Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vidare behandlades de smärre
bildningar, hvilka inom rytmen uppstå till följd af
• tonernas större eller mindre frändskaft till
hvarandra. Genom att tydligt afskiija ocb
betona dessa uppstodo inciser eller insnitt.
Dessa skildrades såsom skarpa rytmiska
verktyg, med hvilka kompositörerna ofta
göra mer eller mindre djupa
inskärningar i .rytmerna liksom för att forma dem
efter sina afsigter. De antydas i
tonskrif-ten dels med smärre bågar, dels hos äldre
kompositörer endast med sforzandotecken,
dels åtskiljas de medelst pauser.
Åtskilliga fall, der incis får eller icke får
göras, anfördes, ehuru inciserna för ölrigt
betecknades såsom de medel, med hvilka
konstnären artikulerar musiken och hvilka
han således använder i hvarje ögonblick.
Hela det musikaliska föredraget ernår just
förmedels inciserna den esprit och elegans,
som känneteckna den fullbildade
konstnären. Den franska och tyska
musikriktningens olika uppfattning om dem
påvisades. Slutligen betonades rytmikens
förmåga i allmänhet att kasta ljus öfver det
musikaliska föredragets hemligheter ocb
att göra musikundervisningen mera
fruktbärande och intressant.
Vi äro föreläsaren tack skyldiga för
det arbete lian nedlagt på dessa sina
föredrag, hvilka åtföljda af flere tillhörande
notexempel komma att snart nog ntgifvas
i bokform för att kunna gagna i
vidsträcktare kretsar.
Rossini och ostronhandlaren.
^^fter de triumfer Rossini skördat i
Rom genom »Barberaren i Sevilla»
och »Centerola» begaf sig den berömde
maestron till Milano. Hans ankomst till
det Lombardisk-Venetianska konungarikets
hufvudstad var en tilldragelse som bragte
de tallösa legionerna af manliga och
qvin-liga dilettanter i uppror. Det uppstod
blar.d dem en fullständig Rossinifeber,
det täcka könet dyrkade honom som en
Adonis och gaf honom de mest
otvetydiga bevis på sin hängifvenhet. »Othellos»
skapare framlefde här, lycklig som en gud,
fyra sköna månader, hvilka försvunno
hastigt som en sommarnattsdröm. Vår
maestro förde här ett retande
Casanova-lif ocb bortslösade på det sorglösaste sätt
sin tid och sina penningar.
Följden deraf blef, att hans börs snart
fick en svår läcka. Redan efter två
månaders förlopp hade dilettanternas firade
afgud, milanesiska damernas Messias, en
mängd små förbindelser, som man i
dagligt tal kallar skulder. Vi bedja våra
läsare, att derför icke göra vår älskvärde
vän någon förebråelse. Rossini var nu
en gång ett snille, ocb hvilket snille liar
väl varit utan skulder? Seheridan, en
af Englands älskvärdaste poeter, en man,
som hade flere kreditorer än en sida af
Times bokstäfver, kunde icke tänka sig
ett snille utan skulder. Äfven vi dela
denna åsigt. Hvilken kan väl räkna alla
stora genier som dött i bysättningshäkte?
Vi skulle kunna skrifva folianter om ge-
nialiske konstnärer, som stått i skuld
öfver öronen. Vi påminna om Sachini,
hvilken för livarje ny opera lick tiotusen
francs och ändå aldrig kunde komma
ifrån sina skulder. Den ryktbare
målaren Rafael Mengs, som på kort tid
för-tjenade öfver ettlinndraåttiotusen thaier,
hade vid sin död stora skulder och så
liten tillgång, att den knappt räckte till
begrafningskostnaderna. Äfven Walter
Scott, som för livarje bok fick ett
ho-norarium af hundra pund sterling, hade
mot slutet af sin lefnad råkat i stor
skuld. — Men hur obetydlig är ieke
sorgen öfver stora skulder emot de stickande
qval man känner då man bar några
små-skulder? — Vi vilja derpå anföra endast
ett par exempel! Abbe G ast i, hvilken
är känd såsom författare af flera
operatexter, hade den stora olyckan att vara
skyldig en romersk limonadförsäljare den
oerhörda summan af tre, säger tre giuli
(något öfver sjuttiotvå öre). Den råe,
hårdhjertade manichæern plågade den
arme poeten så, att denne besjöng alla
de otidigheter lian af sin fordringsegare
måste tåla i en mängd sonetter, af hvilka
han senare samlade tvåhundra och gaf
ut på trycket. Vi måste antaga alt herr
abbén aldrig kom i tillfälle att befria
sig ifrån sin plågoande, ty icke en gång
i den tvåhundrade sonetten nämnes med
en enda bokstaf, att poeten betalt sin
skuld. Sånggudinnorna ålogo sig den
slutligen. Limonadbandlaren blef rörd . ..
af slag och dog förr än abbén. —
Gott-hold Ephraim Lessing skref — derför
att han var plågad af en obetydlig
pen-ningeskuld — ett af sina mästerverk,
»Emilia Galotti». Detta bevisar, att
skulder ändå äro bra till något. Medgifvas
måste likväl, att många af våra nyare
poeter hafva flera skulder än bår på
huf-vudet och det oaktadt icke skrifva någon
»Emilia Galotti» ; men om delta är
gälde-närens eller fordringsegarens fel vilja vi
icke undersöka, utan återvända hellre till
hjelten i vår historia.
