Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 SVENSK MUSIKTIDNING.
sällskapslifvet, äfven från allt umgänge med konstnärer, för att ej utsätta honom för inflytandet af »skadliga opraktiska idéer», och på detta sätt beherskade han sonen helt och hållet samt kunde leda honom efter sin vilja. Vidare drogo de nu
kon-serterande till Kassel och Frankfurt a. M. (der Stephen lärde känna Ferd. Hiller) och anlände till Augsburg. Men nu stodo ynglingens krafter ej längre bi; här måste han söka läkarevård oeh lemnades under beskydd af en konstälskande väninna för att någon tid under hennes goda
omvårdnad hvila ut, medan fadern ensam
återvände till Fest. Nu fick Heller behöfligt lugn och ledighet att efter sitt hjertas
begär lefva för konsten och njuta af ett upplifvande umgänge med konstens idkare och vänner. Bland de senare gjorde han i Augsburg bekantskap med grefve Fugger, en fint bildad konstvän, som snart genom- | skådade den unge konstnärens väsen och j de förhållanden han haft att kämpa med samt stalde till hans förfogande alla sina poetiska och musikaliska skatter. All den tid Heller nu hade öfrig, efter de
lektionstimmar han för bestridande af sina
lef-| nadskostnader måste gifva, nyttjade han till att fördjupa sig i de store skaldernas och tonsättarnes verk. Fri ifrån den faderliga uppsigten
utspann Heller den lyckliga tiden i
Augsburg, der utom konsten äfven en ömmare böjelse fängslade hans hjerta, till ett
uppehåll af flera år, livilka utgjorde en
fruktbringande lefnadsepok i hans konstnärliga utvecklingshistoria. Vid denna tid begynte i Leipzig
Robert Schumann sin verksamhet såsom
redaktör för »Neue Zeitschrift fur Musik» och äfven som komponist. Om Hellers egenskaper såsom komponist hade väl Schumann ingen kunskap, då endast ett par verk af honom utkommit: det i
tidskriften uttalade intresset för det nya som kunde räknas till den rena konsten
föranledde då Heller att sända Schumann några nyss tillkomna kompositioner i
manuskript : op. 7 (»Drei Impromptus») och op. 8 (»Scherzo») samt straxt derefter äfven op. 9 (»Sonate»). Schumann sympatiserade genast med dessa verk, så att han
uttalade sig med varma loford öfver dem och förmedlade deras utgifvande hos Kistner. Emellertid längtade Heller efter större verksamhet. Återkommen från ett besök i hemmet, sammanträffade han 1837 med Kalkbrennér, som gaf konsert i Augsburg, och denne ingaf honom lust att resa till Faris. Heller inträffade också der i nov. 1838 och tänkte först att endast tillbringa vintern der. Men trots mångfaldiga
umbäranden och missräkningar kunde han (nu 24 år gammal) icke slila sig från
Faris; denna stad, som man då kunde kalla det europeiska sällskapslifvets puls,
fjett-rade hans själ och hans fantasi för hela lifvet. Han skrifver sjelf härom . »Denna lifvets fullkomliga obundenhet, dessa fria åsigter i alla riktningar, denna
verldsbor-gerliga tolerans, som bedömer hvarje
egenhet, hvarje bizarreri med öfverseende och en viss grazie i själ och hjerta, och ej fordrar något annat tillbaka än samma tolerans och öfverseende; alla dessa
oskattbara företräden, tillhörande en fm societet, hvilken under århundraden arbetat på att polera sig sjelf, äfvensom möjligheten att ensam kunna lefva midt i den brusande verldsströmmen — än det ena, än det andra håller mig sedan så lång tid
tillbaka fast i Paris.» — En sä fördomsfri blick hade Heller för en stad, der han obekant och öfvergifven led nöd, ty
livar-ken lärjungar eller förläggare
uppmärksammade den allvarlige tysken, hvars
redan utgifna kompositioner hos den ytliga franska publiken endast förmådde väcka antipati. Ändock måste konstnären foga sig efter denna publiks fordringar för att kunna existera. Sålunda gjorde han
detsamma som så mänga andra tvungits till. Han skref några lätta
undervisningskompositioner (han kallade dem sina traveaux forcés), livilka dock i förläggarnes ögon hade allt för ringa betydelse och utsigt till framgång; de begärde något ännu mera ytligt oeh gjorde Heller den förebråelsen att han var för god för mängden. Hans vän Hallé från Hagen, en i Paris mycket aktad pianospelare, föredrog offentligt, i afsigt att göra kritiken och förläggarne uppmärksamma på Heller, en af dessa kompositioner: op. 23 »Gaprice
symphoni-que», ett stycke som dock ej förmådde fängsla publiken och ej heller passar för konsertsalen. Då förläggaren Moritz
Schle-singer gjorde Heller det förslag att skrifva en komposition för en pianoskola,
