Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenom programmet utan nödigt uppehåll
mellan numren. Väldigheten i hr
Scliön-hergers talang framträdde synnerligast i
liaffs »Prelude ocli
Fuga»,SehubertsC-dur-fantasi oeh Bralnns krångliga C-dur-sonat
op. 1. lians förmåga af finess i ton och
uttryck lärde man känna i saker af Haydn,
Mozart, Mendelssohn, Jensen, Schumann.
För Ghopin syntes han ej ega samma
poetiskt svärmiska sinne som t. ex.
Pacli-mann. Andra konserten, en matiné i
Berns’ nya salong, gafs med biträde af
en violinist hr Hans Wessely, i Tyskland
berömd såsom en gedigen konstnär, samt
frk. lvaiser. Beethovens härliga
Kreut-zer-sonat, utförd af hrr Schönberger och
Wessely, inledde konserten och återgafs
med utmärkt samspel och ädelt föredrag.
Att tillsammans med delta stora verk
älven upplaga Schumanns langa Carneval
och Mendelssolins violinkonsert var
mindre välbetänkt, då matinéen derigenom
Idef ofrer höfvan förlängd. Bada dessa
nummer väckte emellertid- rättvist bifall.
Slutnumret, en Bhapsodie af Liszt, prof.
Schönbergers tredje å konserten, hade
också gerna kunnat undvaras. Fröken
lvaiser föredrog den såsom
konsertnummer nog slitna »Tell»-arian samt ett par
sånger af Agathe Backer-Gröndahl och
Schumann, alla mottagna med
bifallsytt-ringar.
Den första kammarmusik-soaréen
inleddes med en af Mozarls stråkqvartetter
(D-dur), full af lif oeh melodisk skönhet
samt klassiskt formfulländad.
Upptagandet af densamma torde ha varit en
hyllning ät mästaren dagen före »Don
Juan»-jubileet. Delta liksom de följande
numren, Pianoqvartelt (B-dur) af Saint-Saens
och Schumanns stråkkvartett (A-moll) op.
41 A:o 1, ådagalade en omsorgsfull
inöf-ning och sträfvan till godt utförande,
hvari de unga artisterna rätt väl
lyckades, om man än kunde ha önskat en mera
kraftig humor i Mozartqvartetten och
djupare romantisk karakter i Schumanns
poetiska, ofta spelade och alltid gerna hörda !
qvartctt. Utförandet af Saint-Saens ny- j
franska, spirituela och pikanta komposition
förljenar allt beröm, helst som
sammanhållningen i densamma kräfver mycken
precision. Pianopartiet i densamma
sköttes med säkerhet, fast, som det tycktes oss,
med väl sparad styrka, af frk. Valborg
Aulin. Scherzot i denna intressanta
tonsättning vann synnerligt bifall. Hela
soaréen skänkte åhörarne synbarligen ett stort
och värdefullt musiknöje, oeh deras varma,
upprepade bifallsytlringar gälde väl icke
mindre musiken i och för sig och utföran- j
det än lillställarnes företag med
åstadkommandet af dessa ädla musiknöjen.
Från Lund.
Den 6 Oktober ISS 7.
Fröken Arnoldson for Lund förbi!
Detta var för många en stor
missräkning, och ej förklarligt annorledes än
genom hennes stora brådska samt Lunds
brist på en lämplig större konsertlokal.
Ty att hon kunde påräknat minst lika j
talrik publik här i Lund som i Malmö,
det är säkert : oafsedt att Malmö i
allmänhet är en mycket sämre konsertstad
än Lund, så skulle nog halfva
studentkåren vid detta tillfälle gått upp för j
höra och — se.
Då jag sålunda ej fick nöjet att skrifva
om en »Arnoldson-konsert», så känner
jag mig föga lifvad att något utförligare
referera de två konserter, som här under
hösten egt rum. Jag nöjer mig med att
helt kort nämna, att den 5 September
på Universitetets kapellsal konsert gafs
af en ung pianist, prestson här ifrån
stiftet, herr Sigfrid Laurin, olev vid
konservatorium i Stockholm. Publiken, som
till öfvervägande större delen utgjordes
af hans personliga vänner och gynnare,
var synnerligen välvilligt stämd. — Herr
Laurin besitter redan en aktningsvärd
om också temligen oklar teknik, och inan
har all anledning att göra sig ganska
stora forhoppningar om honom för
framtiden, då den lyftning och den esprit,
som vid detta tillfälle ej kunde i någon
väsentligare mån förmärkas i hans spel,
torde kunna af honom förvärfvas.
För don del af publiken, som ej var
så öfvervägande personligen intresserad
af konsertgifvaren, var det utan tvifvel
af större intresse att höra ett par
nummer för piano och stråkinstrument, bl. a.
