Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalmusei inredning, och gjorde derpå
en resa till utlandet i och för
konststudier. Han hade förut under sin
Skaratid haft ett års tjenstledighel för att
företaga en sådan resa åt södern. År 1865
kallades Wennerberg till
expeditionssekreterare och byråchef i
ecklesiastikdepartementet och var sedan 1870—75 statsråd
och chef för skolans och kyrkans ärenden.
Då den Bergströniska ministeren sistnämda
år afträdde, blef Wennerberg utnämd till
landshöfding i Kronobergs län. Det var
hardt när att han vid lcmnandet af
statsrådstaburetten fått ikläda sig
biskopsmössan, ty vid Skarabiskopen Butsch’s
samtidigt inträffade frånfälle var det endast
5 röster som skilde honom från ett rum
på biskopsförslaget.
Redan 1850 fick Wennerberg af
Svenska Akademien einottaga det stora kungl.
priset för icke täfiande och 18G7 invaldes
han till hennes ledamot. Vi förbigå andra
utmärkelser som kommit honom till del,
men påminna om det förtroende han af
vår nuvarande konung åtnjutit att vara
guvernör för de kgl. prinsarne i Upsala.
Wennerberg har i många år vid sidan
af sin maka, född Cronstedt, och i
kretsen af liere nu fullvuxna barn haft att
glädja sig åt ett lyckligt familjelif. Att
han äfven fortfarande kan glädja sig åt
att vara uppburen af sina landsmän och
inom vår musikverld det tro vi ej att
han har någon anledning att betvifla, om
än hans verksamhet i konstens tjenst med
åren aftagit. Hvad han redan skänkt oss
i sina tonskapelser, är rikedom nog att
i långliga tider än bevara Gunnar
Wen-nerbergs namn från glömska.
F. II.
Om indianernas musik.
._ (Forts, och slut.)
|P|edan vi i det föregående yttrat oss
om indianernas säng, gå vi nu att
nämna något om deras musikinstrument,
med ledning af de uppgifter som vi ha
att tillgå.
Af slaginstrument finnas hos
indianerna inånga sorter och dessa hafva en
stor förbredning, så att väl ingen
indiannation alldeles saknar sådana; men endast
i Mexiko, Centralamerika och de spanska
öarna hade de en bestämd, tued
menni-skorösten och andra instrument
harmonierande tonhöjd. Det fullkomligaste af
detta slags instrument var Huehuetl (vevtl,
tlapanhuehuetl), en sorts puka, som
brukades i Mexiko och Centralamerika. Den
bestod af en cylindrisk, urholkad trädstam
eller träkloss, utvändigt snidad och
målad, tre till fyra fot hög och stående pä
en trefot; öfra ändan var öfverspänd med
läder eller pergament, hvilket allt efter som
tonen skulle vara högre eller lägre kunde
spännas mer eller mindre. Denna puka
slogs med tingrarne, hvartill fordrades
stor skicklighet. Instrumentet
begagnades ofta tillsammans med Teponaztli (se
följ A och, om vi kunna lita på de gamle
spanske historieskrifvarne, i full
harmonisk samklang med detta. Torquemada
uppgifver, att tonen hos Huehuetl från
kanten till midten af trumskinnet vexlade
inom en qvints omfång, att
instrumentet »spelades för sina toners och sin
ton-vexlings skull» och att tonerna allt efter
sången varierade i höjd och djup. —
Detta ackompagnement tyckes alltså ha
varit en harmonierande bas.
Teponaztli (samma instrument som
Tun) brukas ännu af infödingarne i
Mexiko och Centralamerika. Det förfärdigas
alltid af hårdt trä, ofta vackert snidadt;
det två till fem fot långa trästycket, livars
sidor i sin enklaste form utgöras af den
rundade trädstammen, men mera
konst-messigt arbetad, är nästan fyrkantig,
urholkas nedifrån, dock så att de bägge
ändarne blifva tre eller fyra tum tjocka;
ofvanpå i midten gjorde man tre
inskärningar, två efter längden på trästycket,
den tredje emellan dessa, så att de
visade formen af den nedliggande
bok-stafven X. De på detta sätt frambragta
tungorna, af ett par liniers
genomskärning, gäfvo vid slag på desamma två olika
toner, hvilkas intervallförhållande hos olika
instrument var tersen, qvarten, qvinten,
sexten eller oktaven. Instrumentets ton
var stark och ofta välklingande; man kunde
ibland höra den på en mils afständ.
Teponaztli gjorde alltså tjenst som en slags
ofullkomlig kontrabas; tonhöjden vexlade
allt efter instrumentets storlek och blef
sig naturligtvis alltid lik i ett och samma
instrument; följaktligen kunde Teponaztli
icke stämmas såsom Huehuetl i olika
tonlägen. Ändarne af de båda slagpinnarne
försågos med ull eller elastiskt gummi.
