Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Grieg
som romanskomponist.
Motto:
>Tvänne slags inflytelser, inre
och yttre, påverka lucnniskans
ande. De inre härröra nr sinnets
egen, inneboende makt, de yttre
bero af minnena från den familj
och karleken till det land, i
. hvilkas sköte en nienniska efter
hand utvecklat sig. Utur bägge
dessa inflytelser i förening
uppstår mennisknns individualitet.*
éjfl^en epok, som i konsthistorien
beleck-’st5^ nas med det populärt skönas, gaf
genom en allmännare och lättfaltligare
anda sången elt mera pulserande lif, en
mera vidsträckt och omfattande utveckling.
Konsten, hvilken förut nästan uteslutande
beaktat det rent vetenskapliga af sitt mål,
upptog nu och förädlade det melodiska
elementet i den nationella visan, hvilken
i sitt primitiva skick utgjort ett-troget
uttryck för lölkens lynne och vexlande
käns-lolif. Det subjektiva, det varma och
innerliga naturlif som folkvisan inrymde,
hlcf sålunda under konstens daning en rik
källa till melodiens lyftning och lagring,
pä samma gäng det nationella elementet i
i densamma blef af väsentlig betydelse
för de olika konstskolornas karakteristiska
grunddrag. Sä ingick visan som elt
för-herskande moment i italienarnes opera
buffa, fransmännens opera comique, under
det all tyskarne derjemle älven gåfvo
densamma, genom romansen och balladen,
en mera sjelfstämlig riktning, hvilken
sedermera af andra nationer kultiverades
med ett mera allmänt och odeladt intresse.
"Först i en senare tid blef det Norden
för-unnadt att representera en mera nationell
betydelse i den stora europeiska
musikkulturen, och äran af detta värf — trots
de många frejdade namn, som ansluta
sig till den nordiska musikens konslodling
— tillkommer dock i främsta rummet
norrmannen Edvard Grieg. Genom
honom skall måhända äfven var
musiklitera-tur i utlandet vinna en större
uppmärksamhet, och konsthistorien till de öfriga
skolorna då foga — en nordisk. Den
genuint nationella anda som i den
nordiska folktonen lika målande som träffande
återger Nordens folks och naturs
karakter och säregna poesi, har i hans musik
erhållit den sannaste och skönaste
idealisering. Denna lokalfärg är omisskännlig
nästan i allt hvad han producerat, dock så
till förstående, alt han icke endast
skrif-vit blott och bart i s. k. »folkton» med
lösryckta stereotypa tonvändningar ur
folkvisor, utan dennas stämning har genom
den mest ursprungliga och skapande
kraft-omedelbart absorberats inom hans eget
väsende och gifvit hans musik denna
originella pregel, som gjort den till en
af tonkonstens märkligaste företeelser. Att
här nämna hvad Grieg som
instrumentalkomponist alstrat, ligger utom området
för ämnet i fråga, dä det endast afser
hans lyriska diktning, företrädesvis
romansen. Måhända framträder inom densamma
hans konslnärsindividualitét med hela sin
romantiska egendomlighet i dess mest
ut-preglade drag, hvartill kommer, att de
intentioner han förlänat omnämnde
konstart, gifvit den en fulländning, som af
någon annan tonsättare ej torde hlilvit
öfverträflad. 1 denna genre är Grieg att
räkna bland do epokgörande tonsättarnes
antal. Liksom i sagan Jon Hlund med
sin trollmakt gaf tallans landskap
naturliga dimensioner och lif, så förmår äfven
Griegs sångmö alt inom romansens
begränsade ram väcka till lif en hel verld
af sköna idéer och skiftande
föreställningar, som med den omedelbaraste poesi och
lifligaste mångläld beröra lifvets alla
vexlande skeden. Sin mest tilldragande kraft
utöfva dock dessa stämningar pä en nordbo.
Det går en ton igenom dem, hvilken vi
känna igen: i barrskogens majestätiska
lugn, der den hög oeh allvarsam
afteck-nar sig mot den stjernklara himlen, i
forsens hejdlösa fall eller det ändlösa,
stormupplylda hafvet och i den lugna,
solbelysta fjärden. Griegs ande är en
återspegling af dessa olika naturföreteelser,
som i sig upptager desammas skiftande
uttryck: af manligt allvar och storslagen
kraft, frisinnad inspiration oeh glödande
lidelse, så väl som känslans lugnare och
vekare nyanser. Trots detta senare blir
han aldrig sentimental. Hans känslighet
eger ej denna blaserade sinlighet, som
så ofta utmärker nutidens vekare
uttryckssätt, men väl den kyska, religiösa
innerlighet, som förlänat Beethovens och
Webers melodik dess sunda och friska natur.
Många komponister, kanske de lleste,
hafva icke med en gång kommit till fidl
klarhet med sig sjelfva. Innan dess hafva
de i flere perioder vacklat från det ena
hållet till det andra under inflytandet af
inre och yttre påverkningar, exempelvis
Schumann, som med sin symfoni-diktning
visar en betecknande öfvergång frän en
ungdomligt drömmande, inåtvänd riktning
till en mera utåtvänd, stadgad och
realistisk. Hos Grieg derernot sammansmälta
dessa inflytelser till en nästan harmonisk
jemnvigt, som nära nog ined en gång
bragte i dagen hans individualitets
karakter. För honom är den vtlre naturens
vexlingar liksom en symbolisering af dem,
som försiggå i vårt inre andliga lif, hvilket
derför al hans stämningar af mera
objektiv art ger en sådan saftig oeh lifsvarrn
kolorit. Hans tankars skönhet framträda
så mycket klarare, som den kläder sig i
enkla och naturliga uttrycksmedel, kanske
mera nu än hvad i en tidigare period
var händelsen. 1 vissa låli eger hans
ande en viss slägtskap med Schumanns,
liksom melodiens svällande teckning
otvetydigt förråder Wagners påverkan, utan
att denna dock inkräktar på hans
individuella sjelfständighet. Rytmen är
pregnant och uttrycksfull, formen likaså, och
om han äfven i dennas struktur ofta
af-viker från det gängse traditionella, så är
detta alltid betingadt af någon
psykologisk afsigt, som dock förlänar det helas
organism konseqvens och hållning. Hos
Grieg är aldrig för mycket noter och för
litet toner. Hvarje ton har en viss
förandligad egenskap och är icke till, såsom
hos många, för alt tjena som fyllnad och
afrundning åt det formella. Det sköna
kondenserar sig hos honom i en lagom
afpassad begränsning, sant och naturligt,
hvilket derför äfven skall göra hans —
som all annan likartad musik — populär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
