Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i iletla ords ädlaste bemärkelse. Grieg
skattar aldrig åt den smak, som med en
invecklad mysticism eller genom vilda
harmoniska experiment tror sig kunna
ersätta hvad som brister den i det
väsentligaste: — uppfinningens skönhet och
omedelbarhet. Hans harmonisering, lika
intressant som rik och sjelfständig,
vidhåller alltid sin rätta uppgift alt förhöja
och förstärka melodiens uttryck, liksom
han förmår att endast med några enkla
ackorder antyda hela styckets tournure.
Dessa tendenser uppenbara sig, som
of-van anförts, i sin fullaste klarhet i hans
sångliteratur, hvilken lika mycket vittnar
om en produktiv alstringsförmåga som
om den berömmelse, hvilken gjort hans
namn frejdadt och ryktbart långt utom
Nordens landamären. Af dessa sånger
med pianoackorapagnement framstå för sin
oöfverträffliga skönhet: Jeg elsker Dig,
Kjcerlighcd, Vandring i Skoven, Hytten,
Det förste Möde, Pä Skog stien, Med en
Primula Vrcris samt Solveigs Sang, alla
af erotisk art. I den sistnämnda har
förtröstan på en högre makt, som
nedlägger kärleken i menniskornas hjertan,
erhållit en tolkning af den mest skära och
ljufva poesi. Af mera högstämdt,
patetiskt samt af vexlande naturskildring
betecknande innehåll äro: Du fatter ci
Uölgernes evige Gang, Min Tanke er et
mccgligt Fjeld, Solnedgang, 1 dfarter. Tak
för dit Råd, Et Håb, ■leg reiste en
dei-lig Sommcrkveld, Prindsessen, »God
Morgen», Tyttebær el, Fra Monle Pincio och
I Liden höil der ope, en komposition af
en genomgående lin och poetisk stämning.
Taksigelse, Modersorg, Han er saa hvid,
Solveigs Vuggevise, Stambogsrim, En
Svane, Ragna och Margrctes Vuggesang äro
pcrlor af äkta elegisk natur, som älven
innebär en djup och varm religiös känsla.
Mera hänförande enkelt kan väl knappast
en himmelsk aning i toner försinligas än
i Margretes Vuggesang i strofen: »Der
er en Stige stillet fra Jord til Himmel
op.» Kronan på verket af en mera
religiöst ulpreglad anda bildar kanske dock:
Ved en ung Hustrus Bare, der hoppet
om en öfverjordisk tröst funnit ett
uttryck af så skönt gripande verkan, att
säkert mången beprisad messa, trots sin
storartade form och mångfald af vokala
och orkestrala resurser, ändå aldrig kunnat
inrymma något motsvarande. En
öfver-vägande dramatisk sanning och kraft
utmärka till sist: Borte och Sjullcnucnd.
Den opposition, Griégs musik intager
geni emot gamla föråldrade traditioner
och konstprinciper, har förskaffat den en
del vedersakare synnerligast bland dj;
ortodoxa musikpedanterna. Märkligt är
dock huru han — i likhet med andra
romantiker — just med den gamla
musikteoriens dödssynder förmått åstadkomma
verkningar af den allra bästa effekt,
hvilket ju bevisar, att det sanna snillet
alltid har sina egna lagar, som beaktar de
vetenskapliga, så långt dessa
ölverens-stämma med dess egen natur och
verkliga ursprung. Oafhängig af allting
annat är detta dock den skönhet, hvilken
lefver längst, den må nu uppträda under
konstens sofring eller som en direkt
uppenbarelse af det gudomliga, såsom våra
gamla härliga folkvisor, hvilka oaktadt
all sin simplicitet ändock bibehålla en
oförminskad lifskraft, långt sedan de mest
lärda och komplicerade konstformer
skattat at förgängelsen. För det skönas
sanning skall älven den gärd Edvard Grieg
i sången bringat tonkonsten alltid stå som
ett lefvande och oförgängligt vittnesbörd.
Gösta Geijer.
Om Indianernas Musik.
(Forts.)
’J^’nkla naturljud såsom »lie ya! lie!»
•¥* eller några ofta upprepade
betydelselösa ord såsom »Kanon wi-yo» eller,
såsom det tyckes, osammanliängande ord
såsom »Vänner — sten — stå alltid fast
— framåt!» kunna i sin enkelhet och
naturlighet betraktas såsom urkällan till
indianpoesien. Det glada »lie ya! lie!»
hos Comancherria hör nog icke ensamt
till detta folk, utan skall älven ha
påträffats hos så vidt från livarandra skilda
folk som lrokeser, Poncas och Twanas;
det sorgsna Oh d-da, d-dä (ack! ack!)
hos det sistnämda förekommer helt visst
i andra indianstammars sånger.
