Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det här antydda omnämnandet af
Berlioz’ »Faust» är det äldsta utförligare
yttrandet i Tyskland om ett verk af den
franske mästaren. Det förekommer i
Berliner Allgem. Musikal. Zeitung VI arg.
n:o 39 (28/9 1829) och är författad! af
Marx. Ur denna intressanta och
fördomsfria uppsats må följande anföras: »Aldrig
har väl en fransman förut skrifvit ett
partitur liknande delta. Med den hos
en fransman hittills oerhörda föresatsen
att ur »Faust», ett arbete af den mest
romantiske bland skalder, hvilket af honom
sjelf icke är bestämdt för skådebanan,
komponera scener — obekymrad om deras
praktiska brukbarhet för operan eller
konserten —, med denna föresats tyckes
komponisten äfven ha erhållit en förmåga
att i livarje hänseende öfverskrida
gränsen för det hittills varande, ja äfven utan
att alls taga det ekonomiska i betraktande.
Helt obesväradt besätter han sin orkester
med harmonika, dubbla harpor,
flerfal-diga violonceller och kontrabasar,
engelska horn jemte alla andra vanliga
instrument, bildar dubbelkörer, kombinerar
två och tre taktarter i de olika körerna
och blandar dessa färger på sin rika
palett så fritt och ofta så djerft, att man
förr skulle kunna anse honom vara en
lärjunge af Beethoven än af
konservatoriet.»
Fétis’ Rente tnusicale hade redan i
slutet af April haft en välvillig anmälan
af Faust-scenerna: »Partituret», säges det
här, »lortjenar musikvännernas intresse,
men i ännu högre grad konstnärernas
fullaste uppmärksamhet. Det är ju
bekant att fantasien hos denne unge
komponist gerna sysselsätter sig med det
fantastiska och bizarra. »Faust» var derför
just rätta ämnet för utvecklingen af hans
originela idéer.» De enskilda scenerna i
deras sammanhang med dramat och äfven
instrumentationen tagas derpå i
betraktande. Såsom »morceau Capital» förklaras
redan här hela Europas älsklingsstycke
Concert des Sylphes. »Alla medel», heter
det, »äro här använda för att åstadkomma
ett passande orkesterackompagnement;
framför allt i slutet af septetten linner
man en ny otvifvelaktigt effektfull idé:
lorsque le chant des Sylphes s’est adouci
jusqu’au pianissimo, les instrument å
vent se taisent. et sont remplacés par
quatre violoncelles flani des sons
harmo-niques en accords — en verklig sferernas
musik — En’ resumé cette partition de
Faust, original jusqu’å la bizarreris, est
l’ouvrage d’un homme plein de talent et
de facilité.»
Berlioz sjelf ansåg, efter hvad man
finner i ett bref till hans förtroligaste vän,
påskkören, visan om konungen i Thule
och Serenaden för de bäst lyckade
numren. Hur ogunstigt Berlioz 25 år senare
i memoarerna dömde om sitt op. 1
är bekant, äfvensom att han sedan
förstörde alla exemplar af Faust-scenerna
han kunde komma öfver. Flere andra
verk ha rönt samma öde; Berlioz hade
tidtals ett riktigt förstöringsraseri.
Tiden efter Faust-scenernas utgifvande
var för Berlioz en lycklig tid — en
leende oas i den öken, som skapades af hans
»infernale passion». Det var en tid af
uppryckning ur det tunga svårmod, som
beherskade honom efter den älskades
af-resa (d. 3 Mars 1829). »,/e suis toujour
tres heureux, ma vie est toujours
charmante; point de donleur, jamats de
deses-poir, beaueops d’illusions», skrifver han
den 3 Juni till Ferrand. Ett och annat
återfall i det gamla svårmodet egde
emellertid rum under denna tid af mångsidig
verksamhet. En sådan dyster stämning
öfverföll honom särskildt den 4:e Ecliec
(1 Aug.) med anledning af täflan om det
stora kompositionspriset — »abominable,
absurde et honteux concours. Med Berlioz
tältade Gilbert, Montfort och Prévost om
priset; kompositionsänmet var en kantat
»La mort de Cléopdtre». Resultatet af täflan
var mycket olyckligt: första priset
utdelades icke och det andra blef fördeladt
mellan Prévost och Montfort. Mis ödet var
för Berlioz så mycket hårdare, som lian
motvilligt och endast för den pekuniära
fördelen samt för att göra sin far till
viljes ännu en gång inkastade sig i
täflings-kampen, — och nu hade han alt emotse
nya obehagligheter och pekuniära
bekymmer.
Efter delta mellanspel upptog Berlioz
åter den redan i Juni uppkastade planen
alt gifva en stor kprisert, vid hvilken »Faust»
och hans två stora ouverturer skulle
komma att utföras. Förverkligandet af denna
plan sysselsatte honom helt och hållet de
följande månaderna. Till fullständigande [
af Faust-scenernas historia måste vi äfven
fästa uppmärksamhet vid denna konsert,
hvilken är föga bekant och omtalad, ehuru
Hippeau, som flyktigt omnämner
densamma, säger att den var »plus brillant que
le premier».
