragit till den svenska sångens
Sällskapet Par Brikol stiftades, som
det torde vara bekant, af Bellman och
Kexel. Bellman var det nybildade
sällskapets förste ordensskald. Man
behöf-ver ej höra mer för att veta, att i detta
sällskap sången alltid skulle komma till
heders. Det var väl länge endast
solosången och duetten som idkades inom
sällskapet; den fyrstämmiga manssången
var ännu ej känd. Sedan
studentsångföreningen i Upsala bildats, dröjde det
väl ej länge innan en sångkör uppstod
vid Stockholms »P. B»-loge. Till
hufvud-staden samlas ju en mängd af den
akademiska ungdomen efter afslutade studier.
Stockholms embetsverk, konstanstalter och
praktiska näringar lemna en hel legion
af de unge männen en mer eller mindre
trägen sysselsättning, att ej tala om den
magnetiska dragningskraft, som dess friskt
pulserande lif i allmänhet utöfvar. Det
är bland dessa unge embetsmän,
konstnärer m. 11. som ordenssällskapen, särskildt
P. B., företrädesvis rekryteras. Tydligt
är det derför också, att den kärlek till
qvartettsång, som i Upsala väckts hos
dem, medföljer dem till Stockholm, der
ett nästan lika rikt fält i detta hänseende
fins att bearbeta som i lärdomsstaden.
Den som skicklig embetsinan och för
sina sällskapstalanger lika högt uppburne
presidenten Per Westerstrand, som under
en följd af år var ordens stormästare,
verkade ofantligt mycket för P. B.-sångkörens
höjande. Tack vare hans inflytande vanns
för orden, bland andre, den lyriska
scenens alla nianlige konstnärer, hvilka
naturligtvis skulle ge kören både lyftning
och färg. Det var i P. B. som det första
— erkännom det svaga — försöket
gjordes att få Belhnans sånger satta för
fyr-stämmig behandling. Den som först
arrangerade dessa sånger för mansqvartett
var Grönhamn, en flitig arbetare i
musikens tjenst. Många hafva sedan dess
försökt sig å samma fält och med
betydligt större framgång — jag erinrar
särskildt om det verkligen geniala sätt hvarpå
några af dessa sånger arrangerats af
Kjer-ulf. Man har som vandalism stämplat
denna »qvartettiseringsmani» af
bellmans-sånger —, och att åtskilliga af dessa
odödliga skapelser vanstälts i den fyrstämmiga
behandlingen låter ej förneka sig, lika litet
som att en stor del af dem helt och
hållet förlorar sin karaktär genom en sådan
behandling. Men det lins tillräckligt många
af dessa sånger qvar, som mycket väl
lämpa sig för qvartetten, för att man ej
behöfver instämma i den allmänna
för-kastelsedom öfver bellmanssångernas
arrangering’för mansröster, som uttalats af
personer, hvilka af de enskilda låt vara
talrika misstagen lorledts till att fördöma
hela systemet. Eller hvad kan äfven den
mest granntyckte estetiske granskare hafva
att anmärka mot att man sjunger: »Hvila
vid denna källa», »Liksom en herdinna
hög-tidsklädd», »Hvem är som ej vår broder
mins» m. fl. fyrstämmigt, att nu ej tala
om »Joakim uti Babylon», som i Kjerulfs
glänsande sättning fått ett tillskott af
humor af den art, att äfven den mest trumpne
måste skratta då han hör sången i detta
arrangemang föredragen? Den fyrstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
