Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jenny Lind.
t
jQcl fattas endast några veckor i ett
halft sekel sedan på vår kungliga
operascen en ung sångerska och
skådespelerska lade grunden till ett
konstnärs-ryktc, soin sedan blef ett verldsrykte. Det
var d. 9 Dec. 1837 som man der gaf
4:de akten af »Robert» ocli i Alices rol
debuterade då en sjuttonårig flicka, som
i den scen der Alice tager sin tillflykt till
korset hänförde hela salongen med sin
sång och sitt spel. Den unga sångerskan
hette Jenny Lind, och det dröjde ej många
år innan det namnet bars af verldens
er-kändt första dramatiska sångerska, till
hvars triumfer och snart sagdt dyrkan i
gamla och nya verlden aldrig skådats
något motstycke. Det har gått flere
decennier hän sedan hon slutat sitt
triumftåg i konstens verld; efter dess slut flydde
hon till korset såsom trons symbol, och
nu står detsamma vid hennes
verldsbe-römda namn som ett tecken till att hon
i ej mer linnes bland de lefvandes antal.
Dödsbudet var icke oväntadi; redan
i slutet af September bereddes man derpå
genom ett telegram om att Jenny
Lind-Goldschmidt träffats af hjernslag, och
telegrafen bragte oss sedan underrättelsen
att hon d. 2 November slutat sina dagar
på sitt kära landtställe Malvern Hill, några
mil från Londen. Mer än som
konstnär-inna — ty såsom sådan strålar hon
sedan länge endast i minnets panteon —
sörjes den hädangångna nu såsom
kärleksfull maka och moder och af de mänga
som i den ädla qvinnan haft en
välgöra-rinna. Konstens och mensklighetens
genier smycka derför med en dubbelkrona
hennes oförgätliga namn.
I hennes hemland och särdeles här i
hufvudstaden lefva ännu några af hennes
vänner och kamrater från operascenen
och mången som haft lyckan att tjusas
af hennes sång och spel, af detta
konst-närsskup som aldrig blifvit öfverlräffadt,
och deras saknad yttrar sig säkert i en
tyst och varm tacksägelse vid hennes bår
för den skatt af sköna minnen hon
lem-nat dem i arf.
Sedan dödsfallet blef bekant hos oss
hafva våra större tidningar dag efter dag
haft spaltlänga nekrologer öfver henne
och anfört en mängd drag ur hennes lif
som menniska och konstnär; det torde
derför vara öfverflödigt att här upprepa
dessa, och de skulle ej heller kunna
rymmas i ett nummer af denna tidning, men
då Svensk Musiktidning som en skyldig
gärd åt den stora sångerskans minne här
meddelar hennes bild,* måste vi äfven
* De i>orträtt af Jenny Lind, b vilka efter
hennes dött varit synliga i en niiingd in- oeli
utländska illustrerade tidningar, äro antingen
tagna efter en fotografi från iildre dagar eller
efter litografier oeli målningar (Södermarks) mer
eller mindre idealiserande den stora
konstnärin-nans bild. Vårt porträtt är skuret efter en
da-gnerreotyi>-bild — således fullt naturtrogen — från
lienues bästa konstnärstid, hvilket väl lyckade
|iorträtt välvilligt stälts till vårt förfogande af
dess egare. Hed.
låla den följas af en lefnadsteckning, en
bild i ord af livad hon verkat och
upp-lefvat företrädesvis sotu konstnärinna.
Jenny Lind föddes i Stockholm den
6 Oktober 1820. Hennes moder, dotter
af en bagare Fellborg, hade fått en god
uppfostran och var först gift med en,
såsom det säges, gardeskaplcn Rådberg, men
skildes från denne och knöl derefter
förbindelse med handelsagenten Lind, hvilken
säges ha varit begåfvad med godt liufvud
och mycket musikalisk. Med denne
ingick fru Fellborg, såsom hon kallade sig
efter skilsmessan från Rådberg, nytt
äktenskap och en frukt af deras förbindelse
var dottern Jenny Maria. Dennas första
barndom var allt utom lycklig, ty modern
behandlade henne rätt och strängt. Sä
förflöt hennes första årtionde.
Dagningen till en ny tid inbröt för den unga
flickan dä hon d. 1 Sepl. 1830 intogs
som elev vid Kgl. teatern, der hon redan
d. 29 Nov. samma år lick uppträda som
Angela i skådespelet »Edvinsky och
Flo-reska eller Polska grufvan». Denna första
debut beskrifves af Aug. Planche i hans
»Bilder ur verkligheten» pä ett sätt som
gifver oss en så lefvande bild af det unga
konstnärsämnet, atl vi icke kunna
underlåta att med hans ord presentera henne
i hennes entré på de »bräder som
föreställa verlden», och från hvilka hon sedan
eröfrade en verld. »En afton», berättar
Planche, »gaf man ’Polska grufvan’. Jag
sag en tioårig flicka, klädd i polsk
kostym, hoppa ned frän en klädloge. Långt
ifrån vacker och mycket mager och blek,
hade hon likväl ett par ögon hvilka
spelade öfver allt med underbar glans under
det hon smägnolade för sig sjclf, men
det der smägnolandct susade fram som
ljudet från en eolsliarpa. Jag hclsade pä
henne, hon nickade bekant och gladt emot
inig, ty jag hade sett och talat ined henne
några gånger på teatern. ’1 afton har
jag min första rol’, sade hon muntert. —
’Lycka till, får jag inte bjuda Jenny på
en karamell’, frågade jag och räckte henne
några sådana. — "En karamell? Nej tack,
men ack om del vore en smörgås i
stället.’ — ’Således hungrig?’ — ’Rysligt!’ —
Jag skyndade ned pä operakällaren,
tänkande för mig sjelf: ’Hon måtte inte ha
det för fett i pensionen, stackars barn!