Konserten var att börja med bestämd
att gifvas i början af December, men gals
i stället redan den 1 November. Dagen
var väl vald, ty på »alla helgons dag»
var reldche u tous les théätres. Delta
hade direktören för Thédtre Italien,
La-urent, föranledt för att denna dag kunna
använda sin personal till en stor
vokal-och instrumentalkonsert. För att locka
publiken uppgjorde Berlioz ett omvexlande
program: omvexlande med orkestersakerna
skulle soloföredrag utföras af den berömda
operasångerskan Heinefetter och fru
Daba-die* samt den unge Hiller. Frågan om
lokalen, en af de svåraste vid sådana
tillfällen, löstes lätt nog då Berlioz’ gamle
vedersakare Cherubini efter kort motstånd
gifvit med sig — han var sjuk och
orkade ej intrigera. Berlioz erhöll sålunda
likasom vid sin första konsert
konserva-toriisalen. Utskrifvande af stämmor,
engagerande af 110 orkestermusiker (deraf
42 violister) och framför allt solisterna
lemnade honom ingen ro.
Den 30 Okt. egde den första
gemensamma repetitionen rum. Om intrycket
af denna skref Berlioz till Ferrand —
* Född Leroux, äfven anstäld vid Stora
operan ocli gift med förste bariton Dabadie,
anstäld vid denna teater 1821—30.
första delen af brefvet på en restaurant,
der han hvilade ut sig efter repetitionen.
Ouverturen till Francs Juges, säger han,
hade hos musikerna uppväckt »des
applau-dissemenls forcenés», ja »des cris presque
aussi effrayants que ceux de mon
or-chestre» ; »le sextuor de Faust va å ravir,
mes sylphes sont cnchantés», heter det
vidare: endast Waverley-ouverturen gjorde
ej riktig lycka.
Ännu i sista ögonblicket uppstodo
svårigheter. Den för syllidkonserten bcltöfliga
harmonikan* kunde ej anskaffas och
hvarken Heinefetter eller Dabadie kunde sjunga;
den senare medverkade vid en samtidig
konsert på Théåtre Italien jemte Sontag
och Pisaroni. (Det slutliga programmet
kan endast till sina hufvuddrag anföras.
Som solister uppträdde: 1 rban med
violinvariationer af Mayseder, Dorus med llöjt
variationer af Touion, framför allt Hiller
ined Beethovens Ess-durkonsert och —
knappast troligt, sä gryrn fiende som
Berlioz var till den italienska musiken —
M:me Marinoni med några italienska arier;
(till Ferrand säger Berlioz att hon sjöng
»une pasquinade italienne».) De tre
kompositionerna af konsertgifvaren äro redan
nämda. Francs-Juges-ouverturen synes ha
slagit mest an, oakladt sin farliga plats
på programmet strax efter Beethovens
»sublime ct immense concerto», och det
bifall som Hiller skördade dermed gjorde
Berlioz orolig för sin ouverture. Men
trots detta gjorde denna »hymne au
desespoir» ett väldigt intryck. »Ellc a
ob-tenn quatre salves d’applaudissementsi>,
berättade den lycklige komponisten för sin
vän.
Äfven konsertens slutnummer, en kör
du jugement dernicr, gjorde stort intryck.
Syllidkonserten, troligen ganska
medelmåttigt föredragen af sex
konservatorii-elever, gjorde ej den väntade effekten.
Följande intermezzo inträffade vid
konserten enligt livad Berlioz i bref berättat
för sin far och Ferrand: Då publiken
ändtligen lugnat sig efter
Francs-Juges-ouverturen och Marinoni lagade sig i
ordning att sjunga sin aria, ville Berlioz
oför-inärkt hemta ett paket noter på en bänk
framför orkestern; inen då han smög sig
fram mellan notställarne, blef han
igenkänd af publiken, som utbröt i höga
bifallsrop, och äfven orkestern deltog i denna
ovation, violisterna genom att slå
strå-karne mot instrumenten eller notställarne.
Berlioz var nära att falla i vanmakt, ty
denna bifallsorkan hade så oväntadt
öfver-fallit honom. Samtliga orkesternumren
utfördes under Habenecks ledning, efter
Berlioz eget omdöme, »foudroyante».
Särdeles angenämt kände sig Berlioz berörd
af musikernas lilliga bifall. Efter
konsertens slut inväntade de honom på
konservatoriets gård och ulbragle nya
bifalls-yttringar så snart han visade sig. Äfven
dagen derefter, då Berlioz besökte operan,
* Vi sakna upplysning om hvad
instrument som menas med denna »harmonika». I
Berlioz’ »Damnation de Faust» liar väl harpan
med sina flageoletter (sons harmoniques) fått
ersätta detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
