Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna vibration eller alt den i röret
inneslutna luftpelaren blifvit försatt i
svängning, frambringas nu en ton. Ju
långsammare svängningarna äro, desto djupare är
tonens klangfärg, medan hastigare
svängningar frambringa, en högre ton. För
tonens klangfärg är äfven rörets längd
bestämmande och det så, att ett längre rör
alstrar en djupare ton. Om man
derfor vid ett ljudande rör fäster ett annat
tält ätslutande rör, blir tonen genast
djupare, och genom att på så sätt efter
behag förkorta eller förlänga röret kan en
högre eller lägre ton frambringas. Den
djupaste ur ett rör kommande ton, som
örat förmår uppfatta, är den som alstras
dä luftpelaren gör 20 svängningar i
sekunden, under det. att den högsta
förnimbara tonen alstras genom 49—50,000
svängningar. Vid mindre än 20
svängningar kan man ej tala om någon
förnimbar ton, ocli likaledes är den ton, som
uppstår genom mer än 50,000
svängningar, blott ett skrik. Men om också
örat ej är i stånd att uppfatta mer än
50,000 svängningar i sekunden, så låter
sig deras verkan på fotografisk väg
framställas för ögat.
En egendomlig företeelse inom
akustikens område äro också de så kallade
känsliga lågorna. Dessa äro lågor som
genom ett synnerligt starkt tryck på
lys-ningsäinnet — lysgas — liafva utdragits
till en ovanlig längd, och som på grund
deraf äro så känsliga, alt de till följd af
ett sakta klappande med två hårda
föremål eller genom ett i närheten
befintligt urs pickande förminskas eller
förstoras. Dessa känsliga lågor ha ledt
amerikanen professor Graham Bell till att
konstruera en apparat, som lian kallar
fonofon, och medelst hvilken lian
förvandlar ljusvågor till ljudvågor. Den ena
delen af denna apparat består af en ihålig
metallhalfsfer, som på sin inre sida är
öfverdragen med en ytterst tunn hinna
af bleck, och bakom hvilken ett böjdt
starkare metallkors befinner sig. Framför
halfsferen finnes ett intensivt ljus, hvars
utstrålande vågor genom de på halfsferens
baksida och pä det der befintliga
metall-korset uttalade orden försättas i
vibrerande rörelser, motsvarande de genom
talet bos metallkorset frainbragta
oscillationerne. De på detta sätt vibrerande
Ijus-strålarne påträffa på närmare eller kortare
afstånd en pelare af selen, som är
upp-stäld framför en andra metallhalfsfer,
hvilken vänder sin konvexa sida mot den
första. Denna selenpelare slår nu i
förbindelse med ett elektriskt batteri, med
hvars ledningstråd en telefon är förenad
som mottagande apparat. Då nu selen
| besitter den egenskapen att, under
inverkan af vibrerande ljusstrålar och noggrant
motsvarande dessa vibrationer, förändrande
inverka på den frän batteriet utgående
elektriska strömmen, så råkar den i
telefonen befintliga magnetiska stafven i
rörelse, låter telefonens membran oscillera,
och de vid fonofonens ena halfsfer
uttalade orden bljfva således indirekt medelst
ljuset uppfattade af den person, som be-
gagnar telefonen. De af professor Bell
anstälda försöken att medelst sin fonofon
för jordens invånare göra förnimbart det
ljud som alstras på solen på grund af
förbränningen af den der befintliga myckna
vattengasen, ha hittills ej ledt till något
resultat. Hr Bell har dock icke afstått
från att anställa dylika försök, pä
hvil-kas lyckliga utgång han icke tviflar.
Om tonbildningsstudiet med
sluten mun.
"|§®å förekommen anledning beder jag
vördsamt om plats för nedanstående
rader.
För åtskilliga år tillbaka uppkom ett
nytt mod vid sångundervisningen: att låta
eleven sjunga med sluten mun, och flere
tecken antyda, att detta förfaringssätt ännu
icke fått sig anvisad sin rätta plats — i
de menskliga tokeriernas historiska
rust-kammare.
Hvad herrar lärare tro sig dermed
uppnå är mig icke rikligt klart, men den
enda sannolika, ja nästan oundvikliga
följden för eleven är alt han för all framtid
kommer alt »sjunga i näsan».
Naturligtvis skola detta mods anhängare invända:
»det är sant, att då man sjunger med
sluten mun, måste tonen söka sig väg
genom näsan och således för ögonblicket
klinga nasal, men så snart man öppnar
munnen, går den åter sin naturliga väg
och nasalklangen upphör». Tyvärr håller
detta godtköps-resonnemang icke streck.
Lätom oss höra livad fysiologien säger.
När man med öppen mun ansätter en
lon, lyfter sig, hos normala naturer,
gomseglet uppåt och bakåt, sålunda spärrande
ingången till bakre näshålan. (Kommer
der luft emellan, blir tonen mer eller
mindre nasal.) Denna rörelse hos
gomseglet är fullkomligt automatisk: den
sjungande behöfver icke ens veta af den, langt
mindre önska, vilja eller föranstalta den.
