Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
| det nyas förljenster. Den musikaliskt
obildade allmänheten, som hos auktoriteten
söker ledning för sin musikaliska instinkt,
smittas af dessa ortodoxa idéer, och dels
af pietet för fackkunskapens domslut eller
ock dels af en fördomsfull och lättrörd
oppositionsandas benägenhet att göra sin
äsigt gällande utan närmare öfvervägande
af dess befogenhet, gör sig derför denna
allmänhet icke ens besvär med att taga
kännedom om den musik, som sålunda
blifvit föremål för dess ovilja. Det
händer derför af nämda skäl, att inan t. ex.
kan fä höra personer på del skarpaste
klandra Richard Wagners musik utan att
kanske ens hafva hört en enda ton af
denne mästare. Sålunda blir musiken
i många fall endast en modesak i stället j
för ett själens och hjertats innerliga behof,
till stort men för en gedigen och
vörd-nadsfnll tonliteratur. Dessa och andra
förlamande band vore i hög grad att beklaga,
om man icke hade den lugnande vissheten,
att känslans adel, Guds eget ursprung, j
ger allt förr eller senare den rätt, det er- ’
kännande, som tillkommer musiken i dess |
naturliga, dess verkliga och sanna värde.
Med en bättre tidsanda skall ock säkert
framgå ett mera allmänt, ädlare och
renare känslolif, och med detta skall äfven
säkert försvinna de fördomar och
omoraliska tendenser, livilkä vanhelga och oskära
tonkonstens höga syfte att vara till
upp-byggelse och vederqvickelse för anda och
sinne. Måtte isynnerhet dessa lyckligt
lottade, hvilka en välvillig natur
förlänat snillets gåfva, verka för detta mål.
Författaren af dessa rader kan endast
skänka det sin obetydliga och
anspråkslösa sträfvan, om ock ej mindre än
någon annan den djupaste och varmaste
hängifvenhet. Gösta Geijer.
FÖLJETONG.
En uppgående stjerna.
Af Eugen Simson.
T’j’aydns »Skapelsen» uppfördes första
gången i Wien den 19 Mars 1799.
Bifallsstormen och de otaliga hyllningarna
af den talrika publiken ville aldrig taga
slut. Pappa Haydn sjelf, redan en man
om 67 år, den menniskovänlige,
blygsamme mannen, skulle vid konsertens slut
i all välmening ha blifvit utröttad till
döds af alla ovationer om icke en vänlig
hand skyddat honom och bragt honom i
säkerhet. På en bakväg förde man
honom till hans vagn. Men äfven omkring
denna hade en stor menniskomassa
församlat sig, genom hvilken Josef Haydn
måste tränga sig fram. Efter att ha
tagit några steg på gatan stannade han
ofrivilligt, ty en häftig snyftning jemte
ljudet af en grälande fruntimmersröst nådde
hans öra. Vid skenet af lyktan såg han
ansigtet af en ännu helt ung flicka,
hvilket ur ramen af en mörk pelskappa vände
sig emot honom. Hennes kinder voro
öfvergjutna af tårar, vid de mörka
ögonhåren hängde skimrande droppar, de friska
läpparnc skälfde af gråten och bröstet
arbetade under krampaktiga snyftningar.
»Hvad felas dig, mitt barn?» frågade
pappa Haydn med sin milda stämma.
»Ack, mamma säger att jag aldrig skall
kunna lära mig sä mycket all jag kan
sjunga något och viil hellre skicka mig
till en dansmästare än lill en sånglärare.
Men jag vill intet dansa. Sjunga vill jag
lill dess jag kan lära mig sjunga sådana
arior som dem jag nyss hört.»
Dessa ord framstammades med en
besynnerlig blandning af tyska, franska och
italienska.
»Har du röst då?» frågade vidare
»Skapelsens» mästare.
»Ja, jag tror det!»
»Nå, så bed din mor alt bon för dig
till mig i morgon förmiddag, sä att jag
kan få pröfva det.»
»Förstår ni er då på musik?» frågade
nu den storväxta frun, misstroget blickande
ned på honom.
»Jag hoppas det!» svarade han leende,
men det är en lång väg till min villa i
Leopoldstadt — om ni kanske bo här i
närheten––––.»
»Hvem skola vi då fråga efter?»
»Efter Josef Haydn.»
— Ett skri, och fader Haydn kände
två unga läppar tryckas mot hans hand
med lidelsefull innerlighet.
»O, hvilken lycka!» utropade flickan.
»Ni är då den som gjort denna den
skönaste musik, som jag någonsin hört! Nu
blir allt godt! Vi skola komma, om ni
än bodde vid verldens ände.»
Ett solsken af den innerligaste glädje
förklarade plötsligen det unga anletet, som
om en Rubens’ pensel med ett streck
förvandlat det gråtande barnet till ett leende.
Det var verkligen en liten förtjusande
entusiast, som konnnit i hans väg. Hon
såg också ej vidare så barnslig ut, och
han kände sig smått generad öfver att
han kallat henne för »du».
»Hur heter ni?» frågade han henne nu.
»Anna Milder.»
»Vi se hvarandra åter således!»
Josef Haydn bugade sig för de båda
fruntimren och steg i vagnen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