Teponaztli begagnades till
ackompagne-randet af de historiska sångerna, äfvenså
vid många religiösa ceremonier och
nästan vid alla större fester och
danstillställningar. I Guatemala blef Tun före
ett vigtigt krigsföretag bestruket med blod,
som indianerna medelst styng af
törntaggar aftappade sig; deras vapen blefvo pä
samma sätt invigda.
T un kul i Yucatan är enligt Stephens
samma instrument som vid tiden för den
spanska eröfringen påträffades hos
infödingarne. Det består af en ihålig omkr.
tre fot lång träkafvel, öfver hvars ena
ända fästes ett stycke pergament, pä
hvilket spelaren, hållande pukan under
ven-stra armen, slår med högra handen.
Bland de vilda indianerna finner man
en oräknelig mängd tamburiner af de
mest olika former; några af dessa må
här anföras.
Irokesernas puka är ungefär sex tum
hög och fem fot bred med nästan raka
sidor och har vid hvardera ändan ett
band af trä; öfre ändan är öfverdragen
med ett stycke kalfskinn, som fasthålles
af bandet; botten är af trä, trumpinnarne
af ek och omkr. 7 7, tum långa. Pukan
brukas vid qvinnornas dans i fogeldansen
och åtskilliga krigsdanser. Genom ett litet
nederst på sidan anbragt hål, som under
instrumentets begagnande är tilltäppt,
ingjuter man litet vatten till fuktande af
trumskinnet. Det af Baker undersökta
exemplaret angaf tonen lilla a.
Pukan hos Crees är till formen lik
en tamburin, har ofta en diameter af
öfver tre fot, men är föga djup,
öfverdragen med hud och målad med
konstiga bilder af menniskor och djur. En
käpp begagnas som trumpinne.
Pueblo-indianerna göra sin puka af
en urhålkad trädstam, ungefär 21/2 fot
lång, 15 tum bred, i båda ändarne
öfverspänd med garfvadt skinn; den slås med
två pinnar.
Cherokees, Choctaws och Chickasaws
brukade två pukor i form af en lerkruka,
öfver hvilken man spänt en fuktad
rådjurs-hud; på denna slogo de bägge larmande
musikanterna med käppar, hvilka under de
religiösa och krigiska festerna jemte
skram-lor sattes i rörelse för att ackompagnera
sångerna (Adair).
Twanas tamburin är af trä,
fyrkantig och en eller två fot lång och bred,
tre till fem tum djup; den är öfverspänd
med rådjurshud, hvars spännremmar af
läder-gå i kors på undersidan och hållas
med venstra handen under det
trumpinnen skötes med den högra.
Andra indianstammar ha denna
liknande tamburiner, men rnnda i stället
för fyrkantiga. Skallror och skramlor
finnas derjemte hos alla indianfolk i
åtskilliga former. Catlin omtalar sådana
skallror (Schischikué) af oberedda torkade
hudar, som innehålla kiselstenar o. dyl.
och gifva ett skrällande ljud då man
skakar på dem.
Af Biåsinstrument är flageoletten
eller munstycksflöjten, hvilken blåses likt
klarinetten (i motsats till vår vanliga
tvärflöjt) troligen inhemsk hos alla
indianstammar. Den förfärdigas af Geder-,
Su-mach- eller Fläderträ; de båda senare
materielen föredragas, emedan märgen
är så lätt urtagen i dem. Man väljer
en gren eller stam, 1 eller l1/* tum i
genomsnitt och 15—20 tum lång; denna
skäres efter längden midt i tu och hvarje
hälft urhålkas till inemot midten, så att
en pelare skiljer de båda urhålkningarna.
Hälfterna sannnanlimmas sedan och på
öfre hälften, före och bakom nämda
pelare, skäras ned tvenne fyrkantiga hål;
fyra till åtta tonliål inbrännas sedan. En
trä- eller metallplatta lägges öfver de
fyrkantiga hålen, som’ i kanterna hafva ett
insnitt, så att plattan passar noga in i
dem; öfver plattan bindes ett litet
trästycke, nedtill platt, uppåt efter olika smak
fantastiskt utsiradt; stundom insättes
framom detta i en gjord skorra en vibrerande
trä- eller metalltunga. Tonen i de
särskilda instrumenten varierar ganska
mycket och liknar vanligen D-llöjtens, men
den djupaste tonen (med alla tonhållen
slutna) är vanligen rå och obehaglig.
Principen för tonbildningen är densamma
som i den vanliga lilla pipan.
Stämningen är sällan ren; i flesta fall de
första fyra till sex tonerna i mollskalan med
deras oktaver. Denna flöjt begagnas
alltid såsom soloinstrument och vanligast
af unge män, som på så sätt vilja
uttrycka sina ömma känslor för den älskade.
För att locka henne fram ur sin hydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