Två saker lär man sig grundligast i en
pension: att svälta och ljuga.’ Snart
var-jag bakom kulisserna igen och räckte den
unga flickan en dugtig smörgås, hvilken
hon slukade med glupskhet. — ’Det är
bara en lapprirol jag nu har’, yttrade
hon, ’men vänta, jag får snart en större,
och då skall man fä se på annat, lofvar
jag.’ — Hon sade sant. Hon svalt, men
ljög icke. Jenny Lind höll till och med
vida mer än hon lofvat.»
Den unga lofvande eleven uppträdde
sedan i liera talroler till dess hennes
nämda operadebut i »Robert» gaf henne
plats pä den lyriska scenen, der hennes
första stora rol var Agathas i Friskytten
1838, hvari hon väckte oerhörd
entusiasm, och härmed börjar hennes storhetstid.
Det kan vara intressant nog att blicka
tillbaka på Jenny Linds första
ungdomstid från det första uppträdandet på scenen
till hennes första stora succés. Vi ha
förut nämt att hon i hemmet
behandlades som en riktig »askunge». 1 detta
hem fick hon vid inträdet i
teaterelevskolan till sällskap tre kamrater från denna,
hvilka jemte henne sjelf af direktören
anförtroddes åt fru Fellborgs vård. Dessa
voro Mathilda Ficker (nu fru Gelhaar),
Charlotta Ficker (sedan fru Nils Almlöf)
och Fanny Westerdahl (sedan fru
Hjorts-berg). Koslhållet och ordningen i den
Fellborgska pensionen befunnos emellertid
ej motsvara billiga fordringar, efter livad
andre direktören vid Kgl. teatern,
krigsrådet C. D. Forsberg, hade utforskat, hvarför
de främmande pensionärerna i slutet af
1833 eller början af 1834 öfverflytlades till
en fröken Bayard, der de på bästa sätt
omhuldades. Den stackars Jenny, som efter
delta säkert lick det ännu sämre i
hemmet, uppmuntrade sig olla nog med
besök hos kamraterna i deras nya hem och
stannade der slutligen under förklaring
att hon pä inga vilkor återvände till
modern. Denna dröjde emellertid ej att
uppsöka och återfordra dottern och lillstälde
dervid bullersamma scener i den
Bayard-ska pensionen. Jenny log vid dessa
uppträden sin tillflykt till sin gynnare
krigsrådet Forsberg, som bodde i samma hus.
Fru Fellborg stämde emellertid
teaterdirektionen för atl återfå sin dotter, och
då vittnen intygade hennes börd såsom
dotter af fru Fellborg och nämde Lind,
så måste hon återvända till modern. Men
hon stannade ej längre i hemmet; hon
llyklade derifrån och fann dä skydd af
den bekante pianoläraren och tonsättaren
Adolf Fredrik Lindblad. Denna
behandling i hemmet alstrade emellertid ej något
hat i hjertat hos dottern, såsom man
(inner deraf alt hon, blifven en »storhet»,
med rikligt penningebidrag underhöll sina
föräldrar.
Om upptäckten af hennes underbara
sångbcgäfning yttrar hon sjelf att hon
dertör har alt lacka hofsekreteraren
Grte-lius, dåvarande sängläraren vid Kgl.
teatern. »Det var han», säger hon i ett
bref från Ems 1865 till Red. af Sv.
Biograf. Lexicon, »som när grefve Duke
(teaterdirektören) ej ville se ål mig — som
var en liten ful, brednosig, skygg, tafatt,
alldeles i växten tillhopaslagen barnunge
— yttrade: ’Godt! om grefven ej vill höra
henne, så vill jag ge henne undervisning
i sång för intet och hon skall en dag
komma att förvåna grefven!’ Grefve Duke
hörde mig genast och bad min mor att
låta mig bli engagerad som teaterelev.
Grefve Duke och Crælius äro således de
jag har att tacka för min talangs
upptäckande; af några andra personer vet
jag ej. — Mesta delen af hvad jag i min
konst kan har jag genom otroligt arbete
och förunderliga svårigheter sjelf
förvärf-vat, och lärt har jag blott af Garcia några
fä, vigtiga saker. Gud hade till den grad
skrifvit inom mig hvad jag hade att
studera. Mitt ideal var, och är, så högt,
att ingen dödlig fans, som ens i minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