Ansättes tonen deremot med sluten mun,
så lyfter sig gomseglet naturligtvis icke
i sagda riktning: den sjungande skulle i
så fall qväfvas. Att sjunga med sluten
mun är således, fysiologiskt sedt, det
samma som att systematiskt vänja gomseglet
ifrån, den normala, automatiska
funktionen {förrättningen) och vänja det till
overksamhet. Det skall icke dröja länge
förr än gomseglet kommer underfund med
att det sista är långt beqvämare och det
blir dä endast en tidsfråga när det skall
liafva förlorat lörst vanan och sedan
förmågan att utföra den automatiska rörelsen,
eller med andra ord, när overksamheten
från allt starkare vana skall liafva
öfver-gått till andra natur, d. v. s. till
oförmögenhet att verka. Ar det eu gång sä
långt kommet, finnes det föga eller ingen
chance för nämda organ alt återvinna sin
medfödda verksamhetsdrift — eleven
kommer sannolikt att för all framtid sjunga
i näsan!
Kan något godt vinnas genom
sjungandet med sluten mun, så äf detta goda
påtagligen allt för dyrköpt och måste säk-
rare och lättare kunna uppnås genom
naturenliga åtgärder.
Jag tillåter mig derför att varna alla,
som studera sång, för detta fika litet i
förnuftet som i naturen grundade
nyhets-| makeri. Fritz Arlbcrg.
Från scenen och konsertsalen.
Stora teatern.
l>ec. Tul firande af Jenny Linds minne:
1. Donizetti: Regementets dotter (Marie,
Tonin, Sulpiz: frk. K iego, hrr Lindblad,
Janzon), Ouverture t. »Nordens St jer nu-,
Epilog, Tablåer.
2. Rossini: Wilhelm Tett.
Till firande af Jenny Linds minne:
4,6. Donizetti: Regementets dotter, Uurert.
t. »Orleanska Jungfrun» af Aug.
Söderman, Epilog, Tablåer.
7. Hallström: Den Bergtagna.
Till firande af Jenny Linds minne:
9. Mozart: Don Juan (Donna Elvira, donna
Anna: fru Ostberg, frk. Riego),
Ouverture t. »Orleanska Jungfrun», Epilog,
Tablåer.
11. Weber: Friskytten (Max: hr Andersson,
l:sta debuten; Agatha, Auua: frkn.
Klem-raing, Karlsohn; Kasper: lir Janzon.
14. Verdi: Ernani (Elvira: fru Ostberg).
Nya teatern.
2. 4,6, 14. Regina von Emmerits, musik af
Aug. Söderman.
Södra teatern.
3. Millöcker: Tjufven.
V asa-teatern.
I, 3, 5, 7, 9. Offenbach: Storhertiginnan af
Gerolstein (3/i- 25:te ggn).
Detlinger, Rudolf: Don Ctesar, operett
i 8 akter af O. Walther (kon. Don Carlas,
Don Cæsar, Don Femandez : hrr Hagman,
Kloed, Johanson; Pueblo, Maritana: frk.
Anna Pettersson, fru Grunder.
Tyska kyrkan.
II. Cccilia-Föreningens Matiné (l:sta ggnj
under dir. Halléns anförande.
Vetenskaps-akademien.
4. 1’rof. Schönbergers privata afskedssoaré.
Musikal. Akademien.
5. Filharmoniska sällskapets 9:de konsert.
Gade: 1) Hamlet-Ouverlure, 2) Fyra
novelletter för stråkorkester, 3)
Korsfararne. Bitr. solister: frök. Ellen
Nordgren , hrr Max Strandberg oeh A.
Söderman; ackomp. af nybildad orkester.
Operarepresentationerna till firande af
Jenny Linds minne halva, såsom bär
of-van synes, fortgått åtföljda af Hedbergs
Epilog oeli Tablåerna; Ouverture lill
»Nordens stjern a» har efter de första
föreställningarna fått lemna rum för Södermans
till »Orleanska Jungfrun», ett
favoritnummer hos vår publik och som äfven
för-tjenar sin popularitet. Donizettis
»Regementets dotter» gjorde med sin nya
besättning i de båda hufvudrolerna, Maries
och Tonios, ett rätt godt intryck. Fru
Edling gaf med sin vanliga friska
naturlighet en käck bild af regementsdottern
och gaf sångpartiet förträffligt. Hr
Lindblad hade till närmaste företrädare i rolen
hr Bratbost, och jemförelsen utfaller till
den förres fördel i afseende på röstens
mjukhet och det yttre, men hr L:s tenor
visade sig här underlägsen hr B:s i
höjden, då hr L. måste hjelpa sig med en
omärklig falsett-to.n, der hr B. slungade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