Ofver-gången från sådana blotta utrop till enskilda
ord och sedan till korta satser är lätt
och i afseende på det musikaliska
framskridandet helt naturlig; vilden kan
endast sä länge hålla sig till sådana
ofullständiga uttryck, som hans andliga
bildning i sin helhet är föga utvecklad. Att
sådana enkla sånger fortfarande kunna
bestå pä samma gång som andra långt
mera utbildade är icke allenast ett bevis
på ståndaktigheten hos indiankarakleren,
utan visar derjemte alt sådana sånger sta
i den innerligaste förening med hela hans
känslolif. Bland dessa enformiga sånger
äro många helgade icke blott genom
bruket utan också genom ämnet; den
allra-liögslcs namn brukas i inånga religiösa
sånger uteslutande ehuru med variationer.
Sångerna hafva ofta, älven i sin mest
primitiva gestalt, en dramatisk bestämmelse:
först genom den lifliga mimiken, genom
åtbördernas språk blir den egentliga
meningen i mänga korta satser klar. Man
har också i senare tider upptäckt att i
indianernas rörelsespråk ligger en långt
djupare mening än man hittills förmodat,
och man antager till och med att det
förstås och såsom en gemensam egendom
begagnas af de vilda indianfolken sins
emellan, bur vidt åtskilda dessa än må
vara. Indianer, hvilka ej förstå ett ord af
en annan stams språk kunna med denna
hälla länga samtal genom detta stumma
språk. Indianen behöfver sålunda langt
färre ord än den civiliserade för alt uttrycka
allt livad som inom och utom honom
föregår. I sådana fall dä den dansande
begagnar sig af åtbörds- eller
teckenspråket allena, är verkan deraf mycket
öfver-raskande för den åskådare som icke är
invigd i delta språks hemligheter. De
unga krigarne utföra, i det de helt och
hållet hängifva sig åt känslorna för
ögonblicket, de äfventyrligaste spräng: de kasta
kroppen än till höger, än till venster, än
framåt, än bakåt med yttersta häftighet,
skära tänderna och föra sina grinande
an-sigten med de vildt rullande ögonen intill
hvarandra, vända sig i nästa ögonblick om
med blixtens hastighet under ett skallande
rop och med de lifligaste rörelser på
armar och händer; orden »vargen löper»
tecknas i lefvande bild. Midt i det
vildaste tumult kommer dock ingen ur
takten, hvilken starkt markeras med
stampning af fotterna. — Vid något vigtigt
företag, såsom ett nära förestående
krigståg, då del gäller att ingifva de försagda
mod, uppbjuder krigaren sin hela kraft.
Med långsamma smygande steg, som ville
han i nästa ögonblick öfverfalla tienden
går lian med sin stridsyxa (tomahawk,
— läs: -håk) i handen omkring de
församlade krigarnes rund med manlig
beslutsamhet, sjungande krigssången och med
hög röst och kraftigt uttryck berättande
sina förra ärofulla bragder och hvad han
tänker företaga under det förestående
härnadståget; uppeldade genom hans tal och
de andres hifallstecken träda nu de
dröjande in i kretsen och sjunga densamma
sången (jag går, jag går!) med passande
åtbörder, hvarigenom de visa att de vilja
deltaga i krigståget. Genom talrika
upprepningar af samma ord, hvilket ofta eger
rum, kan icke allenast melodien få större
omvexling och längd, utan de
framställande få ock derigenom tillfälle alt efter
behag utföra de mångfaldigaste
variationer och derigenom visa de närvarande
sin skicklighet. Denna krigssång hos
Iro-keserna följer här:
I - ge i - ge i - ge huuni
Yc!
)c o.
he! i - ge
i - ge hon ni he!
■>V; ; i !•*’ i
i - ge i - ge i - ge honni
m: -
lic! (jng går! jag gar!) o. s. v.
Indianernas poesi har sällan en
regelmässig metrisk byggnad och är
derfor (sä långt hittills är kändt) till större
delen lik en sjungen prosa. Några
författare påstå att de fä af oss kända
exem-| plen pä metrisk eller rimmad vers
snarare äro resultat af en lycklig tillfällighet
än af ett öfverlagdt försök. De forsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
