Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft egna sig åt de båda omfångsrikaste
och mest betydande verk, för livilka
verl-den har att tacka honom.
Dessa äro, som bekant, oratorierna
»Skapelsen» ocb »Årstiderna», af
livilka det förra utfördes för första gången
i Wien d. 19 Mars 1799,* det senare d.
24 April 1809 och med en i den
österrikiska hufvudstaden nästan exempellös
framgång. Att Haydn vid så hög ålder
hade förmåga att fullända ett par sådana
storverk kan till god del förklaras af den
sjelfkänsla och det lefnadsmod, som de
engelska resorna och triumferna ingöto
hos den gamle mästaren. Ej blott lians
egna landsmän hade genom England först
lärt känna hvilken stor man de egde
ibland sig — kejsar Joseph II skall ha
yttrat att utlandet först förvissat honom
om »hvilken tonheros som var borgare i
lians stater» —, utan den i grund och
botten blygsamme Haydn sjelf, hvars hela
verld hittills så godt som inskränkt sig
till en liten afskild vrå i nedra Österrike,
hade nu erfarit vidden af sitt inflytande,
såsom män finner af hans yttrande: »Jag
bar först från England blifvit berömd i
Tyskland.»
Från 1797 härflyter mästarens
välbekanta sång »Gott erbalte Franz der
Kajser», som blef österrikisk folksång och
äfven förekommer såsom tema med
variationer till ett andante i en af hans
skönaste qvartetter. — Ju mer hans rykte
spred sig, ju flere utmärkelser föllo
naturligtvis på hans lott. Musikaliska
akademien i Stockholm utnämde honom 1798,
den i Amsterdam 1801 till sin medlem;
liknande hedersdiplom sändes honom af
d. 5 Nivose och d. 7 Messidor åren X
och XIII frän Institut national des
Sciences et des arts samt Conservatoire de
Musique i Paris. Der läto också
konstnärerna vid stora operan öfver honom
slå en medalj, som med en smickrande
skrifvelse öfversändes till honom.
Detsamma skedde 1808 genom
philharmo-niska sällskapet i Petersburg. Ännu större
utmärkelser väntade honom i hans eget
fädernesland.
Magistraten i Wien förlänade honom
sålunda 1808, till erkänsamhet för de
betydliga summor hans konserter till
förmån för stadens fattige inbringat, den
stora borgerliga guldmedaljen samt valde
honom derjemte året derpå till
heders-borgare, och d. 27 Mars 1808 fick den
ålderstigne mästaren äfven upplefva en
hyllning, som endast at få konstnärer
skänkes af deras samtid. Till firandet
af lians 76:te födelsedag hade Wiens adel
och konstvänner nämde dag föranstaltat
uppförandet af »Skapelsen» under Salieris
anförande, och när då fader Haydn
anlände till konserten och i bärstol infördes
i salongen, ledsagad af furstar och
förnäme herrar samt konstnärer sådane som
Beethoven och Hummel, reste sig
vörd-nadsfullt alla de närvarande, och bland
damerna, som fruktade att den silfverhårige
*J Svensk Musiktidning 1881 N:o 8 finnes
infbrdt ett faesimile af programmet till
»Skapelsens» första uppförande.
gamle mästarens helsa kunde lida af kylan
i salen, togo somliga af sig sina dyrbara [
schalar och lindade om mästarens fötter.
Vid detta tillfälle lär Haydn vid det
berömda stället i oratoriet: »Och det vardt
ljus» hafva utropat: »Icke jag, en Högre
har gjort detta.»
Redan året derpå, under fransmännens
inträngande i Wien, skildes Haydn från
detta lifvet. Åtskilliga kanonskott, livilka
plötsligen afskötos i närheten af lians bus,
lära genom den skrämsel de förorsakade
den garnle ha påskyndat hans död, som
inträffade d. 31 Maj 1809.
Bland de tonskapelser vi ega af Haydn,
fadern till symfonien i dennas nuvarande
form, måste lians symfoniska verk i första
rummet taga vårt intresse i anspråk.
Haydn skall efter ett meddelande af
Wurzbach hafva skrifvit 118 symfonier,
hvilket antal emellertid torde vara för
ringa, alldenstund Franz Wiillner, som
länge forskat rörande Havdns symfonier,
redan kommit till talet 157. Af denna
för musikverk med sådant omfång oer- I
hörda mängd kan man dock endast anse
omkring 18 vara till idérikedom och form
så framstående, att de kunna försvara
sin plats vid sidan af eller nära intill
Mozarts bästa ocb Beethovens. Antalet
är i alla fall ganska betydigt, då vi tänka
på att Beethoven endast skrifvit 9 och
att Mozarts med dessa Haydns jemngoda
symfonier icke äro flere än Beethovens. —
Då Haydns nyss nämda symfonier af första
ordningen icke hafva någon allmänt
erkänd numrering eller opustal, såsom
Beethovens, och vissa tonarter (t. ex. D-dur,
Ess-dur, (i-dur) återfinnas flere gånger
bland dem, är det svårt att genom en
kortare beteckning skilja dem åt. Detta
bar försökts med tillhjelp af vissa binamn,
som under tidernas lopp vare sig genom
mästaren sjelf eller genom andra bildats
och mera allmänt blifvit antagna. På
samma sätt har Mozarts stora
»Jupiter»-symfoni i G-dur fält sitt namn, under
det Beethoven sjelf döpte två af sina
symfonier den ena till Eroican, den
andra till Pastoral-symfonien. Af Haydns
stora symfonier torde endast »La reine»
(B-dur) och »Sinfonie militaire» hafva
erhållit sina namn af komponisten sjelf.
