Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 SVENSK MD SIKTIDNING.
Från Scenen och Konsertsalen. April. Stora Teatern. 1. Donizetti: Regementets dotter.—Ballett: »Blomsterfesten i Genzano». 2,4,6, 12,15. Wagner, Bich.:
Mästersån-garne i Niirnberg. (Personalen: se föreg. nummer. ~/t Margaretha: frk. Wellander.) 3. Au ber: Muraren. — Ballett:
»Blomsterfesten». 10. 5:e Symfonikonserten (Symfoni n:o 2 [Ess- dur] af Norman. — Die Wallfahrt nach Kewlaar af Aug. Söderman. — Symfoni F-dur n:o 6 [pastorale] af Beethoven). 11. Mozart: Trollflöjten. 13. Au ber: Frø Diavolo. — Bali.: »La Ventana». Nya Teatern. 8. Soaré af »Concordia res parrtn crescnnt», * med bitr. af altsångerskan frk. Clara Skytt. 15. St rauss: Läderlappen (Eisenstein hr
War-berg). Södra Teatern. 1. 5, 11. v. Heland: Nattlampan. 2—4, 6, 7, 10. Millöeker: Gasparone. 14, Her vt1: Lilla Helgonet (157:de ggn). Vasa-Teatern. I, 3—5. Audran: »Vore jag karl’.« Berns’ Salong. 2. Dir. Aug. Meissners recetlsoaré. 10. Herr H. Christiernssons musik.-dram.
matiné med bitr. af artister fr..Kgl. teatrarne. II. Qvartettsängareförbundets matiné under Aug. Edgrens anförande. Östermalms kyrka. 8. Skapelsen, oratorium af Jos. Havdn
(solister: fru Edling, frk. Karlsohn; hrr
Od-mann, Strömberg, Lundquist). Medan under första hälften af denna månad de dagliga tidningarna varit
tummelplatsen för en förbittrad strid
mellan tullvänner och frihandlare, har å det område som i dem upplåtes åt
konstkritiken de »ultra» och de »moderate»
utkämpat en strid om värdet af Wagners senast här gifna opera, »Mäslersångarne i Niirnberg», för hvars innehåll vi i förra numret lemnade en kortfattad redogörelse och som nu ändtligen gått öfver vår
operascen. Väl hafva vi hört en och annan af publiken yttra sin åsigt om
önskvärdheten af importförbud i fråga om sådana nymodiga artiklar som den ifrågavarande operan, men det stora flertalet af vår musikpublik torde väl med både
höger-och vensterkritiken vara ense om, att ett så betydande verk som »Mästersångarne» icke i längden bort saknas på vår
operarepertoar och att vi ej kunna annat än vara teaterdirektionen tacksamma för att hon vågat försöket med dess upptagande, huru kolossalt än det arbete må vara, som måste nedläggas på ett verk af denna art. Med de. krafter vi disponera,
ehuru-väl vi icke hafva att disponera några wagnersångare ex professo, har också åstadkommits ett utförande af operan, som måste erkännas vara mycket
tillfredsställande; äfven af främlingar och dem som hört operan på de stora tyska teatrarne hafva vi hört detta erkännande uttalas. Huru striden mellan våra kritici aflupit lenma vi oafgjordt; beträffande operans framgång stannar väl afgörandet till sist hos publiken. Denna har emellertid
hittills varit ganska talrik och ej heller varit bifallsnjugg. Också förmoda vi att hvarje opera- och musikvän skall begagna tillfället att få höra det storartade verket från Wagners senare, för honom mest karakteristiska period, — höra och höra om, för att kunna fatta djupsinnigheten i detsamma och de skönheter deri, som under öfverraskningen vid första
åhörandet af denna för oss nya musik icke kunna tydligt framträda. Wagneranhängare af renaste vatten finna naturligtvis endast fullkomligheter i denna opera, ehuruväl Wagner i densamma ej tagit steget fullt ut på sin reformatoriska bana, så som han gjort i Nibelungen-operorna och
Parsifal : Ehuru de erkänna att Wagners
naturel mera ligger åt dramatet än
komedien — hvilket också denna hans enda skapelse på det komiska området tyckes intyga —, så finna de likväl i hans
Mäster-sångare mönstret för äfven den komiska operans framtidsverk. Häri måste vi ställa oss pä de »moderates» sida, ty äfven om vi medgifva att t. ex. Beckmessers parti är allt igenom hållet i komisk stil, att David och lärlingarne samt
handtvcrkar-grupperna i tredje akten och äfven en del af mästersångarne i den första hafva i sina partier rätt verksamma komiska
pointer, så är dock hela den apparat
hvarmed Wagner arbetar — detta orkestrala jemntjocka perpetuum mobile, dessa
krångligt modulatoriska recitativfraser i
sångpartierna — i saknad af det sprittande lif och den lätta, lekande humor som gifva den komiska operan dess mångskiftande färg. Wagner lyckas också bäst här i det lyriska, såsom man finner af
Wal-thers sköna — kanske endast för ofta upprepade — täfiingssång i sista akten, i somligt af Evas och Sachs’ partier.
