Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytta, figurerar i musikhistoriska
framställningar merendels också såsom en
betydande, och, livad som är än
obegripligare, såsom en tysk komponist. Nu
efter den stora Bayreuth-mästarens död
tillhör det kritiken att utöfva rättvisa, och
denna ligger uti att beteckna hvilken djup
klyfta som ligger emellan komponisten
Wagner och komponisten Liszt såsom
sådan. Wagner är en tysk mästare;
Liszt har såsom skapande konstnär aldrig
kommit längre än till experimentet och
är ingenting mindre än tysk. Han har
gjort Wagner mycken skada, han har
hämmat många af hans mest betydande
planer i deras lugna utveckling, så att
städse till en början från partigängare och
sedan naturligtvis också från motståndarne
hela den s. k. ’nytyska’ agitationen
kastade sig öfver honom; och han har sä
mycket mera hämmat honom, som Wagner
af lätt begripliga skäl ej kunde energiskt
afkasta denna hörda. Den som
fördomsfritt analyserar Wagners öppna bref: »Om
Franz’s Liszt’s symfoniska tondikter» måste
förvånas då han ser den annars så
spetsiga och beviskraftiga pennan här
mödosamt upprada några föga fruktbara
argumenter; man märker att den skrifvande
icke var — och detta var enda gången
i sitt lif — fullt och innerligt öfvertygad
om riktigheten af det han förfäktade.
Hvad blef nu följden häraf? Jo,
Wagner, musikdramats nyskapare, blef genom
välvillig förmedling af också-wagnerianer
stäld vid sidan af Franz Liszt såsom
regenerator af den symfoniska och kyrkliga
musiken. På Liszt hängde sig nu vidare
det oundgängliga aggregatet af den
pia-nistiska frälsningsarméen och hela
trossen af »verldssmärte»-komponister i
duo-des-format, hvilka å sin sida missförstodo
Liszt lika mycket som Liszt missförstått
Schubert och Beethoven. Så måste då
den likaledes med etiketten ’nvtysk’
för-sedde Wagner äfven taga på sig det odium,
som Lisztianerna med fog och rätt
åsamkat sig.
Det faller sig visserligen litet svårt att
uppställa en parallel mellan den som var
född dramatiker och den som i det icke
dramatiska ville vara dramatisk, men om
det tillätes att framhålla Wagners allmänt
konstnärliga fysiognomi emot Liszt’s, sä
måste man säga: Wagner är idéernas
man, Liszt infallenas; Wagner, protestant
till födseln, är i »Parsifal» icke
konfessionelt kristlig utan kristligt-religös,
alldeles som Bach; Liszt är i sin »heliga
Elisabeth» och sin »Kristus» katolsk, men
utan hjertats tro. Tänker man sig
fällningen af rökelsemolnen och
Palestrina-imationen borta, så varseblir man
skelettet af en temligen nykter rationalism.
Wagner var till anlag och bildning
alltigenom tysk, derför måste ock hans stil
blifva tysk. Liszt var och förblef
kosmopolit; han har införlifvat sig både med
det tyska och med det ungerska och i
sjelfva verket dominerar hos honom
fran-sosen-verldsmannen. Pariserinflytandet,
som föga inverkade på den i afseende på
koinpositionstalang ojemförligt mer begåf-
vade Chopin, blef för Liszt afgörande. 1
Wagner speglade sig verlden^ i Liszt
salongen.
Är det tillåtet att begagna de på detta
ställe ensamt användbara franska
begreppen, sä kan man säga att orden ’mot’
och ’apercu’ å ena sidan och ’platitude’, I
den konventionela frasens trivialitet, å den
andra utgöra salongens väsen —
likasom det Liszt’ska kompositionssätlet. Liszt
är i så fall den bäste och kanske den
ende salongskomponisten. Det som
under den äldre virtuosepoken, på en
Thal-bergs och Kalkbrenners tid, äfvensom nu
för tiden, kallas salongsmusik, är alls
ingen salongsmusik, ty dessa kompositioner
sakna denna karakteristiska blixtlikt
uppflammande ’esprit’. Deröfver förfogar dock
Liszt i hög grad; men den snarfyndige
’causeuren’ är derför ingen betydande
och alldeles säkert ingen tysk komponist.
Detta är en Johannes Bralims, hvilken
yngre författare lättvindigt nog pläga
underskatta, tio gånger mer berättigad att
kallas i samma andedrag som Wagner,
än Franz Liszt. Brahms är i grund och
botten tysk, hans sträfvan är allvarlig,
vänd ifrån all hänsyn till yttre effekt, och
hans konst är byggd på en allt
betvingande musikalisk logik. I allt detta är
han mycket lik Bayreuth-mästaren och
står honom, trots sin starka reflektion och
trots olikheten i de af de båda
mästar-ne kultiverade områdena, mycket närmare
än den i musikaliskt hänseende hemlöse
Liszt. Det kan icke hjelpas: Wagner och
Brahms äro med hvarandra förvandla,
ty de härstamma båda från den Bach’ska
slägten.