FantasiestUcke af Schumann, för piano,
violin och cello, utförda af fröken A.
Kjellander — hvilken vid detta tillfälle
första gången lät höra sig offentligt sedan
sin i våras företagna utländska resa,
hvorunder hon studerade för Leschetitzky i
Wien —, dir. C. Kempff och hr A.
Meier; samt två satser ur Brahms’
storslagna violinsonat op. 78, i hvilken i
synnerhet den andra satsen är mycket
gripande, genomandad af en patos,
jem-förlig med Beethovens. — Det piano, som
på denna konsert begagnades, var
akademiska kapellets i våras nyköpta flygel,
ett magnifikt instrument från Bltithner i
Leipzig.
Den andra konserten gafs den 22
September på stadshuset af en fröken
Emma Möller från Malmö. Sångerskan
hade en ej föraktlig röst, men hennes
teknik var ej felfri och hennes
musikaliska smak — ej god. Om hennes biträde,
en pianospelande fru v. Jessen — en
förut okänd storhet — vill jag ej fälla
något annat omdöme, än att hennes
talang var diminutiv och hennes
musikaliska smak dålig. Man kan tycka dessa
omdömen vara väl hårda, men om man
hört don förra sjunga »Grande Valse» af
Luigi Vcnzano och ett par mycket slitna
polskor, och den senare spela ett par
bitar ur Gricgs »Fra Holbergs Tid» samt
dunka den fatala Faust-valscn, så torde
man liafva gifvit mig rätt. — Beethovens
Esdur-trio, op. 1, spelad i två
afdclnin-gar, tjenade till fyllnadsnummer, men
tycktes ej skänka den hufvudsakligen af
konsertgifvarinnans fränder och vänner
bestående publiken samma nöje som de
öfriga konsertnumren. G. de S.
Från Upsala.
Den 10 Oktober 1887.
Efter ett par års bortovaro återkom
den 22 September fröken Sigrid
Arnoldson till Upsala, der hon senast
upp-trädt på fröken Anna Petterssons soiré
i början af Oktober 1885. Fröken
Arnoldson har allt ifrån början af sin
sånger-skebana varit studentpublikens enfant
gåté. Till >/«‘ddar fylde denna nu
också stora Gillesalen* och med brakande
applåder och stormande jubelrop ur
ungdomliga strupar helsades den täcka unga
sångerska, som Ieinnat oss som ringa
novis i Euterpos tjonst och nu återkommit
som en strålande stjerna, en stjerna i
uppgående och derfor så mycket mer
förtrollande.
Don friska rösten uppbars nu af
rikare musikalisk talang än förr, och i
den lätta, utsirade stilen torde fröken A.
vara fullständigt utskolad trots sin
ungdom. Med tiden torde äfven andra
egenskaper infinna sig, såsom t. ex.
förmågan att sjunga Mozart. På den punkt
hon nu står är hon en täck
opera-comi-quc-illustration, en behaglig
Bossini-sån-gerska och ej oäfven vissångerska.
Skugg-arian ur Dinorah kan en dramatisk
sångerska göra något mer af än ett blott
och bart koloraturprof. Som sådant var
emellertid fröken A:s prof utan vank.
Den goda Artötska metoden mer än
röstmaterialet torde komma att göra fröken
A:s verldscarriére. Plus ungdom och
ynde.
Hr Marsick dokumenterade sig som
en förträfflig violinist af andra rangen.
I sin egen komposition, ett ystert Scherzo,
var hans föredrag allt igenom fulländadt,
för Wieniawski fattades honom glöd och
för Haydn klassisk mjukhet och stor
ton. Emellertid var det i alla fall en
bekantskap att göra oeh — höra.
Motsatsen var fallet med Luigi
Arditi, en ung bravurspelare utan
bravur och äfven som ackompagnatör sämre
än hvad man är van vid. Bredvid
honom framstod Hjalmar Meissnor som en
gudomlighet.
Litet derpå konserterade fröken
Klem-ming och syskonen Aulin i samma sal
inför samma publik, dock nu betydligt
reducerad med anledning af denna
konserts större — musikaliska värde.
Som väl är, tyckes bravurstilen ej
ligga för fröken Klemming, som i
romanssången bättre utvecklade sina vackra
musikaliska egenskaper än i den svåra
Julia-valsen, Grabows glansnummer i
tiden.
Rösten tyckes än ej fullt utvidgad,
sångsättet är godt-, men skolan ännu ej
helt genomgången. Dramatisk energi fans
mer i föredraget än innerlig känsla.
Timbren är ock något kylig. Ett vackert
löfte emellertid!
Köld herskade ock i hr Aulins spel,
som i den kantabla stilen ej föreföll oss
särdeles märkvärdigt. Men i tempo vi-
* Den andra fjerdelen var befolkad af
Up-! sala musikpublik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
