Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 SVENSK MUSIKTIDNING.
serenaderna och duetterna för mans- och fruntimmersröster, livilken liögsliimd anda i hans andliga sånger och hvilken
karakteristik i solosångerna — vi må tänka på
»Jätten» eller »Afskedet», »Liden harpepiges klage» eller »Tösa på svältera», »Sirius» eller »Djævelsklokken», »Gar) V:s sang i likkisten» eller »Italienaren med
gipsbilder» och den täcka »Palindromen»! Hvad som särskildt utmärker Wennerbergs
tondikter är det organiska sambundet mellan den vanligen af honom sjelf skrifna
texten och musiken till densamma. De äro födda tvillingar och man kan knappast skilja den ena från den andra; de synas helt och hållet vara barn af ögonblickets inspiration, så ledigt och naturligt sluta de sig till och afspegla hvarandra. Men äfven der en främmande text begagnas är helgjutenheten lika stor och
beundransvärd. Wennerberg är ingen musikus ex professo; han hade för sig stält en annan lifsuppgift och har af sin förmåga och ödets skickelser förts allt högre uppåt samhällets höjder. En och annan
musiklärd rynkade väl också på näsan åt ett och annat i »Gluntarne» först de sågo dagen, men deras skapare kunde trösta sig med att hos dem och hos honom sjelf röjdes »gudagnistan» säkrare och klarare än kanske hos flertalet af våra lärda kontrapunktister. Emellertid har komponisten vid utgifvandet af sista
Glunt-upplagan gjort några mindre förändringar i ackompagnementet, livilka han ansett nödiga. Likaså finna vi några af hans sångduetter för mans- och
fruntimmersröster i den tryckta upplagan betydligt retoucherade från det först i tiere
begärliga afskrifter spridda manuskriptet. Under sin studietid i Upsala, från 1837 d. 2 Okt., då han just på sin
födelsedag för 30 år sedan blef student, till 1815, dä han erhöll lagerkransen, togo väl ock de akademiska studierna hans tid för mycket i anspråk att lemna rum för några djupare musikaliska; åt dessa egnade han sig väl sedan under det han som docept i konsthistoria stannade vid universitetet och sedan han 1849
ulnäm-des till lektor i filosofi vid Skara
gymnasium. Från 1843, det år som Wennerberg vid majfesten gjorde bekantskap med de glada »Juvenalerna» och strax derefter inträdde i deras led och blef en af deras koryféer, börja också hans musikaliska
produktioner framträda i de allom bekanta genialiska duetterna och triorna, som
skildra studentlifvet, och denna tid var han mera skapande än forskande musiker.
Under den lugna Skaratiden — han lefde här i 16 år såsom gymnasiilärare — gafs honom deremot godt tillfälle att fördjupa sig i musikstudier. Den som skrifver dessa rader hade också tillfälle att få se huru bord och byrå i hans rum denna tid buro högar af musik-klassiker, specielt gamla kyrkokomponistersverk. Som granne till vår lektor, hvilken genom den fria och friska anda han visste ingjuta i sitt torra ämne var afgudad bland gymnasisterna, fick jag också flerfaldiga gånger lyssna till hans toner från vår värdinnas gamla klaver, hvilket uppflyttats på hans rum. En och annan variant vid redigerandet af de sista »Gluntarne» stal sig då mina öron till, och jag har ännu i minnet en
sådan från mellansatsen i »Afskedet på Flottsund». Jag hade för öfrigt tillträde till hans rum,under det magistrarne drucko sitt niiddagskaflé nere i matsalen, för att spela öfver på det gamla klaveret; men det dröjde ej så länge innan den ena tangenten efter den andra lade sig till hvila sedan lifssträngen brustit under händerna på »Jättens» fader, och det gamla klaveret dugde sedan knappast för någon annan än — en komponist. Det var väl under tiden i Skara som
Wennerbergs oratorium, »Jesu födelse», uppstod, hvilket 1 862 utkom på musikaliska
konstföreningens förlag och hvars ifrågasatta
utförande genom en af våra musikföreningar här just i år vore på sin plats. För någon detaljerad lefnadsteckning af vår 70-årige tonskald lämpa sig ej dessa spalter; det korta utkast dertill som här kan göras spara vi till slutet af denna uppsats. Deremot anse vi oss här böra rikta blicken på de tonsättningar som ha Gunnar Wennerberg att tacka för sitt upphof. 1 främsta rummet träder oss då till mötes den samling af 30 duetter för
ba-riton och bas med pianoaekompagnement, som under namnet »Gluntarne» är så allmänt bekant. Samlingen är tillegnad juvenalerna Eugöne v. Stcdingk och Otto Beronius — ackompagnatören och
