Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och »Troheten på prof» (»Gosi fan tutti»
1830). På Stjernströraska Mindre
teatern gick »Teaterdirektören» öfver scenen
1857 och detta verk har som bekant,
varit upptaget på Nya teaterns repertoar
under senaste tiden.
Tillkomsten och första uppförandet
af
Mozarts "Don Juan”.
Ett minnesblad till operans hundraårsfest
af L. Erbach.
» K medan Pragarne förstå mig så väl,
•’dr-* vill jag skrifva en opera särskildt
för dem», hade Mozart yttrat under liflig
känsla af tacksamhet för det
entusiastiska mottagande, som hans »Figaro»
1786 rönte i Prag. Och det ges ju ej
för en konstnär någon större
tillfredsställelse än att se sig förstådd. I Wien
förstod man Mozart blott till hälflen, i Prag
fullkomligt, i Wien hade han att kämpa
mot allehanda ledsamheter, mot afund
och fiendskap, särdeles från
hofoperadi-rektören Salieris sida, under det han i
Prag endast fann varma, tillgifna och
beundrande vänner. Musiker och sångare
vid teatern i Prag voro visserligen icke
bättre än vid kejserliga hofoperan i Wien,
men de voro Mozart med lif och själ
tillgifna och gjorde sitt yttersta för
honom; deraf kom det sig att hans operor
ingenstädes gingo med så god ensemble
som i Prag.
Tmpresarion för dervarande opera,
Bondini, skyndade sig att taga Mozart på
orden, och denne förpligtade sig att till
nästa vintersäsong komponera en opera.
Det första Mozart naturligtvis hade
att göra var nu att se sig om efter en
text, ty han hade fritt val i afseende på
en sådan. Återkommen till Wien,
uppsökte han för detta ändamål hofpoeten
abbé Da Ponte, som förut lemnat honom
texten till »Figaro». En lycklig
omständighet fogade sig så att denne redan
hade liggande utkastet till en operadikt:
»II dissoluto punito ossia il Don Giovanni»
— »Den bestraffade vällustingen eller
Don Giovanni» (Juan) —, hvars ämne
tagits från ett gammalt spanskt drama af
Tirso de Molina: »El confulado de pietro»
— »Stengästen». Samma ämne hade
redan Moliére och Goldini användt till
skådespel och Cimarosa nyttjat för sin
opera »II convitato de pietro».
För öfrigt saknar berättelsen om
stengästen icke helt och hållet historisk grund.
För några århundraden sedan skall en
Don Juan de Tenario ha funnits i
Sevilla; denne tillhörde en ansedd familj i
Andalusien och vann för sina
utsväfnin-gar en sorglig ryktbarhet. Det berättas
att han dödat en guvernör eller
slottsfogde, hvars dotter han förfört, att på
dennes graf i den helige Franciscus’
kloster guvernörens staty blifvit upprest
såsom ett monument och att klostrets
munkar lockat Don Juan i ett bakhåll och
dödat honom, emedan han förhånat och
förolämpat dem, samt derefter utspridt
det ryktet, att han i det ögonblick då
han insulterat guvernörens staty
uppslukats af jorden och försvunnit i
afgrunds-lågor.
Mozart fann sig af detta ämne,
hvilket lemnar så stort och mångsidigt
spelrum för musikalisk behandling, på det
! högsta tilltalad, och likaså tillfredsstälde
honom den form som Da Ponte gifvit
detsamma, ehuru hans bearbetning
tydligen led af brist på sammanhang. Men
detta fel ersattes rikligen af den högst
dramatiska inledningen och en mängd
af anslående, med hvarandra
kontrasterande scener: försök till våldshandlingar,
mord, förtviflansrop och hämdbesvärjelser,
en grafvård som talar, ett muntert
bröllop, en orgie och döden uppträdande i
egen person som gäst, och till slut en
afgrundsfärd.
Det är Mozarts upphöjda musik som
åt dessa hvar för sig dramatiska men,
som sagdt, sammanhangslösa scener
förlänar en inre, djupt gripande
verkningskraft. Det hela sanmianhålles genom
den herskande tanken på döden i dess
oskiljaktiga förbindelse med framtid och
efterverld. Och hur underbart förstår ej
Mozart att låta döden tala i guvernörens
person!
Dikten i och för sig, särskildt i den
ursprungliga tyska öfversättningen,
hvilken Viol, Bitter, Wolzogen och Eppstein
mer eller mindre lyckadt, emellertid utan
praktisk framgång, sökt förbättra, har
erbjudit ett särdeles lämpligt underlag för
den högsta uppenbarelse af det
mozart’-ska snillet.
