Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröstkrås, och som nu helt obesväradt
slog sig ned på en ledig stol alldeles
bredvid den der fru Milder satt och
paraderade. Anna gjorde en bugning för den
lilla publiken, tydligen litet rädd, drog
ett djupt andetag och vände sig om för
att börja Zingarellis berömda aria
»nni-bra adorata aspetta» ur »Romeo och
Julia». Under ritornellen tilldrog det sig
att hennes mor helt uppbragt vände sig
till mannen i det väldiga kråset och sade:
»Min vän, gå han in i rummet
bredvid; hans herre vill nog inte alt han
skymmer utsigten åt sångerskan för lians gäster».
»Nå, hennes skicklighet har man
då inte fått beundra så mycket ännu»,
ljöd svaret, »och är det lika litet bevändt
med rösten, så torde platsen i rummet
här bredvid vara den bästa!»
Efter att ha sagt detta försvann han
bakom det mörka förhänge som skilde
musikrummet från Haydns arbetskabinett.
»En sådan oförskämd betjent!»
återtog frun förtörnad i det hon vände sig till
sin andra granne.
»Menar ni den herrn som nu gick
bort, madame’?»
»Ja, hvem annars?»
»Det var teaterdirektör Schikaneder.»
Det var väl alt stolen hade ryggstöd,
annars skulle fru Milder otvifvelaktigt ha
fallit baklänges af stolen; nu föll hennes
hufvud tungt emot ryggstödet. Som ett
åskslag dånade det fruktansvärda namnet
i hennes öron! Hvilket olycksöde! Allt
var förloradt, om också hennes dotter
sjöng som en engel. Hon skulle vilja ha
gömt sig i jordens innapdöme. Hennes
hjerta sjöd af harm emot henne sjelf,
emot Haydn, emot hennes granne, emot
dottern och framför allt emot
teaterdirektören sjelf. Hvarför såg han också ut
som en teatertjenare och inte som en
teaterkung! Hon hörde ingenting af hvad
dottern sjöng, visste inte att den
präktiga rösten lik en bred guldström flöt
genom rummen, säg ingenting af den
förvåning och glada öfverraskning som
målade sig i allas ansigten och märkte ej
pappa Haydns leende; hon kom först
till besinning när hon förnam en
blandning af röster från de män som nu
omringade dottern, och förstod att Anna firat
sin första triumf. Men hvad förmådde
alla dessa, som nu stodo omkring den
unga sångerskan och ntgjöto sig i
berömmande ord; en enda nick af Schikaneder
uppvägde dem alla!
Med en blick af häpnad skådade hon
förstulet in bakom det mörka förhänget;
ack, han rörde sig ej: teaterdirektören
hade ingenting hört och hon sjelf var
skuld dertill.
»Hvar är Schikaneder?» frågade
Neu-kornin. »Han har gett mig sitt ord på
att han skulle komma hit!»
Den unga flickans stora och strålande
ögon fördunklades plötsligen och tycktes
bekymradt upprepa frågan.
»Han stod att börja med der borta vid
förhänget», sade Haydn ; »kanske han har
blifvit bortkallad, eller sitter han i milt
arbetsrum. Vi skola se efter.»
Man inträdde i rummet bredvid, Anna
blek och dröjande. Hvad betydde detta
hastiga försvinnande? Hade hon
misshagat honom? Ingen syntes till, men på
Haydns skrifbord låg ett papper, på
hvilket med blyerts voro skrifna följande ord,
hvilka Haydri uppläste högt:
»Vi vilja försöka med sångerskan. Hon
kan om åtta dagar få uppträda som Juno
i Siissmeyers ’Arkadiens spegel’.
Hennes debut blir afgörande. Kanske kan hon
användas för Iphigenia och dylika stolta
qvinnor. — Vi få se. — En annan gång,
min käre vän Haydn, bör ni emellertid
se till alt inte edra gäster kasta hvarann
på dörren. Sckilcanedcr.»
Anna kastade en blick på sin mor
och gaf till ett rop; fru Milder stödde sig
emot väggen, färdig att falla i vanmakt af
vrede och blygsel. Sä fick man dä
ändt-ligen lösning pä gåtan.