FÖLJETONG.
Ett minne af Offenbach.
i^^ffenbachs »Sköna Helena» har i höstas
återupptagits i Paris med M:me
Ju-dic i hufvudrolen och detta har gifvit en
skriftställare på platsen anledning att
meddela följande erinringar om komponisten
och hans första verk.
En dag för trettio år sedan inträdde
Ludvig Halévy, nu medlem af
franska akademien, med tröstlös min på sin
byrå i statsministeriet.
Man hade i Odéon tillbakavisat hans
första stycke. Det var ett präktigt stycke
med den ståtliga titeln »En mäcenas
dotter».
Man måste sjelf ha befunnit sig i ett
sådant förtvifladt läge för att förstå och
kunna skildra det.
»Så skall alltså jag», sade Ludvig
Halévy för sig sjelf, »med en onkel till
kompositör — en far som var dramatisk
författare, sluta mina dagar i ett
embets-verk, skall med mitt manuskript
förgäf-ves halva klappat på alla pariserteatrars
portar.»
Så långt hade Halévy hunnit i sina
bittra tankar, då han, vid det han slog
upp ögonen, fick se på två stegs afstånd
en egendomlig personlighet, — hade han
såsom Mepliisto uppstigit ur jorden, eller
hade han trädt. fram utan att klappa på
dörren ? Mannen sade till honom:
»Jag skulle vilja ha af er ord till ett
litet stycke med musik, hvilket jag
tänker uppföra på en teater som tillhör mig.
Méry har gifvit mig en libretto som icke
passar mig. Skrif nu ni! Nå, gör ni
det?»
Den besynnerlige personen talade med
sådan tvärsäkerhet att Halévy mekaniskt
svarade »Ja, jag gör det.»
Den räddande musikern var ingen
annan än Jacques Offenbach, den
tiden en ung slätrakad man med långt,
slätt hår och energiskt utseende, såsom
ett porträtt från tiden omkring 1855
framställer honom. Den tiden, dä det var
så svårt att få öppna nya teatrar, hade
August. Brohan för sin vän Offenhach
utverkat privilegium på att musik af
honom skulle få spelas och sjungas i en
liten taskspelarelokal, »Concert Lacaze
des Ghamps-Elysées». Der uppfördes det
första stycket af Halévy, som dolde sig
under pseudonymen »Jules Serviéres».
Det var en liten invigningsprolog under
titel »Hitin, mina herrar och damer»,
hvilken lyckades efter önskan. Från
denna dag åtskildes ej mer komponisten
och librettisten. Till att fullkomna lyckan
för kompaniskapet felades ännu en tredje.
Den lyckligaste bland de tre var den
gången Henry Meilhac och denna trio
af unga sträfsamma författare lät år 1855
uppföra »Ba-ta-clan», som lyckades
vinna-bifall.
Man kan knappt föreställa sig hur
många svårigheter och reglementer
skrift-ställarne i Paris hade att kämpa emot
den tiden. Under förevändning att skydda
Gomédie Franqaise mot intrång af
närbelägna teatrar var det icke tillåtet att spela
på genreteatrarne andra stycken än
sådana, hvari glada sånger förekommo* Så
var Alexander Dumas nödsakad att, om
han ville eller icke, införa i sin »Diane
de Lys» en rundsång och i
»Kameliada-men» kupletter. För operetterna gälde
samma tyranni. Det var förbjudet att låta
fler än tre personer tala i dem. Meilhac
och Halévy voro de första som i
»Ba-ta-clan» införde en fjerde person; denne
var stum, men bar ett plakat på sig, som
innehöll en förklaring öfver orsaken till
att han ej fick tala. Detta påhitt väckte
en hejdlös munterhet, och det gamla
reglementet var störtadt.
Befriad från dessa hinder var
»Or-pheus i underjorden» den första stora
operetten. OfTenbach förutsade att denna
skulle upplefva 200 föreställningar.
Halévy gömde sorgfälligt detta
dyrbara manuskript och likaså det tusental
biljetter, som Offenbach sände honom,
stundom tre eller fyra efter hvarandra
under det han komponerade sitt partitur
eller öfvervakade repetitionerna.
»Du talar alltid om andra akten i
’Sköna Helena’ skref han 1869 efter
uppförandet af ’Frihetsbröderna’; denna
är min bästa akt, emedan idel
situations-och elTektstycken förekomma deri. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
