Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill icke qvantiteten, utan qvaliteten. Utan
situation blir musiken absurd och pinlig
för publiken. Jag vill ha situationer att
sätta i musik oeh inte kuplett på kuplett.»
1 ett år 1863 skrifvet bref, just under
det Olfenbach höll på att komponera
»Sköna Helena», yttrar han medan den
feberaktiga glädjen öfver arbetet stod på
sin höjd: »Den första akten är utomor-
dentligt välkommen. Den beliöfde
endast en sång af två eller tre personer,
livilka efter skönhetstäflan sjunga tre eller
fyra arior. Afven Paris skulle sjunga
sin sång. Det blefve en liten parodi på
Tannhäuser’.»
Man ser deraf hvilken vigt Offenbach
fäste vid libretton. Den till »Orfeus i
underjorden» och »Sköna Helena» äro
båda små mästerverk.
Men om gudarne ej förändra sig,
emedan de blifva evigt unga och
strålande, så är ej fallet detsamma med
menniskorna. Hortence Schneider, som
spelade sköna Helena, har (lyttat från
Paris till Villancøurt på vägen till
Versailles oeh dragit sig tillbaka på en vacker
landtegendom. »Je chante» är sångerskans j
devis på servetbanden, på de dyrbara
fajanserna och ofvan dörrarna.
»Det är inte sant», sade Hortence
under ett samtal på senare tiden; »jag
sjunger inte mer. Om jag sätter mig till
pianot och trallar, sker det endast för
att väcka minnet. Parisarne ha för sista
gången sett mig på Varietées den dag
då jag kom för att bekransa Offenbachs |
byst. Jag har der begrafvit mig lefvande.
Det bekymrar mig ej att man glömt mig,
och dock kände jag mig helt rörd öfver
de bref som gamla vänner skickade mig
för några dagar sedan, då man åter
uppförde »Sköna Helena».
De gamla och de unga.
(L’r Musikalieche Briefe von einem
Wohl-bekanten. Leipzig 1852.)
»Två ting förföra menniskan med
lika magt, vanan och nyheten.v
LA RRLYÉKE.
hvardaglig erfarenhet lär oss att de
gamla företrädesvis älska det gamla,
de unga deremot det nya, att de förra
ringaktande se ned på det nya, de senare
på det gamla. Just af detta skäl lyda så
ofta omdömen öfver samma musikstycke
så olika från äldre och yngre åhörare.
Vanan förför de gamla att hänga fast
vid det gamla och afvisa det nya.
Nyhetens behag åter förleder ungdomen att
anse det nya för godt, ja för det bästa,
och båda delarne detta, emedan det,
hvar-vid ålderdomen är van, mest tilltalar
densamma, såsom det nya ungdomen.
Också är detta af naturen visligen
så inrättadt, emedan vi utan ungdomen,
utan ungdomens trängtan efter det nya,
ej erhölle något nytt, utan alltid måste
förblifva stående vid det för handen
varande, under det att utan de äldres
fasthållande vid detta intetj skulle ega
varaktighet och uppehållas, och sålunda hvarje
dag, hvarje timme måste sörja för sig och
det i dag producerade af morgondagen
undanträngas.
Jag tadlar derföre ingen af de båda
extremerna, emedan de äro nödvändiga
som de båda polerna, jag talar blott här
om detta forblindelsens förakt för allt nytt
hos de gamla, för allt gammalt hos de
unga, och om allt det ofria bedömande,
som är en följd af denna forblindelse.
De gamla hafva ifrån ungdomsdagar
ofta hört vissa musikformer, uttryckssätt,
melodier, vant sig vid dessa och vunnit
dem kära; de hafva blifvit dem lätta att
förstå, såsom gamla kära vänner. — Det
nya uppträder för dem som en obekant
främling, och då den äldre med möda
kan rycka sig lös från sina vanor, ja
ogerna låter störa sig i dem, blir också
umgänget med den främmande honom
svårt, han vänjer sig jned möda dervid,
ty det fattas honom denna ungdomens
egendomlighet att öfverlemna sig åt allt
nytt och öppna sitt hjerta för det första
bästa.
Dertill kommer ett för de gamla
utmärkande behag hos den gamla musiken
— idéassociationen. Med de bekanta
tonerna återkomma för dem deras ungdoms
sköna tid; de äro den nyckel, som
öppnar de slumrande minnena i deras
hjer-lan och röra derföre deras själ på
dubbelt vis. Men minnet af ungdomen är
alltid ett inblickande i himmelen, ett
återvändande af lycka och salighet; i minnet
är hvarje ungdom skön, liksom om
vintern minnet af våren. Deraf kommer det
ju ock, att man alltid blott talar om de
»gamla goda tiderna». Deraf kommer
det, att man i hvarje tid säger »förr var
det bättre, tiderna blifva sämre.» Blott
de gamla säga så, emedan blott de känna
den förra tiden och emedan de i den voro
unga och lyckliga; ty allt syntes dem då,
såsom nu ungdomen, i rosenskimrande
ljus. Så inlägga de också i den förr af
dem hörda musiken livad som ej ligger
i densamma, men i deras erinringar, i
deras genom erinringarna på nytt väckta
känsla. ’ Vid det och det musikstycket
sutto de sälla vid den älskades sida, denna
aria sjöngs då af en skönhet, för hvilken
de då svärmade o. s. v.