• * *
*
Åtta dagar derefter uppträdde
verkligen Anna som Juno. Förmiddagen efter
första uppträdandet lemnade den unga
sångerskan sin första audiens; men ännu
med jungfrulig skygghet, ännu icke med
hållning af en primadonna assoluta, i
hela sin förtrollande ungdomsfriskhet gick
hon einot den inträdande teaterdirektören
Schikaneder, hvilken ej mera uppträdde
som tyrann, utan som slaf. 1 den
sorg-fälligaste toalett, med otadligt krås, med
den beundransvärdaste tupé och de
prydligaste sidolockar samt med en stor
blombukett i handen kysste han artigt, såsom
den elegantaste gamle kavaljer och
ungkarl man kan tänka sig, de sköna
händer som öfverlemnat sig åt honom, och
gaf sin fullaste högaktning och
ärebety-gelse för hennes lyckliga debut ett
uttryck i nedanstående verser:
Jag hör dig än — ett haf af harmonier
Min glädjedruckna själ i vägsvall hringar,
Din stämtna ljuf som näktergalens klingar,
Som englaskarors sköna symfonier;
Jag ser dig än — din anblick mig berusar —
Oemotståndlig, allt din makt betvingar —
Ur form sa skön mer skön din själ sig svingar
Mot höjden upp och med sin strålglans tjusar.
En trol’.domsande i din tjenst sig stälde,
Som hvaije hjerta till din hyllning tvungit;
Att komma ses och segra — är din lag!
Ty allt hvad skönt som ur din sång framqväldc,
Och allt det ljufva som din stämma sjungit
Står tecknad t lefvande i dina drag!
* *
*
Det faller af sig sjelft att Anna
Milder frän denna stund tillhörde scenen.
Hon öfverflyttade sedan till hofoperan i
Wien och blef genom sin kolossala röst
en mycket uppburen sångerska. För henne
skref Cherubini sin Faniska och Beethoven
sin Fidelio. Hon blef 1810 gift med den
rike juveleraren Hauptman och firade sina
största triumfer i Berlin 1816—29. Hon
företog äfven flere konstresor och gästade
vid andra större teatrar, samt afled år
1838 i Berlin.
Bref från Norrköping.
^^^tisikaliska sällskapet i Norrköping
uppförde lördagsafton d. 23 April
i S:t Olai kyrka härstädes Vennerbergs
oratorium »Jesu födelse». Det varen stor
uppgift, Musikaliska sällskapet härmed
sökte lösa, en uppgift, hvarpå detsamma
nedlagt stor möda, ej allenast att anskaffa
skickliga biträden, utan ock att inöfva
det hela. För uppgiftens lösande hade
man ej allenast anlitat alla samhällets
musikaliska krafter, så väl i vokalt som
instrumentalt hänseende, utan också för
orkesterns förstärkande framstående
musici från grannstaden Linköping,
livar-jemte man som biträden i solopartierna,
som sopran engagerat den för sin
musikaliska talang för norrköpingspublikcn så
väl kända och högt uppburna fröken
Sofie Lindegren, elev vid konservatoriet
i hufvudstaden, äfvensom såsom bas —
herr Almroth, folkskollärare från
Linkö-pingstrakten, en amatör begåfvad med en
mjuk, fyllig och vacker bas. Ofriga
solopartier sköttes af medlemmar inom
sällskapet och leddes detta,
orkesterafdcl-ningen inboräknad (30 kapellister),
uppgående ända till 130 personer, af
sällskapets musikdirigent herr Edvard
Du-ring.
* *
*
Hvad återgifvandet vidkommer gick
det hela på ett förtjenstfullt sätt.
Fröken Sofie Lindegrån, hvars prestationer
onekligen voro konsertens glanspunkter,
utförde sitt parti med varm känsla, god
uppfattning och musikalisk smak.
Ängc-lens aria i l:a afdclningen, der hon om
Julnatten tillropar herdarue: »Varen icke
förfärade, si jag bådar eder stor fröjd!»
återgaf hon på ett sätt, som verkade att
denna aria, onekligen oratoriets skönaste
perla, på ett gripande och hänförande
sätt gjorde sig gällande.
Den sköna melodien, uppburen af en
skön stämma och stödd på den origiuela
och mästerliga instrumenteringen af
flöjternas sång, stränginstrumeutemas
pizzicato och harpans flytande och flygande
arpeggiosatser, blef på detta sätt ännu
skönare och gjorde på åhörarne ett
oemotståndligt intagande intryck.
Vidare bör ihågkommas herr
Alm-roths basaria i 2:a afdelningen, i Simons
lofsäng: »Herre, nu låter du din tjenare
fara i frid», en aria af stor skönhet,
hvari också röstens mjukhet, fyllighet
och klang gjorde sig väl gällande.
Sången skulle dock säkert gjort ett ännu
djupare intryck på åhörarne, om
sångarens föredrag med större kraft framträdt.
Men dervid bör man besinna att det ej
alltid är så lätt för en amatör att
öfver-vinna sin rädsla samt, ovan som han är,
starkt forcera rösten, något som, då man
skall fylla en stor kyrka, ofta är af
nöden. De öfriga solopartierna gåfvos af
trenne medlemmar inom sällskapet och
detta på ett särdeles förtjenstfullt sätt.
Körerna klingade i allmänhet väl och
gåfvos med god sammanhållning, deri för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1887/0070.html
