Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»han skämmer aldrig bort en rol, men
hans Figaro lemnade åtskilligt att önska».
För oss, som nu veta, att just dessa roler
hört till Jan zons bästa, låta dessa
omdömen litet sällsamt, ehuru de väl kunna
förklaras ur hans dåvarande brist på
erfarenhet. Också blef kritiken snart nog
tämligen allmänt ense derom, att Janzon
var klippt och skuren till aktör, och skulle
man anmärka något, så icke var del
närmast på hans dramatiska framställning,
der en naturlig rörlighet och afgjordt
scenisk talang kanske, när allt kommer
omkring, är mera sevärd än elevskolans
inlärda plastik. Saken är den att Janzon
visst icke underlåtit att studera, men han
har gjort sina studier på lefvande lifvet
och på de mönster han sett under resor,
hvilka han dels på teaterns, dels på egen
bekostnad företagit till Frankrike,
Tyskland och Italien. »En parlant on apprend
ä parler» står det i Oldes franska
språklära, och den metoden är nog icke den
sämsta äfven för en modern skådespelare,
som just genom att spela lär sig att spela.
Mera befogenhet hade väl åtskilliga
anmärkningar mot hans sångbildning,
hvilken, ehuru företagen under en sä god
ledning som Anders Willmans, likväl ej
blef sä fullständig, som önskligt varit, för
att hans välljudande, om ej egentligen
stora stämma skulle kunnat komma fullt
fram, vidga sitt omfång och bibehålla sig
till senare dagar bättre än hon gjort. Men
under sin bästa tid var dock denna stämma
oftast tillräcklig för den bufläsång, som
utgör Janzons styrka och egentliga fack,
och hvari särskildt bör framhållas hans
tydliga artikulation och hans ypperliga sätt
att säga seccorecitativ och parlando —
en konst som man ingalunda lär sig utan
studier, lika litet som hans sällsynta
maske-ringsförmåga.
Den sistnämda kom fram på ett
särdeles drastiskt sätt uti hans Yulcanus
(Filemon och Baucis 1879), der han
lyckades åstadkomma ett riktigt ideal af fulhet;
det alldeles snedvridna i ansigte och figur,
den oberäkneliga gängligheten i rörelser,
den vresiga skadeglädjen, sällsamt parad
med godmodig hjelpsamhet, allt detta
bildade tillsammans ett original af kostlighet.
Af smeden Biju (Postiljonen 1875) gjorde
han också en skön juvel, och om somliga
tyckte, att hans väfvare Spole (En
Mid-sommarnattsdröm 1877) ej fullt kunde
ersätta Broman, så inlade han dock äfven
der en kraftig handtverkarekomik.
Men det är ej blott handtverkare
som Janzon kan med, utan äfven barska
demoner, ståtliga sergeanter, gnällande
kastrater, listiga betjenter, vilda röfvare
och lurade gubbar. Det demoniska är
väl ej riktigt hans esse, ehuru han nog
såg tillräckligt grym ut både som Kasper
och som Kark (Den bergtagna 1875).
Mera tager han sig ut i krigarekostym;
Sergeanten i De båda grenadiererna
(1877), Sulpice i Regementets dotter
(1876), Belamy i Villars dragoner,
Grit-zenko i Nordens stjerna (1881) äro prof
derpå; till denna genre kunde på visst
sätt äfven räknas den lysande tjurfäkta-
ren Escamillo i Carmen (1878), en rol
der likväl Janzon ej gjorde den väntade
effekten. Det sista kan äfven sägas om
hans Fapageno (1884); den naiva
fo-gelmenniskan var icke hans egentliga fack,
lika litet som den eldige spanjoren. Ej
heller lyckades han alltid ersätta Uddman,
som var en mera typisk basbuffo i sin
burleska godmodighet; af dennes
genomlustige Bart olo gjorde Janzon en
tvär-vigg, och ej heller hans Cornelius
(Nurnbergerdockan) och Baptiste
(Muraren) äro fullt så roliga som den förres.
För den barnsliga gammaldags
gemytligheten är Janzon en smula för torr och
står för mycket på nutidens mark med
dess utmärkande drag, dess missnöje,
an-spräksfullhet öch njutningslystnad. Han
vill också gerna fä med något af modern
drastik; och hans Löpar nisse är
roligare än hans Sganarell e (Läkaren mot
sin vilja 1875). Likväl lyckades han, trots
detta, att gifva en riktig färg af antik
sirlighet åt sådana kostymrolcr som
Cerberin (Målaren och modellerna),
U ber to (Ett litet huskors), Marquis de
Montcontour (Kungen har sagt det)
och Don Pasquale, och i charlatanen
D u 1 c a m a ra nästan öfverträffade han
Uddman, hvilken väl hade mera klipsk och
sjelfbelåten galghuinor, men dock kanske
nog litet lät skurken titta fram. Åt de
förut nämda Figaro och Leporello skänker
lian ock en god karakteristik, ehuru hans
röstinedel numera ej alltid vilja fullt räcka
till.