komponerade Heller under en natt af feberaktig oro en etude som målade en jagt,
hvilken företogs till förskingrande af sorgen öfver olycklig kärlek. Detta stycke,
hvilket lika litet föll kännarne som förläggaren i smaken, fann bifall hos publiken, blef tryckt särskildt såsom op. 29 (»La chasse») och har inbragt förläggaren mer än livad komponisten sjelf någonsin egt. Sedan Heller under svår nöd afslutat sina »Fem capricer öfver Schubertsånger», op. 33, fick han dem med möda utgifna hos en förläggare i Lyon, hvilken betalade honom 400 tres i honorar för dem. Dessa kompositioner gjorde lycka, och nu
framträdde äfven etuderna op. 16, för livilka han fick 300 fres; op. 45, 46, 47, hvilka omfattade 80 etuder, inbragte komponisten 2,000 frcs. Andra häftet af op. 47 skref Heller medan februari-revolutionen (1848) under kanondunder rasade på gatorna i Paris, hvilket bevisade Hellers inåtvända natur, då han under sådana förhållanden kunde skapa så täcka och lekande stycken som dessa. Den musikaliska verlden har skäl att vara tacksam för den vinst hon dragit af Hellers eländiga ställning: hon tvang en äkta konstnär att på gediget sätt verka för höjande af den då mycket lågt stående undervisningsliterat uren. Det bedröfliga tillståndet efter
revolutionen nödgade Heller att för en tid lenuia Paris; han tog då sin tillflykt till
London, der konstnären snart blef aktad och eftersökt. Under årens lopp fattade Hellers kom {+-+} positioner allt mera fast fot hos publiken och han var ej vidare nödsakad att foga sig efter förläggares och köpares kapriser, tvärtom hade de senare funnit särdeles intresse i just de egenskaper, hvilka förr voro till hinders för spridningen af Stephen Hellers musik. Då han nu lefde i de bästa förhållanden, kunde han helt och hållet egna sig åt sin sånggudinna, och, såsom han mest tyckte om, ensam och obunden, helt och hållet följa hennes
in-gifvelser. Hans biograf Moritz Hartmanh, (i »Bilder und Biisten»), säger i afseende härpå: »Han sjunger för sig sjelf, han skrifver för sig sjelf; han gör sin musik efter som det faller sig, un peu partout, ute, inne i staden, pä fälten, i regn och solsken ; han känner sig inspirerad, sätter sig vid foten af en telegrafstolpe och tror sig sitta i skuggan af en yfvig bok; han stannar der i tjugufvra timmar utän att förtära ett enda grand och undrar hur det kommer sig att det bullrar i magen på honom; om han en morgon toge sig en fru, skulle han om aftonen ha glömt att han vore gift. 1 detta
hänseende är Heller musikens Lafontaine.» Om Hellers lefnadsomständigheter hör man för öfrigt ganska litet. Merendels helt ensam öfverlemnar han sig åt sina intryck och stämningar, då oc.li då utsändande ett verk, som på förhand kan tillräkna sig
mu-sikverldens sympatier. 1 Paris har han helt och hållet vändt sig ifrån
offentligheten, men år 1862 uppträdde han
gemensamt med sin vän, den klassiske
pianisten Hallé, flere gånger i England och särskildt i London, och gjorde lycka på dessa konserter. — Då Heller var 72 år gjordes en offentlig insamling till den
be-höfvande konstnären — en för hans
vänner smärtsam omständighet. Heller står såsom musiker pä det
moderna efterklassiska område, som inan
plägar begynna med tiden straxt efter Beet- .. hoven, som afslutas med
Schumann—Men-delssohn, och efter hvilken den nytyska musiken vidtager. Hufvudklassikerna från Palestrina till Bach, från Bach till Haydn, och från Haydn till Beethoven liafva
bildat sina epoker; i hvarje sådan skjuter ett friskt lif fram med högre utbildning än det föregående. Sä grönskade och blomstrade det äfven efter Beethoven öfverallt omkring sjelfvahufvudstammarna: Weber, Spolir, Onslow, Marschner, vidare slutet af Hummel—Moscheles’ period och sä de stora virtuosernas glanstid, på hvilka följde Mendelssohn, och Schumann. Denna nya emellan storheterna
uppväxande generation tillhör Stephen Heller. Det klassiska och nyromantiska förhinder sig här till ett konstlif, närmast tillegnande sig de äldre formerna med deras
logiskt-moliviska genomföringssätt, med deras
ut-pregladt stiliserade architektonik, men som utfylles med innehållet af hans eget friska själslif. I denna klassiskt-nyromantiska verld är Stephen Heller såsom en ö, hvilken, afskild från alla andra, visar en säregen natur i sina produkter, de der likväl sluta sig till de allmänt bekanta typerna, barn af samma himmelsstreck, samma nationali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