basen-»Glunten»; Wennerberg var sjelf
»magistern». Så populära och föga svåra dessa duetter än äro, ställa de dock ej ringa fordringar på de utförande för att rätt återgifvas; också har författaren gilvit dem ett i det afseendet betecknande motto af Martialis: »Quein recitas, meits est, o Fidentine, libellus; Sed male, cum
recitas, incipit esse tuus» — i fri
öfversätt-ning: sjunger du dem väl, äro sånger(na mina, men sjunger du dem illa, få de gälla för dina; — en reservation hvartill för öfrigt hvilken diktare som helst må ha rätt. »Gluntarne» utkommo under åren 1849—51 och hvarje nytt häfte födde ny entusiasm. Ännu lefva de med friskt lif, ehuru ej så en vogue, som under första decenniet af sin tillvaro. En ny af författaren till ackompagnementet
något retoucherad upplaga utgafs i mindre format än den ursprungliga qvartupplagan. De 1 0 buffatriorna, »De tre» för
tenor, bariton och bas (»Släpp in oss», »Pirum», »Daniel» etc.), utkommo 1851 och följande året Nio trestämmiga serenader för 2 tenorer och bas (»Ack säg mig hvar är du», »Darrande ton», »0 se ej så», »Mins du den gången» etc.), hvilka 1875 åtföljdes af Fem trestämmiga serenader för samma stämmor, och samma år utgåfvos
Fyra-stämmiga sånger för blandade
röster. Af Sångduetterna utkommo år 1853 de 6 första: »Gondolieren» (sopr. o. bar.), »Marketenterskorna» (2 altar), »Du är min» och »Du bist mein Mond» ‘(sopr. o. bas), »Flickorna» (2 sopr.),
»So-tarne» (2 bar.), n:o 7 »Was lispeln die Winde» (sopr. o. alt), år 1876 n:o 8— 12: »Båtfärd» och »Tidt er jeg glad» (alt o. bas), »Der Liebe Leben» och
»Julsång» (sopr. o. ten.), samt »Gordax
dam-natorum» (sopr. o. alt), 1883 n:o 13 »1 den djupa midnattsslund» (sopr. o. alt) ur Herders Gid. En större duett
»Hafs-frun» hafva vi endast sett i manuskript, ofulländad, men densamma lär nu vara afslutad, ehuru ännu ej utgifven; denna liksom de öfriga värdig Gluntarnes
tonskald. De förträffliga Solosångerna, af hvilka vi här ofvan uppräknat några bland de mera framstående, utgåfvos: häft. 1 —4 våren 1850 — 54, 5:e häftet 1870 och 6:e år 1876. Den för soloröster med kör och piano skrifna samlingen »Ur Davids Psalmer» innehåller icke
mindre än 55 nummer.’ Första samlingen, 10 häften, utgafs åren 1861—69, och ny följd af dem har utkommit hittills i 5 häften. Af den äldre samlingen
utkom 1877 en ny upplaga i 2 band. Det återstår oss nu att omnämna de präktiga marscherna och körerna för
mansröster. Samlingen »Odinslund och
Lunda-gård» innehåller af dem de äldre:
»Frihet bor i norden», »Bjöd så i Thule», »Stå stark du ljusets riddarvakt»,
»Framåt, framåt på ljusets bana», »Om alla strängar på den svenska luta», »0 Gud som styrer folkens öden», »Hur länge skall i norden», »Trum-marsch»,
»Fladdrande fana», »Hör oss Svea», och
skarp-skyttemarschen »1 gevär hvar man med mod i bröstet». I den nyligen utgifna samlingen »Studentsånger» finna vi de senare komponerade: »Säg oss ditt namn» och »Så contigit in Lenom» samt
Wennerbergs sista komposition: Bön, »Fredens välsignelser», först sjungen, efter livad vi tro, utaf Upsalastudenterna vid
universitetshusets invigning i våras. En annan större komposition är hans
»Auerbachs-keller», för soloröster, kör och piano, som 1877 första gången utfördes på en
konsert af sällskapet 0. D. i Upsala. Gunnar Wennerberg härstammar från en bondeslägt i Vestergötland. Hans fader, prosten Gunnar Wennerberg i
Lidköping, f. d. docent i Lund, var son af bonden Olof Nilsson i Tunhem. År 1829 intogs sonen Gunnar i Skara skola och 1833 uppflyttades han på gymnasium
der-städes. Tiden för hans studentexamen ha vi redan nämt. I Upsala kom den musikaliske, talangfulle sångaren snart in i sällskapslifvets högre sferer och var en välkommen gäst hos landshöfding Kræmer, fru Silfverstolpe och andra ansedda
familjer i lärdomsstaden. Den genialiske och älskvärde studenten — sedermera
magistern — förvärfvade sig här en stor vänkrets och bland hans här vunna vänner kunde han äfven räkna kung Oscar l:s söner. När kronprins Carl blef konung, hade han också Gunnar Wennerberg i åtanke. Från sin mera obemärkta verksamhet i
landsorten kallades han till hufvudstaden för att deltaga i den komité, som skulle ordna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
