Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 141
mån kunde tillfredsställa mina fordringar. Derför sjunger jag efter ingens metod — Idott efter foglarnes, så godt jag förmår; ty deras mästare var den ende, som
motsvarade mitt begär efter sanning, klarhet och uttryck.» Upptäckten af hennes talang och den naturliga begåfningen samt
studierna i Paris synas i detta bref endast föresväfva hennes tankar. Besynnerligt nog nämner hon ingenting om den
ledning hon åtnjöt af operans senare
sånglärare Isak Albert Berg, ehuru väl hon,
såsom vi i biografien öfver honom i början af detta år nämde, alltid erkänt den
tacksamhetsskuld, hvari hon stod till denne sin förste egentlige lärare, om hvars
förmåga såsom sådan det läses i Heimdall 1832: »Mamsell Math. Ficker och Jenny Lind äro, fastän i olika mening, lyckliga representanter af hr Bergs elevskola vid teatern. Det bör vara en tillfredsställelse för hr Berg att ega två sådana elever, liksom det är för dem att ega en sådan lärare.» Efter den storartade framgången som Agatha tillhörde Jenny Lind vår operascen till d. 1 Juli 1844, men var frånvarande spelåret 1841—42, då hon företog sin studieresa till Paris. Hon lät dock sedan höra sig å Kgl. teatern som Marie i
»Regementets dotter» 1845 och som Adina i »Kärleksdrycken» samt Susanna i
»Fi-garos bröllop» och Agatha 1848. De sångroler Jenny Lind innehaft vid vår opera äro, utom de redan omtalade, följande: Georgette i »Frondörerna» (1835), en Hicka i Sacchinis »Oedip i Athen» (1836). andra Genien i »Trollflöjten», Lovisa i »Kronolbgdarne», Anna i »Hvita frun», titelrolen i »Marie» af Hérold, Rosa i »Örnnästet» af Gläser, Lovisa i »De
löjliga mötena», Amazili i »Ferdinand
Cor-tez», Emmelina i »Den schweiziska
familjen» af Weigl, titelrolen i Webers
»Eury-antlie», Pamina i »Trollflöjten» 1838; Laura i »Slottet Montenero», Alice i
»Robert» (i sin helhet), Julia i »Vestalen» Constance i »Vattendragaren» (1839); Anna i »Don Juan», titelrolen i »Lucio» (1840); Adelaide i »Den okända» af
Bel-lini, titelrolen i »Norma» (1841); A mina i »Sömngångerskan», Vingåkersflicka i »Ett nationaldivertissement», Grefvinnan i
»Fi-garos bröllop», Valentine i »Hugenotterna», Ninetta i »Skatan» af Rossini, Märtha i »En majdag i Värend», Julie uti »Jag går i kloster» af Franz. Berwald (1843);
litel-rolen i »Armide» af Gluck, Thyra i
»Nec-ken» af van Boom, Fiorilla i »Turken i Italien» af Rossini, titelrolen i »Anna
Bo-leyn» af Donizetti 1844. Utom hufvudstaden hade äfven
landsortens städer tillfälle att få höra den
tirade och hänförande sångerskan på
konserter, och pä sådana besök i Upsala, der hon först lät höra sig 1839 var hon
alltid en kär gäst hos Erik Gustaf Geijer och den gästvänlige landshöfdingen
Krae-mer. År 1841 företog hon sig en resa till Paris för alt studera för Garcia. Man har påstått att Garcia vid profsjungningen för honom förklarat det hon icke hade någon röst, men så är icke händelsen. Den berömde sångläraren förstod nog alt uppskatta hennes talang, men hon var j vid ankomsten till Paris öfveransträngd och han rådde henne . till hvila. Hon studerade emellertid för honom, och 1842 föranstaltades på stora operan en
»audition», hvarvid hon uppträdde inför en krets af parisiska konstdomare. En fransk
författare de Pontmartin omtalar huru hon här på den matt upplysta teatern
framträdde och sjöng Alcestes aria »Divinités du stvx», derefter en romans ur »Robert» samt Agathas aria ur »Friskytten». »Ju längre hon sjöng», säger han, »dess mer greps jag af en egendomlig känsla. Det var såsom hade en ljuf lycksalighet, vidt skild från allt jordiskt, så småningom
genomträngt hela min varelse och gifvit mig en uttydning af den gamla utnötta frasen: »Det är så man sjunger i himlen.» Hon fann emellertid ej nåd för sina domare och fick ej engagement. De funno
förmodligen hennes personlighet för obetydlig och rösten ej stor nog. Sångerskan
lem-nade verldsstaden och återvände ej dit. Då hon 1847 erbjöds engagement
der-städes afslog hon anbudet, förhindrad af »personliga angelägenheter» och Paris fick aldrig höra henne offentligen. Som vi sett återvände hon sedan till hemlandet. Från 1844 daterar sig egentligen hennes verldsrykte, då hon kom till Berlin och der, gynnad af Meyerbeer, som redan i Paris gjort hennes bekantskap, samma år uppträdde som Norma samt följande året som Yielka i dennes opera »Fältlägret i Schlesien», hvari Vielkas parti särskild t var skrifvet för henne. Hennes framgång här var exempellös, och dä hon efter ett besök i Stockholm 1845 återvände till