Redan i fråga om hans äldre opera
»Flygande holländaren» yttrar sig en dansk musiktidning: »att den melodiska
uppfinningen är den svagaste punkten af
Wagners talang, visar sig redan i denna opera. Den för långt gående förkärleken för den målande karakteristiken och den stora plats, som recitativerna intaga ofta äfven der dikten kunde gifva anledning till vackra melodier, den enformighet och torrhet, hvilka beteckna flere såsom melodier
framträdande små partier. — alltsammans är tecken på att förmågan ej svarar mot
viljan, att melodien är knapp, och det är begynnelsen till de skuggor som så
ohyggligt stora breda sig öfver mästarens
senare stil.» Vi kunna ej neka att det ligger mycken sanning i detta, och i fråga om Wagners lyriska musik, hvars skönhet t. ex. i Lohengrin ju är obestridlig, så håller han sig väl mycket fast vid en, såsom vi skulle vilja kalla det, kromatisk sentimentalitet, som i sången till
afton-stjernan har sin typ och hvarmed han ofta upprepar sig sjelf. Då vi här ej kunna disponera utrymme för detaljgranskning af det musikaliska innehållet i »Mästersångarne», kunna vi endast kasta en flyktig blick på detsamma. 1 förra numret omnämde vi några af de anmärkningsvärdaste musikstyckena i
ope-räh, livartill vi äfven kunna foga
förspelet till sista akten, Beckmessers serenad och några andra. 1 första akten är mä- stersångarnes långa konversation
äfven-soin Davids solosång något tröttande.
Andra akten är mera intressant och finalen i densamma ganska rörlig med sitt med döfvande kaotisk musik tecknade
slagsmål, hvarefter det frambrytande
månljuset och nattväktarsången göra ett ganska verksamt intryck. Beckmessers serenad i denna akt är styckets mest komiska
element, sjelfva sången står dock nära
gränsen af det osköna, såsom en kritiker
anmärkt. Wagner synes också väl mycket ha öfverdrifvit narraktigheten hos
Beckmes-ser i denna sång. Han är ju dock en mästersångare och vi ha i första akten till och med sett honom tjenstgöra som märkare», och huru skall detta förlika sig med underhaltigheten i hans
serenadprestation, hvilken också af mäster Sachs får sin ihållande skarpa kritik? Tredje aktens musikaliska öfverlägsenhet är sä obestridlig och så framstående, att
densamma i och för sig, så sceniskt
underhållande som den tillika är genom sitt rörliga folklif, sin sångtäflan och det
effektfulla och vackra slutet, ensam skulle kunna ha förmåga att länge hålla operan uppe på repertoaren. Intressanta äro emellertid äfven, såsom vi erkänt, de båda första akterna, om ej annat så för den yttre formela nyheten af en operastil som för oss här ej förut varit så utpregladt representerad. Framställarne af sångpartierna hafva alla löst sina svåra uppgifter väl; kören förtjenar särskildt beröm för det goda
arbete den presterar, orkestern under herr Nordquists ledning sköter sitt
maktpalig-gande värf excellent. Herr Ödmann
glänser med sin praktfulla stämma,
förnämligast i sista aktens sång,
»Morgonbestrå-lad af rosende sken». Fröken Ek
utvecklar i sitt parti den mest intagande
jungfrulighet och naiva skalkaktighet och
gif-ver så i sång som spbl en mönsterbild af den unga Eva. Beckmesser-Ohlson är en genomkomisk mästersångar-karrikatyr och vinner såsom sådan allmänt och
väl-förtjent bifall för det förträffliga sätt pä hvilket han löser sin i vokalt som
dramatiskt hänseende svåra uppgift. Mäster Sachs med sin ädla, godmodiga karakter har, som man väl kan finna, erhålllit en god representant i herr Lundquist, hvars vackra stämma i detta parti dock ej
räcker fullt till på djupet. Med en för att vara nybörjare öfverraskande stor
ledighet och säkerhet rör sig herr Bratbost i Davids parti; hans spel är lifligt och han sjunger säkert och rent; en viss skärpa i rösten torde kunna genom studier
bort-arbetas. De öfriga hufvudpersonerna i operan, Magdalena och mästersångarne, fylla väl sina platser. I »Trollflöjten» har herr Max
Strandberg åter inträdt på den lyriska scenen i Taminos parti, visserligen lika orörlig som förr i gester och anletsdrag, men med en förtrollande vacker stämma, som
aldrig förut förefallit så behaglig, och med en musikalisk uppfattning och
deklamation som röja denne sångares stora mu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