Ny musik kan nu ej väcka hos dem
dessa ungdomsminnen och förefaller dem
redan derföre kallare, uttryckslösare och
mindre angenäm, äfven då den annars
uppträder i vanlig form. Ar nu denna
senare dertill ny, då känna de sig än
kallare stämda, de stå såsom bland vildt
främmande menniskor, som tilltala dem
på ett dem obekant språk, de veta icke
livad detta främmande språk har att säga
och kunna icke känna och förstå livad
som upprör och fröjdar de ungas sinnen.
Sådana gamla, som äro alldeles
af-döda för det närvarande, kan man ej gifva
något bättre råd än att tänka hvad de
vilja och kunna, men behålla sina tankar
för sig sjelfva och ej uttala dem såsom
ett ofelbart riktigt omdöme.
Den äldre konstvännen åter, som ännu
bevarat friskhet i sinnet och som
dessutom är ense med sig sjelf om konstens
väsentliga oföränderliga lager, han skall,
för att ej gå miste om mången njutning,
för att ej fälla falska och orättvisa
omdömen, samla sin eftertanke och vända
sitt tvifvel ej så mycket emot det nya
verket, som emot sin känslokraft och sin
uppfattnings friskhet. För att erfara, om
bristen på makt öfver honom ligger i den
nya kompositionen sjelf eller i hans vana,
måste han söka att ofta höra densamma
och låta den verka på sig. Han måste
fråga och söka inse, om deri väsentliga
konstlagar äro öfverträdda. Ej hvarje ny
aria behöfver just hafva samma form, som
man är van att finna hos Mozart, men
väl en ämnet motsvarande form. Arian
målar, uttrycker en känsla. Denna har i
menniskosinnet en viss varaktighet, en viss
regel för sin uppkomst, sitt till- och
af-tagande, sin nyansering. Har den nya
komponisten iakttagit allt detta, så måste
den äldre åhöraren medgifva att formen
är god och att orsaken hvarför den ej är
tilltalande ligger hos honom, i hans vana
att höra, och ej i det nya. Finner han
deremot, att komponisten velat uttrycka
en enkel känslostämning med en
mångfald af ackompagnemangsformer, med
många modulationer och dissonanser
o. s. v., så måste han med rätta säga,
att bristen på effekt åstadkommits genom
det nya, d. v. s. här genoin onaturlighet,
genom bristen på sanning.
Det nya besticker ungdomen, behagar
henne företrädesvis.
Den yngre åhöraren fattas det ännu
konstinsigt, känsloerfarenhet; deremot
förer han med sig en frisk och varm
känslokraft, en liflig mottaglighet, och i den
komposition, hvaraf den äldre, sotn af
mycket hörande är öfvermätt och slö, har
långt mindre njutning, deri han finner
långt mindre innehåll än der kanske i
verkligheten finnes, der känner och
fattar den yngre allt mer, emedan han
tager sin egen lifliga mottaglighet för
kompositionens verkan och öfverför på denna
den i honom sjelf lefvande värmen. Han
nöjer sig med litet, är lättare att
tillfredsställa, emedan han ej alltid har några
högre konståsigter och följaktligen ej gör
stora anspråk, ej mäter med någon
strängare måttstock. Han förhåller sig i detta
afseende så till den äldre åhöraren, som
barnet förhåller sig till honom.
Ungdomen jagar ofta efter det nyaste,
emedan det är ungt såsom hon sjelf,
emedan samtiden företrädesvis sysselsätter sig
dermed, emedan det mest blir omtaladt,
och så — vänjer hon sig dervid.
Dertill kommer att ungdomen mestadels också
håller det gamla för svagare, värdelösare,
för »afslutadt», i våra dagar kanske mera
än förr, ty hon uppträder i allmänhet i
våra dagar anspråksfullare än förr och
anser sig för verldens herskarinna.
Den yngre konstvännen, som önskar
bevara sig från förirringen att missakta
det gamla, att öfverskatta det nya, kan
ej göra något bättre än att så fort som
möjligt bringa till klart medvetande för
sig de väsendtliga, eviga lagarne för
konsten, studera dem i de allmänt erkända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