Tyskland och lät höra sig i Hamburg. Köln,
Ko-blentz, Wien etc. skördade hon i dessa städer ej mindre stora triumfer. »Den svenska näktergalen» firades i de
förnämsta aristokratiska, literära och artistiska kretsar. 1 Tiecks, Steffcns’, Meyerbeers salonger var hon föremål för allas
uppmärksamhet. Man utgaf biografier med dikt och sanning, poem och dedikationer ströddes för hennes fötter, medaljer
slogos öfver henne och tonkonstens stormän, en Spohr, Schutuann, Mendelssohn m. fl. uttalade sin beundran öfver konstnärinnan. Mendelssohn sade sig aldrig hafva mött en så ädel och äkta konstnärsnatur som hennes, och Meyerbeer yttrade om henne: »Jenny Lind hade ingen föregängerska, hon kommer ej heller att få någon
efter-följerska.» Samma eller om möjligt än större entusiasm uppväckte hon i London, der hon uppträdde på scenen första gången d. 4 Maj 1847 och sista gängen d. 18 Maj 18 49, hvarefter hon för alltid
lem-natle teatern. En engelsk författare
(Marshall) karakteriserar konstnärinnan från denna tid sålunda: »Sångerskans röst, som då just i sitt flor visade några tecken till tidig trötthet, var en sopran af klar,
klingande och märkligt sympatisk karakter, från d’ till d* med ännu ett par högre tillfälligtvis användbara toner. Öfre
registret var rikt och lysande, öfverlägset j det lägre både i styrka och renhet. Hon modererade likväl skickligt det ena till öfverensstämmelse med det andra. Hon hade ock en underbar
andedrägtsuthål-ligliet, som lät henne med lätthet utföra långa, svåra passager och utdraga sina toner till Ijufvaste pianissimo, allt under bibehållande af karakteren. Hennes
exekution var ganska stor, hennes drill säker och briljant, hennes smak i
utsmyckningar helt originel och hon uppfann
vanligen sina egna kadenser.» Man har mycket undrat hvarför Jenny Lind så tidigt öfvergaf scenen. Sir
Be-nedict, hennes vän och ledsagare på den amerikanska tourné som hon, engagerad af Barnum, företog 1850, låter förstå att religiösa betänkligheter, närda under en hennes förlofning med en ung engelsman, en förbindelse som sedan blef uppslagen, varit orsaken dertill. Kanske dock rätta förklaringen dertill är den som anföres i d:r Mackenzies nyss här utgifna bok om röstorganens värd. Det heter
nämligen i denna: »Det är sant att Jenny Lind drog sig tillbaka från operan vid en så tidig ålder, som 28 år, rnen. detta skedde af allmänna helsoskäl. De anfall af svår nervös hufvudvärk, af hvilken denna sångerska lidit under nästan hela sin lefnad, ökades betydligt af
operaföreställningarnas långvarighet och de
ansträngningar de föranledde. Jenny Lind har emellertid fortfarande sjungit på konserter och hennes röst har bevarat sin sköna timbre och nästan hela sitt omfång.» De triumfer Jenny Lind skördade på sina konsertresor i Förenta Staterna trotsa all beskrifning. Ingen drottning har kunnat firats så som hon vid sin ankomst till New-york och under hela sin vistelse i Amerika. Också hemförde hon oaktadt sin stora välgörenhet en förmögenhet, då hon derifrån återvände till Europa; men ieke blott guld vann hon der, utan äfven sin framtidslycka genom den äktenskapliga förening hon i Boston knöt 1852 med den unge (nio år yngre) tyske pianisten Otto Goldschmidt. Härmed slöts Jenny Linds stora konstnärsbana. Efter
återkomsten till Europa nästan hela sin tid bosatt i London och dess närhet, har fru
Lind-Gold-schmidt endast låtit höra sig på en och annan konsert, lmfvudsakligen för
välgörande ändamål, likväl åtnjutande alltjemt och högt anseende i England så väl för sitt stora konstnärsskap som sin rikliga välgörenhet. Vi hafva förut nämt huru hon genom prinsen af Wales bekläddes med hedersposten som professor i sång vid »Royal academy af music», från
hvilken befattning hon dock snart drog sig undan. Ehuru efter sitt äktenskap icke bosatt i fäderneslandet — bon besökte det
senast, som vi minnas,’i början af
1860-lalet, då bon tillbragte en tid af sommaren nära Stqckholm pä Lilla Nyckelviken
utanför Rlockbusudden —, har hon dock med stor frikostighet ihågkonnnit det med
pen-ningegåfvor. Så gaf hon 1857 till skydds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