Till de genom tradition uppkomna
namnen kunna vi räkna: »Ess-dur-symfo-
nien ined pukhvirfveln», »G-dur-symfonien
med pukslaget» stundom kallad »La
surprise» och »Oxfordsymfenien». — Äfven
hos symfonier af äldre datum än dessa
påträffas dylika beteckningar, såsom: »Le
matin», »Afskedssymfoni», »II Distratto»,
»La chasse», »Lamentatione», »Maria
The-resia», »La Passione», »Skolmästaren»,
»Eldsymfonien», »Laudon», »L’ours» och
»La poule» samt »Barnsymfonien» (denna
för 7 barninstrument, 2 violer och bas).
Dessa beteckningar äro emellertid ej
tillräckliga för alt gifva musikverlden en klar
och tydlig öfversigt af Haydns symfonier,
livilka också utkommit i åtskilliga
partiturupplagor med olika nummer äfvensom
1 olika numrerade pianoarrangementer för
2 och 4 händer. Möjligen skall K. T.
Pohls stora Haydn-biografi (1 Band. utk.
1875) kunna bringa någon reda häri,
eller kunna vi hoppas att af Breitkopf et
Härtel eller någon annan större
förlagsfirma ändtligen erhålla en normalupplaga
af Haydns verk.
Lika väldig nyskapare som Haydn är
på symfoniens område, lika stor är han
på sträkqvartettens, som har honom alt
tacka för sin ända till Mendelssohn och
Schumann rådande stil och organiska form,
sin utbildning till en egen art af
kammarmusik. Först och främst härrör från
Haydn bestämningen att stråkqvartetten
liksom symfonien och sonaten skall bestå
af de fyra bekanta satserna; dertill
åda-galade han i sina qvartetter så livad
innehåll som form beträffar, en sådan
outtömlig mångsidighet och
uppfinningsförmåga, att den ena ej är lik den andra,
alla karakteriserade af djup känsla i
förening med manligt allvar eller sprittande
humor. Och dock är antalet af dem icke
ringa, ty Haydn har skrifvit ej mindre än
83 sådana.
Hela summan af de musikverk som
flutit ur Haydns penna lär uppgå till
1,178, enligt andra till 1,407. Utom de
redan omtalade symfonierna och
qvartel-ternahar lian skrifvit, efter hvad vi känna,
66 klaversonater, 5 oratorier, 42 »tyska
och engelska sånger» (ej att förblanda,
med de skotska), 40 kanons, 13 så väl
3-som 4-stämmiga sånger, 5 tyska
marionettoperor (för dockteatern i Esterhazv),
14 italienska sånger, 163 stycken för
»baryton», lians furstes älsklingsinstrument *,
47 divertiment och trior, 15 konserter
för åtskilliga irtstuinent, 15 messor, 15
andra kyrkosaker och 400 särskilda
menuetter och valser. Bland Haydns större
vokalverk med orkester hafva vi att nämna
följande operor och operetter: »Acide»
(1762), »Lo Speciale» (1768), »Le
Pe-scatrici» (1770), »Philemon und Baucis»
(1773), »L incontro improviso» (1775), »II
mondo della Luna» (1777), »Dido» (1778,
hvars musik är förkommen), »La fedelltå
premiata» (1780), »Armida» (1784) och
»La vera constanza», denna senare
skrif-ven för teatern i Wien, de andra endast
för att uppföras i Eisenstadt eller pä den
esterhazyska privatlealern. Elt oratorium,
»II rotorno di Tobia», må äfven
omnämnas.
Bland Haydns lärjungar äro, utom
Beethoven, de märkligaste lonsällarne
Pleyel och Neukomm. — Grefve Harraeh
lät redan under mästarens lifslid 1793
uppresa en minnesvård till hans ära uti
sin park vid Rohrau, och hans
grafbe-prydes äfven med ett honom värdigt
monument.
Fadern till den moderna instrumental-
* Baryton (Viola (le Banlona) stoil närmast
Viola di Gamba eller vår violoncell, men hade
bredare gripbräde och 5—7 tarmsträngar, som
spelades med stråken, samt lägre än dessa 8—
18 (t. o. m. 27) metallsträngar, livilka ljödo med
vid spelandet eller bragtes till att ljuda genom
venstr.i handens tumme eller den högras
lillfinger. För halftonernas frambringande funnos 9
band. Instrumentet hade en mild, melankolisk
klangfärg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