Såsom redan antydts, är det i
realistiska partier med stark färgläggning
som Janzon i allmänhet företrädesvis är
stark. Boniface i Mjölnarvargen (1871)
var blott en liten förstudie, som
emellertid välvilligt framhölls af kritiken. Men
i G il Perez, den frassande, hädiske
klosterportvakten i Svarta Dominon, fick han
en af sina praktroler, och han är
alldeles dråplig när han med sitt »Deo
gra-tias» skenheligt tackar Gud för sin
tjuf-ätning hos Petronella, eller när han af
dödlig spökrädsla för dominon ramlar
omkull med buteljkorg och allt. I den
odödlige riddaren Falstaff (Muntra
fruarna 1876) skapade lian en förening af
erotisk gubbklåda och fastagelik
supförmåga, hvilken icke glömde att, jämte de
burleska omfamningarna i tvättkorgen och
de vågade sparkningarna såsom gumman
från Brentford, äfven betona den giriga
vinningslystnaden vid mottagandet af hr
»Bäcks» späckade börs. En ypperlig
bulTo är ock Don Fabian i Spanska
studenter (1884), der mateseos professorns
distraktion godt paras med bitvargens
grälsjuka. Slutligen hann Janzon i fjol
kanske höjden af sin realistiska
färglägg-ningsförmåga uti Diamantkorsets Gigoti,
en af de bästa komiska prestationer i sitt
slag, som Stora teaterns tiljor uppburit;
clownfasonerna, den brutna franskan,
piruetterna och viftningarna ined
pantalongerna äro lika slående verkliglietsstudier
som den inre karakteristiken af detta stora
barn, med dess ömsinthet och fåfänga,
är naturlig och sympatisk.
En särskild specialitet äro hans
orientaliska figurer, kärleksnarren Bask i r i
Lalla Rookli (1871), mutkolfven Zizel i
Konung för en dag (1882) samt framför
allt kastraten Aboulifar i Oberon, som
med lika stor virtuositet gnäller falsett
och äter äpplen.
En medfödd skådespelaretalang visar
sig kanske bäst i förmågan att sätta
karakter äfven i små biroler; denna konst
har Janzon ofta ådadalagt, bäst kanske uti
Storinqvisitorn i Afrikanskan, Sven
G ra te i Blenda och gubben Mele h tal
i Wilhelm Tell.
Privatim är Janzon bl. a. en erkänd
Bellmanssångare. A. L.
Teaterfrågans afgörande
inom Riksdagen
egde rum d. 10 Juni, då med den knappa
majoriteten af 2 röster de kgl.
leatrar-ncs öde blef betryggadt för åtminstone
ännu ett år derigenoin, att vid den
gemensamma voteringen nämda dag
kam-rarne beslöto bevilja så väl det
ordinarie teateranslaget af 60,000 kronor som
det begärda kreditivet af 25.000 kr. Det
af l:a kammaren förut beviljade
repara-tionsanslaget 28,820 kr. blef derimot
afslaget, ehuru dervid fästs vilkoret alt det
skulle, användas förnämligast till
skydd-dande mot eldlära, dock kom detta
beslut till stånd med endast 3 rösters
öf-vervigt.
Den gemensamma omröstningen blef
en följd af de olika beslut hvari
kam-rarne stannade vid teaterfrågans första
behandling af dem den 4 Juni, då första
kammaren utan votering beviljade de af
Kgl. M. begärda anslagen utan det af
utskottet uppstälda vilkoret af 50,000
kroners bidrag af Stockholms stad, hvaremot
frågan om Dramatiska teaterns
utarrende-ring återremitterades med 82 röster mot
17; andra kammaren återigen med 111
röster inot 91 afslog alla anslag till de
kungl. teatrarne. — Frågan om Dram.
teaterns utarrenderande har sedan
avancerat så långt att statsutskottet hemstält
att med anledning af riksdagens
anslags-beslut frågan om utarrenderingen
må anses hafva förfallit, hvilket väl
ock, såsom vi alltid förordat, varder
riksdagens beslut.
Det slutliga afgörandet vid den
gemensamma voteringen skedde genom två
omröstningar. 1 den första afslogs
re-parationsanslaget med 171 röster (34 i
Första och 137 i Andra kammaren) mot
168 (94 i Första, 74 i Andra kammaren).
1 andra omröstningen utgjorde
majoritetens röster 171, (91 i Första 80 i Andra
kammaren), minoritetens 169 (38 i Första
131 i Andra kammaren). Af Första
kammarens ledamöter (143 enl. katalogen)
deltogo i första omröstningen 128, af
Andra kammarens (221 enl. kat.) 211;
i andra omröstningen 129 af Första, 211
af Andra kammaren.
Med förvåning ser man att den
an-slagsvägrande minoriteten i Första kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