Rossini var ibland andra äfven
skyldig en milanesisk läckerhetshandlare, som
hade de friskaste ostron, den bästa
hummer, den finaste fisk och andra rariteter,
öfver niohundra lire. Köpmannen, som
var en stor beundrare af Rossinis musik,
hade icke påmint maestron, emedan han
kände sig hedrad och smickrad af att
räkna den man som skrifvit »Barberaren
i Sevilla» till en af sina gäldenärer. Han
skattade sig lycklig, om »Othellos»
kompositör berömde lians varor och vid
bortgåendet klappade honom på axeln eller
tryckte hans hand. Hvem var då
stoltare än vår ostronhandlare, hvilken,
redan temligen till åren, hette, likasom
Rosinas förmyndare, Bartolo och som vår
maestro på skämt kallade »doktor» eller,
för hans hvita hårs skull, för omvexlings
skull äfven »mäster Snöhvit». Han hade
lärt känna denne man redan i Neapel,
ocb en del af lians skuld daterade sig
från längre tillbaka, då Bartolo ännu hade
sin butik vid Molo.
— Endast för din skull — försäk-
rade »svanen från Pesaro» honom —
bar jag kallat gubben i »Barberaren»
Bartolo.
— Om jag, likasom denne, vore
förmyndare för en så vacker Rosina, skulle
jag med största nöje afstå henne åt min
högtärade vän, Almaviva-Rossini.
— Behåll du din Rosina för dig sjelf
och gif mig hellre dina ’ostron — sade
gourmanden och reqvirerade genast
hundra stycken.
Ostron voro Giaccomos största
passion och tillika supplements-sånggudinnor,
hvilka inspirerade honom, om de andra
icke voro till hands. Han sade en gång
åt David:
— Ostron likna himmelsk manna,
om hvilken de vise rabbinerna berätta,
det bon hade den egenskapen att antaga
den smak efter hvilken gommen
längtade. En frukost utan ostron är en
middag utan maccaroni, en natt utan
månsken. Diem perdidi, säger jag
livarje dag som för mig försvinner i tidens
ström utan ostron och maccaroner.
Gommen var nu en gång den Gud,
för hvilken han syntes kunna uppoffra
allt — ja till ocb med penningar, som
han älskade öfver allt annat. Han var
en gång nära att byta ut sitt lysande
engagement i Neapel emot ett mindre
fördelaktigt vid Fenice-teatern i Venedig,
endast af det enkla skälet — att få lefva
i arsenalostronens källa, hvilka näst
pål-ostronen från Triest äro de bästa i hela
Italien.
Tio dagar efter denna frukost erhöll
Rossini en stämning. Han läste den och
blef ursinnig.
— Är Bartolo förryckt? — utbrast
maestron. Ännu i går försäkrade den
skenhelige skurken mig om sin vänskap
och i dag är jag stämd af honom, stämd
för lumpna niohundrasjuttioåtta lire
(skulden hade under tiden stigit till denna
summa). Att stämma mig, »Barberarens»,
»Cendrillons» och »Othellos» skapare,
hvilken det icke kostar mer än ett ord, att
förmå la Scalas impresario betala min
räkning på ögonblicket! Men nej, det
gör jag icke; min stolthet tillåter icke
att kosta ett godt ord på den karlen;
jag vill hellre vara skyldig den fördömde
ostron-Judas ännu tio gånger mer, än den
penningedryge impresarion det minsta.
Men hvad är nu att göra? Betalningen
bekymrar mig icke, ty rättegången varar
minst fyra eller fem veckor och till dess
kastar väl den gode Guden åt mig en
börs, eller, det som egentligen är
detsamma, en ny operatext. Men hvarifrån
skall jag under tiden få så gudomliga
ostron? Jag kan omöjligt gå till
fariséen, som vill panta mig, och begära
uppskof ... det skulle icke anstå
Giac-como Rossini, ende sonen till den
skönaste och bästa mor i hela Italien! Hellre
vill jag hela åtta dagarne icke förtära
annat än vatten och bröd. — Nej,
der-ifrån måtte den himmelske fadern och
den heliga Guds moder mig nådeligen
bevara, ty utan ostron kan jag lefva lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