Fullkomligt hängifvande sig åt sitt
ämne, gick Mozart med brinnande ifver
till arbetet. Hur mycket detta sysselsatt
hans tankar visar följande anekdot, som
man berättar om honom.
Då han en dag begaf sig till ett
värdshus för att der intaga sin måltid, grodde
under vägen en ny idé i hans hufvud,
hvilken bemäktigade sig honom helt och
hållet. Mekaniskt flögo hans blickar
öfver matsedeln och han bestälde: »En
portion grynvälling».
Soppan kom, men Mozart rörde henne
ej. Med hufvudet stödt emot handen
fullföljde han sin idé. Under det hans
fantasi arbetar, märker han ej att soppan
kallnar. Efter en halftimme utropar han:
»En stekt flundra!» Soppan tages bort
och i stället framsättes den till utseendet
lockande fisken, hvilken emellertid lika
litet förmår att reta konstnärens appetit.
Fem rätter beställas på detta sätt efter
hvarandra, framsättas och — blifva orörda.
Kyparen började tro att den
besynnerlige gästen icke hade alla sina
skruf-var i behåll och släppte honom ej ur
sigte. Så hade två timmar gatt till ända
utan att mästaren lemnade sina
drömmars land. Plötsligen lyfte han upp
hufvudet, hans kinder fingo högre färg, hans
ögon lyste, och sedan han kastat ett
guldmynt på bordet, lemnade han salen med
hastiga steg i det han mumlade för sig
sjelf:
»Andtligen har jag funnit det!»
Hvad han hade funnit var finalen i
första akten af »Don Juan».
För öfrigt lär Mozart ej mindre än
fem gånger ha komponerat den bekanta
duetten »Du bör ej fruktan bära».
Då mästaren i September 1787 med
sin hustru begaf sig till Prag, der han
steg af vid sin vän Dusseks i närheten
af staden belägna landtställe, var
kompositionen redan långt framskriden. Men
här först blef partituret färdigt, medan i
staden klaverrepetitionerna togo sin
början och sångare och sångerskor under
Mozarts ledning instuderade, sina roler.
En gång under dessa repetitioner ytt*
rade Mozart till kapellmästaren Kucharz,
då denne prisade hans lätthet att
komponera: »Jag försäkrar er, min bäste vän,
att ingen har nedlagt så mycken möda
som jag på komponerande. Det ges
ingen stor mästare, som jag ej grundligt
och flerfaldiga gånger har genomstuderat.»
Åter ett bevis på det bevingade ordet
»Snillet är fliten».
Derefter följde scenrepetitionerna med
orkester, hvarvid ett och annat komiskt
intermezzo föreföll. Så misslyckades
sig-nora Bondini, som sjöng Zerlina, hvarje
gång vid det ställe i slutet af andra
akten då hon ropar pä hjelp. Hon skrek
hvarken i rätt tid eller starkt nog.
Mozart steg otålig upp på scenen, och
i det ögonblick då Zerlinas rop måste
höras, stötte han häftigt till henne i sidan
så att hon i förskräckelsen gaf till ett
högt skrik. »Bravo, Donella, så skall ni
skrika!» utropade mästaren.
Då en af basunisterna, en äldre man,
vid ackompagnerandet af guvernörens
sång i fjerde akten alltid blåste fel, gick
Mozart fram till honom och sökte
förklara stället för mannen. Mannen
svarade emellertid kort och godt: »Det kan
man inte blåsa, och ni behöfver inte
lära mig blåsa basun!»
»Bevare mig Gud för det, min käre
vän!» utropade Mozart skrattande,
begärde penna och papper samt ändrade
stället.
Slutligen hade man hunnit till
aftonen före första representationen och
Mozart synes — åtminstone berättar så
etatsrådet von Nissen, Mozarts förste
utförligare biograf, hvilken gift sig med
Mozarts enka — fullständigt ha förgätit att
skrifva ouverture till operan. Först en
af de gäster, hvilka församlat sig hos
mästaren för att lyckönska honom till
framgången af hans verk, gjorde honom
uppmärksam härpå då klockan redan visade
midnatt.
Mozart drog sig tillhaka till sitt rum,
åtföljd af sin hustru, och satte sig ned
vid skrifbordet för att nedskrifva
ouverturen. Men punschen hade gjort honom
så sömnig, att han i hvart ögonblick
nickade till och fru Constance kunde endast
genom allehanda lustiga historier hålla
honom vaken och vid godt lynne.
Ouverturen var emellertid vid dagens inbrott
färdig och kopisterna väcktes för att
hinna utskrifva stämmorna till dess
operan skulle begynna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
